Bild: CC/Raquel Veiga

Barnbidraget lyckad och livskraftig 65-åring. Hen leve!

2013-06-28 | Inga-Lisa Sangregorio padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

65 år och inga planer på pension. 1948 blev barnbidraget allmänt och lika för alla med samma antal barn. Viktigt att slå vakt om, skriver Inga-Lisa Sangregorio och förklarar varför det var bra att Gustav Möllers linje vad gäller utbetalningen vann över Alva Myrdals.

Barnbidraget och dess betydelse diskuteras vid ett seminarium i Almedalen nästa vecka med utgångspunkt från en färsk rapport om den ekonomiska familjepolitiken.

Barnbidraget fyller 65 och skulle kunna gå i pension men har lyckligtvis inga sådana planer. Det är sannolikt det mest lyckade och rättvisa inslaget i vårt välfärdssystem.

Det hindrar inte att det ibland höjs röster för att förändra de principer som styrt barnbidraget sen dess tillkomst. Är det verkligen rimligt att rika får barnbidrag? frågar dessa röster. Högavlönade föräldrar behöver ju inte pengarna, många sätter till och med in dem på konton till barnen.

Den typen av resonemang dyker upp ganska ofta, mest i insändarspalter men ibland även från politikerhåll. Så sent som för fem år sedan föreslog Centerpartiets kvinnoförbunds dåvarande ordförande Annika Qarlsson att barnbidraget borde inkomstprövas, och Maud Olofsson hakade på förslaget. Föräldrar med inkomster över 240 000 om året skulle inte få något barnbidrag, medan bidraget skulle höjas för låginkomstfamiljer.

Men barnbidraget har inte kommit till för att utjämna inkomstskillnader mellan hushåll utan för att minska skillnaderna mellan hushåll med och utan barn. Det är dyrt att ha barn, samtidigt som det är nödvändigt att några har barn om vi vill att samhället ska överleva. Barnbidraget kompenserar för en del av föräldrarnas merkostnader.

Och just genom att det utgår till alla slipper man den stigmatisering, den kontrollapparat och de marginaleffekter som är svåra att undvika när det gäller inkomstprövade bidrag.

Barnbidragen rättvisare än föräldrabidragen

Trots att avsikten alltså inte är att utjämna inkomstskillnader utan att kompensera för utgiftsskillnader bidrar barnbidraget mer än de flesta andra delar av välfärdssystemet till att minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Detta inte trots att utan just för att ”rika” och ”fattiga” får samma summa, vilken relativt sett har större betydelse för den som har låga inkomster.

Jämför gärna med föräldrabidraget, ursäkta föräldraförsäkringen. Där gäller i stället inkomstbortfallsprincipen, vilket gör att föräldrar med hög inkomst får många gånger högre bidrag än de som har låg inkomst. Det hindrar inte att det gång på gång kommer förslag om att ytterligare öka den skillnaden genom att slopa taket i försäkringen.

Bara någon vecka efter att Qarlsson och Olofsson velat inkomstpröva barnbidraget kom ett förslag från ett par moderatkvinnor om att låta även extremt högavlönade föräldrar, läs fäder, få full lön som pappalediga. Motivet var att det skulle öka den så kallade jämställdheten, och att även de stackars barnen till rika fäder borde få tillgång till sina pappor. Inte ett öga var torrt. Det är alltså viktigt att slå vakt om det allmänna barnbidraget, lika för alla med samma antal barn.

Kan pengar anförtros kvinnor?

Den andra principiellt viktiga frågan avfördes från dagordningen redan innan barnbidraget infördes. Den handlade om i vilken form bidraget skulle utgå. Skulle man verkligen våga ge mödrarna pengar i handen och kunna lita på att de skulle använda dem till barnens bästa och inte till att köpa en massa onödiga saker?

En falang i den striden förordade att barnbidraget borde utgå in natura, till exempel i form av kuponger som kunde användas till att köpa (förnuftiga) barnkläder och (näringsrik) mat. Ledare för den linjen var Alva Myrdal. Men det blev Gustav Möllers linje som segrade. Han var socialminister i den socialdemokratiska regering som införde barnbidraget, och han avfärdade tanken på att man inte kunde anförtro åt mödrarna att hantera en kontant summa pengar. Så här sa han, enligt en dåtida medarbetare:

”Dessa arbetarkvinnor förstår bättre än andra hur de skall hushålla med pengar, så de skall ha kontanter. Och när det gäller allmänna barnbidrag skall de också få det kontant och det skall inte lämnas ut som några ryska uniformer.”

Nog är det konstigt att dagens politiker inte verkar ha samma förtroende för de kvinnornas i dag åldrade döttrar. En mycket stor andel av framför allt ensamstående kvinnor har så låga pensioner att de är beroende av bostadsbidrag. Men det bidraget är i själva verket en form av in natura-bidrag, som inte ger mottagaren någon valfrihet. Du får pengarna bara om du bor tillräckligt dyrt och kan inte välja att i stället äta bättre eller gå på teatern eller kanske göra en resa.

Var är våra dagars Gustav Möller?