Bild: Pressbild

Grym övning på våldtäkt

2013-05-31 | Karin Jacobson padlock

KULTUR

I regidebuterande Petra Adlerberth-Wiks pjäs Att öva på våldtäkt framträder karaktärerna på egna villkor, utan att nödvändigtvis framstå som offer. Pjäsen ställer frågor om gränser, vad som är våldtäkt och vad som är romantik. Karin Jacobson har aldrig sett något liknande förut.

FAKTA

Att öva på våldtäkt

Folkteatern, Göteborg

Regi: Petra Adlerberth-Wik

Skådespelare: Nina Jeppsson

Musik: Trio Phantasm

Ljudkonst: Cicely Irvine

Ljusdeseign: Moa Viltok

Ja! För det mesta! Men ibland – när svagheten kommer, när raseriet naturen rasar å fy! Att aldrig elden skall slockna!

Fröken Julie

Skådespelaren Nina Jeppsson minns fragment av ett sexuellt övergrepp. Natascha Kampusch beskriver hur hon blev indragen i en skåpbil och hur overkligt välklippt gräsmatten utanför huset hon fördes till var. Fröken Julie och betjänten Jean ligger i buskarna bakom trädgårdssoffan, hon underst med pipig röst, han ovanpå, hård och kall.

Inspirationen till pjäsen Att öva på våldtäkt, som dessa tre scener kommer ifrån, ska ha kommit från boken Våldtäkt och romantik av författaren Katrine Kielos, där hon, apropå hur vår kulturs patriarkala föreställningar om kvinnan och hennes sexualitet, formulerar följande ”Jag inser: jag är så fruktansvärt bra på att bli våldtagen.” Frågan denna pjäs ställer är just denna: vad är våldtäkt – vad är romantik.

I vardagen, på teaterscenen, i filmen, i populärmusiken, bombarderas vi ständigt med romantiska berättelser. Ofta mellan kvinna och man, ofta med tydliga roller – passiv, aktiv. Om Kielos bok är en analytisk och teoretisk diskussion om våldtäkt som symboliskt brott, är det här dess sceniska fortsättning. Vare sig det är skådespelaren själv, rollfiguren Fröken Julie eller Natascha Kampusch, (flickan som i åtta år satt fången i ett hus i Wien) som berättar sin historia, är det på deras egna villkor, utan att nödvändigtvis framstå som offer.

Varje centimeter av Jeppssons långa, gängliga kropp vibrerar av explosiv energi när hon gestaltar de olika kvinnorna. Talet är snabbt, dialekten växlar allt eftersom det behövs. Hon ramlar, får ett slag i magen, reser sig upp, får ännu ett slag i magen, ramlar, reser sig upp. Får ett slag, ramlar, reser sig upp igen. Redan från början har hon blåmärken på benen och någon gång under föreställningen skrapar hon upp knäet så att blodet rinner nerför smalbenet medan hon dansar, klamrar sig fast som ett barn i cellisten Leo Cederquists stora famn eller försöker överrösta ljudkonstnären Cicely Irvine genom att skrika i megafon.

Pjäsen är regidebut för Petra Adlerberth-Wik, och på scenen finns förutom skådespelaren även Trio Phantasm – Camilla Åström, dragspel, Leo Cederquist, cello och Karin Wiberg, violin – som med improvisationer och nyskriven musik skickligt leder publiken mellan 1800-tal och nutid. Lika effektiv är Cicely Irvines inspelade gräsklipparljud och fågelkvitter för att försätta publiken i en känsla av villaidyll, medan Natascha Kampusch dricker kaffe i trädgårdssoffan.

Pjäsen igenom funderar jag om jag inte har sett någon annan på samma tema förut, utan att komma på någon. På Folkteatern i Göteborg spelas den dock. In your face.