Kosovare Asllani är en av två spelare i EM-truppen som inte har svenskklingande namn.

Bild: Wikipedia

#em13: Låt herrfotbollen tjäna som ett föredöme!

2013-06-29 | Mats Jansson , Anders Göransson padlock

OPINION

I veckan presenterade Pia Sundhage EM-uppställningen inför mästerskapet, men endast en spelare i hela laget har ett utomnordiskt klingande namn. Kanske kan herrfotbollen tjäna som ett föredöme, föreslår debattörerna Anders Göransson och Mats Jansson.

Anders Göransson är vice ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd för Socialdemokraterna.

Mats Jansson är mångårig idrottsledare.

Läs också:

2013-07-13 #em13: Pia Sundhage är bara toppen på ett isberg

I veckan presenterade Pia Sundhage truppen till EM i fotboll senare i sommar. En enda spelare, Kosovare Asllani, har utomnordisk bakgrund. Under Sundhages tid har 41 spelare tagits ut. Två har namn som indikerar en bakgrund utanför Norden. Motsvarande siffra för herrlandslaget är 8 av 41, det vill säga en av fem eller nästan 20 procent (under 2012.

I de yngre landslagen är det en av tre i U21 och U19 som har utomnordisk bakgrund på herrsidan medan motsvarande siffror för U23 och U19 på damsidan är en av 20, eller 5 %. Att få fram siffror för ungdoms- och breddfotbollen är inte lika enkelt men inget indikerar att mönstret skulle skilja sig från eliten.

Det är inte oproblematiskt att göra undersökningar baserade på efternamnet men slutsatserna är nog de samma oavsett metod. Det är en markant skillnad mellan herr- och damfotbollen. Vissa grupper på damsidan är kraftigt underrepresenterade.

Särredovisar man herr- och damfotboll är herrsidan största idrotten medan damsidan är näststörst. Det handlar alltså om många tusen tjejer vars val skiljer sig från andra tjejers. Vad vi vet är att skillnaden är så stor att den behöver diskuteras.

Först och främst är det förstås en frihetsfråga. Det kanske är så att den här gruppen inte vill spela, men vi har svårt att tro att det räcker som förklaring. Varför skulle deras preferenser skilja sig så dramatiskt från andras?

Det handlar också om den svenska idrottsrörelsen. När den varit som bäst har den varit som ett DDR med ett leende. Utifrån frivillig organisering har vi gått igenom alla talanger. Det finns väl knappt någon kille som inte provat på att spela fotboll. Det är en av nycklarna till att vi varit så framgångsrika i idrott. När det gäller damfotbollen är det uppenbarligen inte så. Här finnas en outnyttjad potential. Och ska vi vinna stora mästerskap så måste vi hitta alla talanger.

Kanske kan herrfotbollen tjäna som föredöme. Zlatan är lagkapten i A-landslaget, Alexander Milosevic var det i senaste U21 – matchen. Det har varit en både remmarkabel och fantastisk utveckling. När Kennedy kom till Hammarby 1999 skrev Mats Olsson, Expressen, Ba – kir – ci - oglü hur svårt kan det vara? Detta med anledning av att folk gjorde sig roliga över att namnet var svårt att uttala. Idag är Kennedy lagkapten i Hammarby. Moralisk förebild och en av de stora i föreningens historia. När vi coachade ett seniorlag i div. 4 blev J, försäljningschef på IT – bolag och bästa kompis med lagets stomme, petad som mittback till förmån för M, 19 år och med bakgrund i Sudan. Något gruppen accepterade utan problem. I vilket annat sammanhang skulle det kunna ske?

Vad vi ser är ett mönster där herrfotbollen är en positiv samhällsfaktor för att stävja rasism och främja integrationen. Motsvarade effekt verkar långt mycket svagare på damsidan.

Till sist, vårt syfte har inte varit att hitta förklaringar utan att peka på ett samhällsproblem som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet. Vi skulle till och med hävda att detta är en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor.