Svajig statistik i omdiskuterad rapport om nätextremism

2013-06-28 | Marcin de Kaminski padlock

INRIKES/ANALYS

Ökad kunskap kring nätextremism är mycket viktigt, men med det sifferunderlag som Medierådet presenterade förra veckan blir ingen klokare. Det är viktigt att ha i åtanke, inte minst för de som ska diskutera nätextremism i Almedalen med utgångspunkt från denna rapport, skriver Marcin de Kaminski.

Under midsommarveckan släppte Medierådet en regeringsbeställd rapport om våldsbejakande och antidemokratiska budskap på Internet. I en tid när näthat och -extremism tycks komma allt närmare är det förstås viktigt att frågan belyses ordentligt. Riktigt så blev det inte nu. Efter att ha läst rapporten kan jag torrt konstatera att den är intressant – men att det är rätt oklart vad den egentligen lär oss.

Debatten kring rapporten har hittills mest kretsat kring dess siffror. Man menar nämligen att sidor som kategoriseras som våldsbejakande och högerextrema har nästan 145 000 besök varje dag. Det låter helt vansinnigt mycket, förstås, särskilt om man jämför med antalet dagliga besök man menar att vänsterextremister (drygt 3 600 besök) samt jihadister (ett knappt hundratal besök) lyckas skrapa ihop. Det ger skenet av en massiv nätnazistisk rörelse som fullständigt väller in över det internet vi alla delar. Statistiken glappar dock, låt mig förklara varför.

Det är ju knappast någon hemlighet att det vi kallar näthat, och som ofta är antingen starkt rasistiskt eller sexistiskt eller för den delen både och, tycks bli alltmer högljutt. Det finns också tydliga kopplingar mellan det aktiva hatet och propagandistisk agitering på nätextremistsidor. Antar man att flödet inte bara går från den organisatoriska basen i de nationalistiska webbplatserna ut i näthatssvansarna på sociala medier och i kommentarsfält utan även åt motsatt håll tornar mörka moln upp sig på himlen. Det skulle innebära att de som kan liknas vid fotsoldater, eller i många fall nyttiga idioter, genom upprepad mantrisk matning också radikaliseras ideologiskt och knyts allt närmare en verklig extremistmiljö. Därför är ökad kunskap kring nätextremism så himla viktigt.

Här skulle man kunna läsa Medierådets rapport som fan läser bibeln. Det står ju att svenska högerextrema sidor har flera hundra tusen regelbundna läsare. Det vore förstås klart oroväckande. Särskilt med tanke på att Medierådet av någon outgrundlig anledning, om uttrycket ursäktas, "bara" tar upp renodlat nazistiska sidor som Nordfront och Realisten samtidigt som de helt utelämnar mer generellt främlingsfientliga sidor som Avpixlat och Fria Tider. Jag menar dock att sådana slutsatser är omöjliga att dra. Vi vet för lite om sidornas egentliga besökarantal och betydelse.

Jag var tidigt ute och kritiserade de mätmetoder man använt sig av. Som grund för beräkningarna har man använt sig av en gratistjänst utan tydlig avsändare, och som inte ens redogör för hur man egentligen får fram siffrorna som levereras. Både Medierådet och deras statistikverktyg har dessutom som komplement använt en nätrankingstjänst som dels är vedertaget otillförlitlig och dels hyggligt lättmanipulerad. Exempelvis ger den här mättjänsten mer detaljerad statistik från siter som själva rapporterar sin besöksdata, något flera stora rasistsiter gjort till en vana. Det är i sig inget dåligt, för egenrapportering av det slaget gör att man kan få bättre överblick över sin hemsida. Problemet är att det också gör att man gör statistiken helt obrukbar i jämförelser med andra sidor.

Detta är ett generellt problem när det gäller nätstatistik. Den är helt enkelt näst intill värdelös. Det finns inga goda metoder att externt verifiera uppgifter som kan fås via mättjänster eller sidors egna utsagor. Det gör i sin tur att de siffror som går att utläsa ur rapporten inte säger något alls. Plötsligt pyser så 145 000 luftslott ihop, och kvar blir en väldigt tveksam tummetott.

Resultatet är att man som läsare inte blir klok på hur man ska vikta det som står i rapporten. Särskilt som den mer kvalitativt analytiska delen till stor del består av något som är väldigt likt de årliga extremistrapporterna från Säpo. Innehållet är alltså tungt, allvarsamt och seriöst. Men statistiken är så otillförlitlig att vi inte alls får någon vägledning i hur det hela ska värderas. Vi kan alltså, lite grovhugget, läsa att nätet är smockfullt av nazister utan att vara säkra på hur sant det egentligen är.

På det följer två lika viktiga som direkt farliga konsekvenser. Först: Nazistsidorna var själva snabba med att blåsa upp sin egen betydelse och samtidigt håna de strategier som i rapporten angetts som antidot mot våldsbejakande extremistkulturer. Det är inte konstigt. En regeringsbeställd rapport verkar ju säga att de har mångdubbelt fler läsare än de själva säkert ens hoppats på. Rapporten blir alltså ett verktyg för nazisterna själva att användas i framtida propaganda, där de samtidigt kan slå sig själva för bröstet och återigen hetsa mot resten av samhället. Därtill: Alla vi andra lämnas med en känsla av direkt otrygghet. Vi får en mängd hotbilder uppradade framför oss, så stora att det är svårt att veta vad man kan göra åt det, men utan rätt verktyg för att ens förstå vad som egentligen stämmer.

Texter som den här brukar förmedla ett antal argument. Här rör det sig snarare om en osäkerhets-tes. Jag ber om ursäkt för det. Samtidigt föds ur osäkerheten en poäng. Den verkliga behållningen från Medierådets rapport kommer nämligen efter sisådär 250 sidor, när man börjar tala sig varm om något som kallas MIK – Medie- och informationskunnighet. MIK-konceptet är stort och invecklat, men grunden är rimlig. Genom att ge våra unga, och oss själva, verktyg för att avkoda vår omvärld och därigenom bättre förstå den kan ett mer tolerant samhälle försvaras.

MIK innebär att stor vikt läggs vid sådant som ett ständigt kritiskt förhållningssätt till information, oavsett kanal. Lika viktigt blir kontextualisering, att man kan tolka input på det sätt som sammanhanget kräver. Vi måste alltså förstå vad vi pratar om för att veta vad vi ska göra av det vi precis lärt oss.

MIK blir därför viktigt inte minst när man läser rapporter som den Medierådet nu släppt. Än viktigare att ha med sig om man ska till Almedalen nästa vecka, där nätextremismen ska diskuteras utifrån just den här rapporten.