Bild: Per Magnus Johansson

Vem talar vi med?

2013-05-17 | Edda Manga padlock 8

FEMINISM/DEBATT

Goldina Smirthwaite kritiserade i ett debattinlägg förra veckan Edda Mangas intervju med Omar Mustafa. I sitt svar ställer Manga frågan om vem som förväntas svara. Talar vi med Mustafa? Förutsätts han tillhöra det vi med vilka vi talar?

RELATERADE ARTIKLAR:

Omar Mustafas feminism

Mustafas feminism är tunn

Det verkar som att Goldina Smirthwaite uppfattade min och Mattias Gardells intervju med Omar Mustafa som en ”hyllning”. Det ter sig förbluffande för mig. Vad vi försökte göra var att utföra det enkla journalistiska arbetet att fråga honom själv om hans tankar om feminism och jämställdhet i en situation i vilken en mängd mer eller mindre ogrundade påståenden cirkulerade i svensk media. Vi ställde öppna frågor, lyssnade, försökte återge hans svar så korrekt som möjligt. Jag har svårt att se vad som i detta uppfattas som hyllande. Att vi lät honom tala? Att vår samtalston var respektfull och nyfiken snarare än anklagande och konfrontativ?

I så fall vill jag förklara att detta är den etik jag försöker följa i förhållande till alla människor jag intervjuar. Jag försöker lyssna och förstå. Jag ser det inte som min uppgift att bevisa att någon jag intervjuar har ”rätt” eller ”fel”, är ”god” eller ”ond”, ”vän” eller ”fiende”, oavsett hur nära eller hur långt från mina egna uppfattningar den intervjuade befinner sig. Jag ser noggrannhet och generositet i lyssnandet och läsandet av andras uppfattningar som en förutsättning för intellektuellt allvar, etiskt ansvar och kritiskt tänkande.

Just därför finner jag anledning till självkritik. Smirthwaite har rätt i att intervjun ger ett tunt intryck av Mustafas feminism och tyvärr tror jag att det hänger samman med att vi hastade fram den. Jag lät mig helt enkelt stressas av mediedebatternas tempologik och gjorde ett snabbare och mindre grundligt arbete än jag borde. Hade jag gjort det grundligare hade kanske den situation som nu har uppstått förebyggts.

Trots att det finns frågor värda att diskuteras vidare i Smirthwaites inlägg verkar debatten stranda här. Mustafa har avböjt att svara på inlägget. Han uppfattar inte att Smirthwaites artikel riktar sig till honom. Missuppfattar han det? Talar hon med honom inom ramen för en gemenskap i vilken han implicit inkluderas eller talar hon om honom för ett ”oss” han inte anses tillhöra?

Jag tror att en meningsfull diskussion om Mustafas uppfattningar förutsätter att han inkluderas i samtalet. Att möjliggöra det, snarare än att ”hylla” eller företräda hans position, var tanken med intervjun. Sedan är det rimligen Mustafa som ska svara för Mustafa.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20130517 - Goldina Smirthwaite

Hej Edda, Det var inte främst er artikel som fick mig att ställa frågan om hur lite det krävs av en man för att han ska bli hyllad som feminist.

Den frågan kommer egentligen ur en hel kontext där samhället höjer män till skyarna för minsts ansats att minska den manliga dominansen.

Att just ordet hyllning kom för mig beror på hyllningarna som förekom i artikelns kommentarsfält, i den stundtals hätska debatt där Omar Mustafa hade mycket hängivna försvarare. För mig framstod de som en "hyllningskör" som upprepade samma saker gång på gång, och det var efter att ha debatterat i det fältet ett tag som jag bestämde mig för att skriva artieln.

Angående om min artikel riktar sig till Omar M: Omar M är en manlig makthavare inom sitt religiösa sammanhang och han höll på att bli en stor manlig makthavare inom ett av sveriges största partier.

Min artikel var inte skriven i den "öppet- brev-form" som blivit så populär senaste tiden utan mer som en kritisk granskning med uddarna riktade både mot OMs syn på jämställdhet och mot det okritiska hyllande av honom i vissa kretsar (som förekom parallellet med drevet med sina islamofoba inslag).

En offentlig person/makthavare som granskas kritiskt kan ju välja att se det som en inbjudan eller anledning att svara på kritiken, även om inte kritiken är skriven i form av ett öppet brev. Jag skulle själv ha svarat på kritik om jag funnit SAMMANHANGET den riktades i som tillräckligt intressant.

Omar Mustafa har förmodligen andra prioriteringar än Feministiskt perspektivs läsare.

Själv försöker jag ha andra prioriteringar än vad MÄN (t ex Omar Mustafa)tycker om det ena eller andra. På fritiden vill jag lägga min energi på annat än att relatera till eller försöka ändra MÄNs uppfattningar.

För min del hade Omar Mustafa som person gärna fått leva helt ifred med t ex sin syn på homosexualitet som oförenligt med en islamsk livsstil - om det inte vore för att han är makthavare, en manlig makthavare som strävade efter ännu mer makt, och att han påverkar andra runt omkring sig. Enda anledningen att jag ö h skrev om honom var hans maktposittion och strävan efter makt.

Hans religiösa övertygelse ang bl a homosexuella skulle jag se det som utsiktslöst att diskutera med honom i syfte att försöka ändra på. Vi skulle inte kunna mötas. Jag har också min egen uppfattning om heteronormativitet och homofobi klar, och den är jag inte beredd att ändra oavsett hur många teologiska argument mot homosexualitet/samkönade relationer som än radades upp, och hur förtryckt gruppen som radade upp dem än var.

Teologiska argument mot samkönade relationer/"en homosexuell livsstil" har jag hört förr, jag kan se vad de som anför dem tycker, men jag håller inte med om dem.

När jag var yngre hände det att jag hamnade i långa diskussioner med Jehovas vittnen, men sånt gitter jag inte nu.

20130517 - Paulina De Los Reyes

Tack Edda för ett belysande svar och för att du orkar ta dig tid att förklara det värdefulla i en etisk position som står för nyfikenhet, dialog och respekt. Trist bara att en sådan självklarhet ska behöva försvaras.

20130519 - Hanna Wikström

Det låter motsägelsefullt att både debattera i en mängd forum och samtidigt säga att man inte längre "gitter" debattera. Om nu Omar Mustafa bara var man med makt (och inte brun och inte muslim) så hade han knappast blivit ombedd detta feministiska och hbtq-vänliga polygraftest. Ändå väljer Smirthwaite att bara ta fasta på man med makt. Jag skiter i om Mustafa är feminist - det finns en mängd män (och kvinnor) med både mer och mindre makt i det här landet som möjligen vet hur de ska uttrycka sig, men som inte alls drivs av ett särkskilt stort socialt patos i någon riktning. Varför blir just denna man så vansinnigt intressant att ta tempen på?

Dialog, respekt och nyfikenhet är givetvis grundläggande, men lika viktigt är det att ställa frågan vem det är som hamnar i position att förklara sig hela tiden?

Jag tycker det verkar vara en ganska tunn analys avseende "hyllningen av Mustafa som feminist". Om den pågått i diverse kommentatorsfält är det väl ganska uppenbart att det inte är någon röststark kör som ligger bakom (och alltså inte några "män med makt").

20130519 - Goldina Smirthwaite

Jag gitter inte debattera med folk som anför religiösa argument mot homosexuella. Min erfarenhet är att det inte är särskilt fruktbart.

20130520 - Julia Bahner

Jag uppfattade intervjun med OM vara just öppen och tillåtande, vilket jag faktiskt upplevde som uppfriskande i ett annars ganska hårt debattklimat där det finns starka ideologier kring vad som är "den rätta feminismen". OM fick helt enkelt svara på några enkla, öppna frågor och visst fanns där luckor som jag hade varit intresserad av att höra mer om hur han resonerade, men syftet med artikeln var just en kort och snabb reflektion. Sedan att en inte är "nöjd" med OM:s svar är ju en helt annan fråga, som inte har med intervjuarna att göra per se.

20130520 - Goldina Smirthwaite

Tycker också intervjun som sådan var bra.

20130521 - Edda Manga

Tack för alla kommentarer. Den fråga som väcks här är enorm och oerhört svår, för det handlar ytterst om demokratins innebörd och möjligheter. Det vill säga samtalet och samexistensen mellan människor som har olika positioner, åsikter, livsformer, begär och identifikationer. Vad betyder det att vara i en politisk gemenskap som inte förbinds av likhet? Vad betyder att inte orka att tala med en människa därför att det är inte någon idé, ingen av de talande kommer att ändra uppfattning? Med andra ord, är samtal meninglöst eller till och med omöjligt inför utsikten att skillnader inte går att övervinna? Vad betyder det i förhållande till ett demokratiskt samhälle?

Jag vill understyka att jag inte har ett svar på dessa frågor. Jag ställer dem på riktigt. Personligen drabbar det mig inte med Omar Mustafa, känslan att det är omöjligt, meningslöst eller utsiktslöst. Men det finns säkerligen många människor - inte minst bland de makthavande - inför vilka jag delar upplevelsen.

Och det är ingen hemlighet att det som för närarande bekymrar mig mest är fascismens återkomst.

Angående Hannas anmärkning håller jag absolut med dig. Jag brottades med det när vi skulle bestämma oss för att intervjua honom. I det avseendet tycker jag att vi lyckades bättre att inte reproducera intervju-som-domstol logiken i intervjun som publicerades på Aftonbladet. Kvinnors ställning är ju ett så ideologiskt överlastat område i det islamofobiska tänkandet att det är mycket svårt att verkligen samtala om det utan att svara på ideologins interpellation så att säga. Det tror jag att en längre och mer detaljerad filosofisk och politisk diskussion hade kunnat uppnå bättre. Vi får ta lärdom av erfarenheten.

20130524 - Hanna Wikström

Jag kan, trots min anmärkning (som snarare riktade sig till utvärderingen av Mustafas eventuella feminism) se värdet av att just svara upp mot kritik. Det behövs också. Vissa behöver, i lika stor utsträckning som de smutsas ned, också krafter som ansvarar för att de kan (få) tvätta(s) (sig) rena. Därför tycker jag inte att initivativet till artikeln var fel.

Men det innebär också alltid en risk att svara på anropet precis som du säger Edda. Premisserna för det här samtalet är minst sagt obehagliga och snåriga.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: