En pärla att se fram emot

2013-05-31 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

På filmfestivalen i Cannes har endast ett av tävlingsbidragen regisserats av en kvinna. Bristen på jämställdhet i filmens värld uppmärksammades med ett utspel av svenska filminstitutets vd Anna Serner. Men i filmen om Monica Zetterlund, som visades på festivalen, står männen i bakgrunden. Lina Arvidsson har sett den.

Monica Z – Ett lingonris i ett cocktailglas har premiär den 13 september.

Texten publicerades i slutet av maj i samband med Canne-festivalen.

Doften av rakvatten ligger tung i biosalongen. Om det beror på att Stockholms recensentkår är herrtung eller på att herrarna är generösa med parfymen låter jag vara osagt. I vilket fall blir doften en fin fond till berättelsen om Monica Zetterlund. För de finns där – herrarna. Närvarande, men hela tiden i bakgrunden – som en fond. För det här är verkligen Monicas film.

Monica Zetterlund föddes 1937 och växte upp i Hagfors. Hon blev en jazzlegend och pionjär som en av de första som sjöng jazz på svenska. Hon gjorde succé både som sångerska, skådespelerska och revyartist tillsammans med Hasse & Tage. Monica gick bort år 2005.

Filmen presenteras som ”Fritt baserad på Monica Z´s liv.” Berättelsen är kronologisk om än inte från födsel till död. Från det lilla livet i Hagfors som telefonist på televerket och på kvällarna sångerska på Nalen i Stockholm. Till alkoholism, nederlag och slutligen revansch när hon får uppfylla sin dröm och spela in en skiva med pianolegenden Bill Evans.

Monica spelas av sångerskan, pianisten och låtskrivaren Edda Magnason. Och som hon gör det! På väg till bion lyssnade jag på några av Monicas bästa låtar. Hur ska någon trovärdigt kunna gestalta en så bekant och speciell röst? Nu undrar jag hur någon kan vara så osannolikt lik en annan människa som Edda är Monica. Utseendemässigt är de lika men framförallt rösten är på pricken. Jag får flera gånger påminna mig om att det inte är Monica jag hör – utan Edda. Både i sång och tal har hon hittat Monicas ton och hon spelar henne med en sådan trovärdighet att jag får gåshud. Överhuvudtaget är det här Eddas film och det är Eddas röst som har huvudrollen.

Regissören Per Fly tycks ha lagt allt krut på Edda. Och det har han gjort rätt i. Resultatet blir ett ovanligt nyanserat porträtt av en kvinna som växlar mellan det lantligt muntra (lingonriset), det outsägligt sorgsna och alla nivåer däremellan. Edda tar sin roll på allvar och prestationen är strålande. Männen runt henne förvandlas till blodfattiga skuggor. Beppe, Vilgot, Tage och den stora kärleken Sture är alla märkligt bleka. Har regissören hållit dem tillbaka eller är det svårt att glänsa på samma duk som Edda?

Det finns tre röda trådar skickligt sammanflätade till en stark historia. Det är sången, relationen till pappan (spelad av Kjell Bergqvist) och relationen till Eva-Lena, Monicas dotter. Eva-Lena spelas stillsamt och ärligt av Nadja Christiansson. Monica blev mamma som 16 åring och Eva-Lena växte till stor del upp hos sina morföräldrar. Filmen har tagit fasta på denna kärleksfulla men problematiska mor-dotter relation. Monica slits mellan viljan att vara en bra och närvarande mamma och behovet av att sjunga. Hade inte historien haft verklighetsbakgrund hade det tippat över mot klyschan. Den stora konflikten i kvinnors liv tycks oftast vara just denna. Kvinnor som väljer karriär framför familj straffas oftast. Så också Monica. I hennes fall med en dålig relation till sin pappa och alkoholism.

Kjell Bergqvist är farligt nära att stjälpa trovärdigheten i denna film genom att spela sin vanliga surarga roll. Men på slutet lyckas han nyansera en aning och deras relation får ett djup. I övrigt tycker jag att filmen är lite orättvis mot både pappa och mamma (Cecilia Ljung) Zetterlund. Den förstnämnda, som faktiskt var den som fick Monica att börja sjunga jazz, får spela rollen som den som säger ”du ska inte tro att du är något”. Den sistnämnda får knappt en röst alls utan blir en statist i familjen, tyst och undergiven.

Monica väljer slutligen både sång och dotter och får leva sin dröm. En karriär, ett hus köpt för egna pengar där hon bor med dottern och regissören Vilgot Sjöman, torrt spelad av Oskar Thunberg. ”Varför pratar du med honom om handpenning?” frågar Monica mäklaren när husköpet ska gå igenom. ”Det är jag som betalar”.

Men när alkoholen tar över Monicas liv ställs allt på ända. Hon tappar kontrollen. Blir lämnad och fråntagen det allra viktigaste. I en av de mest smärtfyllda scenerna frågar Monica ”Älskar du mig, Eva-Lena? Trots att jag är som jag är?”

Monica tar sig ur sin nedåtgående spiral och mer än så. Hon går vidare – och uppåt.

Manusförfattaren Peter Birro har behandlat Monica med respekt. Hon är personen som hela tiden väljer själv och skapar sitt eget liv. När hon får på syn på Vilgot Sjöman på en fest säger hon ”Vilken karl! Honom ska jag fixa.” Och så gör hon det.

När hon tappat kontrollen för alkoholen tar hon sig tillbaka på egen hand. När skivbolagsdirektören säger nej till hennes drömprojekt – en skiva på svenska med Bill Evans – bekostar hon skivan själv.

Trots detta finns hennes bekräftelsebehov med som en våt filt. Strävan att bli sedd och älskad av alla följer Monica genom livet och gör henne olycklig. I och med att hon funnits på riktigt blir detta svårt att kritisera – kanske var det verkligen så. Men kan inte en kvinnlig artist få porträtteras genom viljan att utöva sin talang snarare än behovet av bekräftelse? Här är det pappans avvisande som hänger över henne som ett spöke. Och när hon får bekräftelse, är hon lycklig då?

Men denna film är faktiskt en pärla. Det är en njutning att se en svensk film med sådan hög klass, charm och känsla för detaljer. Allt från diskmedelsflaskan i 60-talsköket till kostymerna i New York känns autentiska.

Och så Edda. Underbar. Strålande. Monica.