Bild: Pressbild

Förhastat att kvotera barnbidraget?

2013-07-02 | Sophia Lövgren padlock

OPINION

För de föräldrar som av olika skäl inte klarar av att komma överens om barnbidraget blir delningen inget stöd, snarare en ny källa till konflikt. Sophia Lövgren är tveksam regeringens planer att styra barnbidragets fördelning. Inte med tanke på hur föräldraansvaret rimligen borde se ut, utan på grund av hur det faktiskt är.

Sophia Lövgren är generalsekreterare i föreningen Sveriges makalösa föräldrar.

SOCIALDEPARTEMENTETS FÖRSLAG

Barnbidraget betalas med hälften till vardera föräldern, om föräldrarna inte har anmält vem som ska vara bidragsmottagare.

Om föräldrarna i en gemensam anmälan anger vem som ska vara bidragsmottagare betalas barnbidraget till den angivna mottagaren.

Bor barnet växelvis hos båda föräldrarna betalas barnbidraget med hälften till vardera föräldern.

Barnbidraget betalas efter anmälan till endast den ena föräldern, om barnet bor varaktigt tillsammans med endast den föräldern, om den andra föräldern under en längre tid inte kan delta i vårdnaden eller har visat sig olämplig som bidragsmottagare.

Förändringen föreslås träda i kraft 1 mars 2014.

Barnbidraget är 1 050 kr per månad.

Källor: Socialdepartementet, Försäkringskassan

Barnbidraget fyller pensionär, från ett människoperspektiv, men med förhoppning om att dess aktuella, omvälvande förändring har hittat bättre och mer effektiva former. Barnbidraget har nog för en relativt stor majoritet då och då varit en ”livräddare”, några veckor innan lönen de månader det är på tok för många dagar kvar när pengarna sinar. Men trots det har det också genomgående funnits kritik, främst för att det är ett generellt system, dvs. de föräldrar som inte behöver barnbidraget för att fylla ut sina merkostnader har då till exempel kunnat spara pengen på ett konto.

Nu ska barnbidraget delas, det vill säga de föräldrar som har gemensam vårdnad om ett barn, eller där barnet bor växelvis med båda föräldrar, ska numera få halva barnbidraget. Och om det går att tycka mycket, både positivt och negativt.

Först och främst går det att fundera på om just ett ekonomiskt bidrag är det som ska få pappor att ta mer ansvar. För det är ju det som det handlar om. Pappor tar på tok för lite föräldradagar och vabbar för sällan, och som effekt kan det ofta bli de som endast har umgänge med sitt barn varannan helg – om det vill sig riktigt illa.

Naturligtvis är det helt klart absolut bäst att barnets båda föräldrar har en självständig och nära relation till barnet. Det är något varje barn borde växa upp med som en självklarhet. Men där är vi inte nu. Och då behöver vi ställa oss frågan om just barnbidraget är det som kan inspirera/stärka pappor att ikläda sig sin föräldraroll.

Det vet vi inte. Men fortfarande vet vi att det är en majoritet av nyblivna föräldrapar som utgår från myterna om varför föräldraförsäkringen behöver tas ut mest av mamman – för att hon ska amma längre, att hon är bäst lämpad för spädbarnet och/eller att hennes lägre lön gör det ekonomiskt mest fördelaktigt. Ett effektivt medel vore att utbilda MVC- och BVC-personal till att stötta föräldrarna till delad föräldraledighet, samt att ge (tillbaka) Försäkringskassan resurser för att kunna informera om att delad föräldraledighet innebär vinster på flera nivåer. Vi vet också att en majoritet kvinnor fortfarande vabbar (vårdar sjuka barn, red anm), går på föräldramöten och så vidare. Även i förskola och skola vore det med andra ord värdefullt att satsa resurser, till exempel genom att arbeta aktivt för att barnets föräldrar växlar närvaro på möten med mera. Slutligen kostnadsfri familjerådgivning och snabb tillgång till familjerätt, när föräldrarna så behöver.

Jag vet att barnbidraget fortfarande betalas ut till ena föräldern (läs modern) om barnet bor varaktigt med henne, om den andre föräldern under en längre tid inte kunnat ”delta i vårdnaden” av olika skäl eller om den andra föräldern under en längre tid visat sigolämplig som bidragsmottagare. Men vad som konstruerats här är med andra ord ett A-lag och ett B-lag; de som kan dela barnbidraget och de som inte kan det. Och dessutom har potentiella konfliktsituationer förstärkts, något som SoU 2011:51 (Fortsatt föräldrar) var så noga med att poängtera inte skulle ske, att resurser först bör satsas på normförändring och ”förberedelse” för ett genuint, jämställt föräldraskap, eftersom ekonomin redan nu är en ständig källa till (potentiell/förvärrad) konflikt.

Vad som sker nu är en omfördelning, en delning för att ”öka möjligheterna för dem båda att ta del av omsorgen utifrån sina egna förutsättningar och ekonomiska förmåga”. Vad som egentligen kan sägas ske är en form av diskriminering av kvinnor, eftersom det oftast är de som har lägre månadsinkomst (på grund av till exempel föräldraledighet och vård av barn). Dessutom är det en diskriminering som inte sker vid växelvis vårdnad av barnet. Då ska det istället eftersträvas en slags ”egen bedömning” av vad barnet ska få och inte få, som naturligtvis blir ojämlik då kvinnan har lägre månadsinkomst. Ett delat barnbidrag antas ge föräldrar bättre förutsättningar att ta sitt försörjningsansvar, eftersom det är rimligt att anta att båda föräldrarna bidrar till och ansvarar för barnets kostnader.

Det är rimligt att anta att båda föräldrarna bidrar till och ansvarar för barnets kostnader, och det är rimligt att anta att båda föräldrarna vill dela på barnbidraget. Det är också rimligt att anta att inga föräldrar vill delta i en vårdnadstvist, att inga föräldrar vill bli (för) berusade inför sina barn, att inga föräldrar vill slå sina barn eller slå den andre föräldern framför barnet, att inga föräldrar vill utsätta sina barn för övergrepp och så vidare.

Det är rimligt att anta en massa, utifrån en optimal bild av en förälder som älskar sitt barn. Men rimlighet är inte verklighet, och det är verkligheten vi måste förhålla oss till när vi beslutar kring verkliga bidrag.

En separation sker ibland i samförstånd, och då är det underbart. Men rätt ofta sker en separation på grund av våld, otrohet, missbruk eller dylikt. Och då behöver samhället erbjuda resurser för att stötta och stärka båda föräldrar. Ett delat barnbidrag är som ett lagstiftat samarbete, eller försök till, utan att föräldrarna ifråga får ta ansvar för sina tankar om och sitt agerande för barns ekonomiska behov såsom räkningar och utgifter.

Nej, gör om och gör rätt. Se över hela familjepolitiken, ”från ax till limpa”, och syna den utifrån både barnkonventionen och ett jämställdhetsperspektiv, med normkritiska ögon. Utgå sedan från barnet när områden såsom barnbidrag, växelvis boende, underhållsstöd och underhållsbidrag med mera ska ses över.

Delat barnbidrag fungerar alldeles utmärkt för föräldrar som redan får det att fungera. Men de behöver inte denna åtgärd, för det fungerar redan för dem och de ser det som självklart att ”dela barnbidraget”. Så ett delat barnbidrag är med andra ord tänkt som en pekpinne för föräldrar som ”inte får det att fungera”. För dem blir denna åtgärd inget stöd, utan en ny källa till konflikt.