Bild: CC/D. Sharon Pruitt

Myten om mödomshinnan

2013-05-30 | Emelie Eriksson padlock

KRÖNIKA/INRIKES

Ingen har någonsin sett en mödomshinna. Så omtalad som den är borde åtminstone något litet bevis för dess existens kunna uppbådas, menar Emelie Eriksson. Hon håller på med en uppsats om den lilla kroppsdel som som konstruerats för att kontrollera kvinnors sexualitet. Och hon förskräcks över att flickor fortfarande får lära sig att tro på den.

Jag minns min första cykel. Tuggummirosa med vit sadel och vita handtag. Och så hade den en vit cykelkorg i plast. Hjälmen var lila med fjärilar på och skavde en del under hakan. Men det var tur att jag hade den där hjälmen, för mina knän var fulla med skrapsår och mina händer av rispor från det vassa gruset.

En gång när jag cyklade ut för den branta nedförsbacken mot ICA slant jag med fötterna mot pedalen och stod plötsligt med fötterna på asfalten och kände en brännande känsla mellan benen. Ramen hade slagit emot ”den-där-som-jag-inte-hade-ett-bra-namn-på-men-mamma-kallar-den-snippa” och jag bet mig i läppen när jag kände smärtan. ”Aj!” skrek jag för mig själv och vräkte cykeln i diket. Sedan galopperade jag med tårar i ögonen upp för backen och hem till huset på Åkerövägen. Mamma tittade förvånat på mig när jag kom in. ”Är du redan hemma?” Jag skyndade förbi henne, fortfarande med hjälmen på huvudet, och in på toaletten. Där drog jag ner mina rosa jazzbyxor. I trosorna fanns en liten röd fläck. Jag tittade storögt på den och skrek ”mamma jag blöder!”

Mamma stod snabbt utanför och knackade oroligt med knogen mot toalettdörren. ”Men oj, lilla gumman. Får jag komma in?” Jag reste mig upp och öppnade låset med ena handen. ”Får jag se?” Min underläpp darrade. ”Men lilla gumman, har du ramlat med cykeln?” Jag nickade och min lila hjälm for ned i pannan. ”Då tror jag kanske att du spräckt din mödomshinna. Du förstår, flickor har en liten hinna i snippan som kan gå sönder när man råkar ramla, skada sig eller första gången man har sex. Och då kan det komma lite blod. Det är ingenting farligt.” Jag tittade ner på mina vita underbyxor igen och begrundade mammas ord. Från den stunden trodde jag att jag berövats min mödomshinna. Den hade spruckit. Försvunnit. Blivit en blodfläck mot vit bomull. Detta såg jag sedan som förklaringen till varför jag inte blödde vid mitt första samlag många år senare.

Men vad är då egentligen en mödomshinna? I gamla läroböcker beskrivs mödomshinnan som ”en liten hinna som delvis betäcker slidmynningen. Den hinnan går ofta sönder vid det första samlaget och det kan då göra lite ont och blöda något. Det är emellertid ganska vanligt att mödomshinnan går sönder på andra sätt, till exempel vid ovarsam tvättning eller vid idrottsutövning.” I Nationalencyklopedin kan vi läsa om slidkransen som ”ett slemhinneveck som utgår från slidmynningens bakre kant och som delvis täcker slidöppningen.” En slidkrans? Mina tankar går oavvänt till midsommaraftonens barfotadans runt midsommarstången och kransar av sju sorters blommor vajar i håret på rödkindade små barn i vita nattsärkar. Jag tvingar mig att slå bort tanken.

Obefintlig rent medicinskt

Vad säger wikipedia då? Jo, här kallas den hymen och beskrivs som ”en krans av slemhinneveck omkring en centimeter innanför slidans mynning.” Tanken dras tillbaka till midsommaridyllen. Vidare läser jag om en teori ”att mödomshinnan är en rest från urtiden, när vi levde under vatten. Evolutionen gav tydligen flickor en hinna som skulle skydda slidan från smuts och infektioner.” Simmande, små sjöjungfruliknande flickor med långa gula flätor tar nu över bilden av den hurtiga midsommardansen. Sedan fästs en ”tunn slemtråd” fast inuti mitt huvud. Mellan öronen hänger den där och dallrar. Den guldlockliga sjönymfen reser sig ur vattnet och står plötsligt i ena änden av mitt huvud och sätter prövande ner foten på den darrande tråden. Hon har en midsommarkrans i håret och när hon i en piruett hoppar ut på den tunna slemtråden brister den med ett tyst klafsigt ljud och oskulden är för alltid förlorad.

En krans? Ett veck? En slemtråd? En hinna? Sitter den utanför eller innanför? Midsommardans och sjönymfer. Allt snurrar runt i huvudet. Hur sjutton ser den ut? Jag har då i alla fall aldrig sett min mödomshinna. Och enligt många av dagens gynekologer så har de aldrig sett en mödomshinna heller. En sak är i alla fall säker. Kärt barn har många namn och kan tydligen se ut på otroligt många sätt. Och jag är av den åsikten att alla ovanstående beskrivningar borde arkiveras, raderas och glömmas bort. Mödomshinnan är ingen krans eller veck. Det är inte heller någon tråd eller något som ens existerar för den delen. Det enda den är är en symbol för kvinnors oskuld. En social konstruktion som inte är befintlig rent medicinskt. En liten kroppsdel som konstruerats för att kunna kontrollera kvinnors sexualitet.

Hur kan då en hinna som egentligen inte existerar få så stor betydelse i så många kvinnors liv? Även i dagens biologiböcker kan vi läsa om mödomshinnan som ett existerande fenomen. Så då är det väl inte så konstigt att flickor och pojkar växer upp och tror att detta ömtåliga slemhinneveck finns? Det är ju inte så märkligt att min mamma med en förklarande min knäppte upp min hjälm under hakan, tog mig i sin famn och berättade mer om mödomshinnan, klitoris och inre och yttre blygdläppar. Då är det väl inte heller så konstigt att vissa flickor är rädda för att sporta, rida och använda tampong eftersom de är rädda att deras hymn ska spricka och sluta existera. Som en såpbubbla. Smack!

Ingen liten flicka längre

Det är inte konstigt att man förväntar sig att första samlaget ska kännas som knivar och rakblad när man ligger och spänner sig och väntar på att en förbannad slidkrans som inte finns ska spricka och att blod ska fläcka ner pojkvännens nya lakan. Visst kan det göra ont när man har sex första gången. Men inte för att en krans går itu eller en tråd försvinner. Majoriteten blöder dessutom inte alls. Det förklarar såklart varför kvinnor, historien igenom, desperat försökt konstruera blodfläckar på lakan, kjoltyg och trasor. Man skar sig i handlederna, rispade sig i underlivet eller smusslade med grisblod. Under medeltiden stoppade man blodiglar i slidan för att åstadkomma en sprucken slidkrans. Men man skulle dock se upp så att de inte kröp upp för långt! I dag betalar hundratals kvinnor för en rekonstruktion av mödomshinnan inom intimkirurgin. Men hur kan man rekonstruera något som aldrig funnits? Istället syr läkaren ihop en bit av kvinnans slidvägg för att den sedan ska brista och en blödning ska uppstå. Dessa stygn kostar 10 000 kronor och det är inte ens säkert att det kommer att blöda.

Mamma hjälpte mig av med trosorna och slängde dem i den gröna tvättkorgen. Sedan gick hon in i mitt rum och hämtade ett par nya. Ett par vita med röda hjärtan på. Jag drog på mig jazzbyxorna som låg i en trasslig hög på badrumsgolvet. ”Vill du ha varm choklad?” Mamma tittade med sina mammigaste ögon på mig. ”Ja, men först vill jag gå och hämta cykeln.” Mamma nickade. Vi gick ut och sneddade över grannens tomt. ”Hade du också en mödomshinna?” Jag tog mammas hand. ”Ja, när jag var en liten flicka som du.” Jag gick tyst vid mammas sida tills den vita cykelkorgen syntes i dikesgrenen. ”Ska jag hjälpa dig?” frågade mamma när jag lirkade mig fram genom grenar och halvsmälta snöhögar. ”Nej” Jag klarar det själv!” Sedan tillade jag tyst för mig själv. ”Jag är ingen liten flicka längre.”