Att möta Hilma af Klints (1862-1944) monumentala målningar för första gången är mäktigt. Sedan öppningen av ”Abstrakt pionjär” på Moderna Museet i Stockholm den 16 februari i år har många vittnat om starka upplevelser och stor fascination; allt från kritiker i prestigefyllda publikationer till besökare har blivit lyriska. Superlativen har haglat, besökarna har strömmat till och utställningen har blivit den mest internationellt omskrivna i Moderna Museets historia.

Ingen som känner till Hilma af Klints spännande och spektakulära öde sedan förut kan förvånas över uppståndelsen. En kvinna och konstnär som drog sig undan världen för att måla inget mindre än universum. I sitt testamente ställde hon kravet på att ingen skulle få ta del av målningarna förrän 20 år efter hennes död. Bedömd som alltför religiös av sin samtid och sin omedelbara eftervärld sågs hon inte som en riktig konstnär, på grund av att hon hävdade att hon hämtade sina motiv ur en mystisk idévärld så som den uppenbarade sig för henne.

Indignerad förundran

För genusmedvetna konstintresserade har af Klint länge varit ett av de mest fascinerande och typiska exemplen på ett osynliggjort kvinnligt konstnärsgeni. En av styrkorna med hur Moderna Museet och curatorerna Iris Müller-Westermann och Jo Widoff nu presenterar detta konstnärskap, som tidigare har varit mer eller mindre okänt för den stora publiken är att besökarna inte blir serverade den färdiga analysen. Verken tillåts tala för sig själva, även om den historiska kontexten finns där, skickligt berättad i allt från utställningskatalogen till hemsidan, i presentationer och pressmaterial. Samtidigt ges besökarna möjlighet att möta den majestätiska konsten utan en allt för styrd förförståelse.

Att många sedan landar i en indignerad förundran över varför detta unika livsverk, producerat av en hyperbegåvad person inte uppmärksammades som avantgarde av sin samtid, och inte heller har fått upprättelse och positionerats som pionjär av eftervärlden, är inte heller att undra på. Men den insikten går via verken. Liksom i filmen Searching for Sugarman överlåter producenter, curatorer, regissörer, utställningskommisarier etcetera, skickligt åt den betraktare som så vill att själv komplettera konstupplevelsen med en ideologisk och/eller teoretisk analys. Det är ett smart drag, ur såväl PR-mässig pedagogisk synvinkel, men det är mer än så; att ge den sortens utrymme åt en ny publik att få möta ett stort konstnärskap är såväl djupt filosofiskt som lojalt, både mot besökarna och mot konsten som sådan.

Ändå florerar många av fördomarna om Hilma af Klint i bemötandet, bland kritiker och besökare. Sinnessjukdom, esoterism, världsfrånvändhet som hindrade ett deltagande i det dåtida konstlivet är några av de vanligaste argumenten som har använts för att osynliggöra ett konstnärskap som motståndet förutan skulle ha tagit plats i konsthistorien för länge sedan.

Andlighet inte alltid ett hinder

Fixeringen vid mysticismen verkar inte minst märklig i relation till att Vasilij Kandinskys mest kända bok heter just Om det andliga i konsten och publicerades 1911. Transcendentala intressen och visioner har inte stått i vägen för positioneringen av Kandinsky som en av de främsta, kanske den främste, inom den abstrakta konsten. Vad kommer det sig att de manliga konstnärernas andliga intresse inte har stått i vägen för uppskattningen av dem?

Jo Widoff, en av utställningens två curatorer, förklarar:

– När Hilma af Klint bytte konstnärlig inriktning från ett figurativt till ett först delvis abstrakt och senare fullt ut abstrakt måleri var det många som menade att hon övergav konsten för att istället enbart illustrera religiösa eller esoteriska teman.

Har det här motståndet följt med in i vår tid?

– Ifrågasättandet av huruvida Hilma skapade konst finns kvar, om än mer sofistikerat, vilket förvånar mig. Att helt avfärda hennes produktion som något annat än konst verkar väl hårddraget och det baseras dessutom ofta på motsägelsefulla argument om konstbegreppet som sådant. Trots att Hilma af Klint var utbildad vid både vad som i dag är Konstfack och senare vid Konstakademien i Stockholm har det ofta hävdats att det hon gjorde inte kan kallas konst, på grund av den andliga dimensionen. Det kan tyckas märkligt att en examen från Konstakademien inte ska kvalificera någon till att få kalla sig konstnär, och målningarna för konst.

Men hur är det möjligt att af Klint inte bara på ett okomplicerat sätt infogas i vår konsthistoriska kanon?

– Många har använt just syftet med hennes måleri som argument, och kompletterat med kritik av att hon inte deltog i det dåtida konstlivet och utvecklingen av konstbegreppet, så som till exempel Kandinsky gjorde.

Iris Müller-Westermann, som kanske är den person som har levt närmast af Klints konstnärskap på Moderna Museet under längst tid, beskriver hur Hilma bytte konstnärlig inriktning redan 1906 då hon gick över från figurativt till abstrakt måleri:

– Många andra modernister, som Kandinsky, Malevitj och Mondrian, hämtade inspiration från andligt sökande. Hilma af Klint gick dock ett steg längre än dem i och med att hon ansåg sig vara ett slags medium som kunde uttolka andra världar. Men inte heller denna inställning var ovanlig under den här perioden. Bland andra konstnärerna František Kupka, Emma Kunz och författaren Victor Hugo såg sina konstnärskap som del i en sådan process.

Om af Klints tankar var en del av tidsandan framstår det inte som ännu mer märkligt då, att hennes pionjärposition har underminerats genom kritiken av det esoteriska, och sedermera antroposofiska inslaget?

Jo Widoff håller med:

– Det var under en lång tid svårt att tala om dessa riktningar i konsthistorien. Först under slutet av 1960-talet började konsthistoriker och forskare uppmärksamma de spirituella källor som påverkade många konstnärer djupt. När konstnärer som Kandinsky och Mondrian senare omvärderades mot bakgrund av deras andliga intresse hade de redan en erkänd plats i konsthistorien. När det gäller Hilma af Klint är situationen snarare den omvända. Hon är i första hand sedd som esoteriker och i andra hand som konstnär.

Tror du att Hilma af Klint någonsin kommer att beredas plats som den första abstrakta konstnären i konsthistorien?

– Kanske, men det är nog en bit kvar än. Arbetet med utställningen och även mottagandet har inneburit att jag tvingats omvärdera min bild av att vi äntligen kommit en bit på vägen när det gäller hur vi ser på kvinnliga konstnärskap och kanon. Det är fortfarande alltför ofta kvinnor blir till undantag av den ena eller andra anledningen.

Underminerandet av en kvinnlig konstnär på grund av att hon inte deltog i konstlivet och -debatten framstår efter mina samtal med Iris Müller-Westermann och Jo Widoff ännu mer som en provkarta på ett flertal patriarkala härskartekniker, som osynliggörande och förlöjligande än vad det gjorde innan. Det är anmärkningsvärt hur af Klint än i dag blir föremål för ett slags dubbelbestraffning: eftersom hon valde att verka utanför den hätska debatten, kanske för att ha möjlighet att måla, kan det hon skapade inte kallas konst.

Varken förr eller nu verkar frågan om ifall af Klint använde den relativa isoleringen och esoterismen som metod för att kunna fokusera på sitt konstnärskap istället för att brytas ner av ett patriarkalt konstliv ha undersökts särskilt ingående. Ur ett genushistoriskt och feministiskt perspektiv är denna fråga en av de mer relevanta och intressanta: varför valde en konstnär så inspirerad av tidsandan att dra sig undan sin samtid?

Under 1800-talet var det inte ovanligt med kvinnor som använde olika strategier för att skapa möjligheter att uttrycka sig. Författaren Victoria Benedictsson, som föddes tolv år innan Hilma, arbetade under pseudonymen Ernst Ahlgren, George Sand är ett annat av flera exempel. Fogelstadsgruppen, grundad 1922, använde sig av kvinnlig organisering och menade att ”politik är för viktigt för att skötas av män”.

I det perspektivet framstår det som oinformerat ur ett genushistoriskt perspektiv, att påstå att af Klints beslut att dra sig undan världen enbart var religiöst grundat. Varför skulle det inte kunna vara både andligt och en del av ett slags konstnärlig och/eller kvinnokampsstrategi? I synnerhet som esoterismen framstod som ett vettigt alternativ för dem som ville införliva de nya vetenskaperna, bland annat Darwins utvecklingslära, i sin religiösa idévärld under 1800-talet. Är det ens möjligt att en kvinna, utbildad vid Konstakademien, kunde vara omedveten om det motstånd som kunde drabba kvinnliga konstnärer, författare och intellektuella. Jag vänder mig till Daniel Birnbaum för att få veta mer.

– Självklart hade Hilma af Klint stora insikter om det omgivande konst- och kulturlivet, och därmed även om svårigheterna för kvinnor i detsamma. Hon sökte hjälp hos några mäktiga män, bland andra Rudolf Steiner, men hon omgav sig också med kvinnliga nätverk. Bland annat i gruppen ”De fem” som hon bildade år 1896.

Kan det ha varit en del av en strategi att omge sig med andra kvinnor, tror du?

– Det är talande i sig att af Klint grundade gruppen, skulle jag säga. Från 1912 spenderade hon också somrarna med en grupp vänner i en villa som de arrenderade tillsammans. Hon var definitivt medveten om att det kunde krävas strategier för att kunna utöva konst under den här tiden, i synnerhet som kvinna.

Ett av de stora uppdragen för andra vågens kvinnorörelse har varit att komplettera och revidera vår gemensamma historia; His-Story skulle också bli Her-Story, och numera även Hens-Story. Under 1980- och 90-talen kunde den förvetenskapligade feminism som hade gjort insteg vid universitet och högskolor visa att det fanns kvinnor som hade osynliggjorts inom alla mänsklighetens sfärer. Kanon kompletterades från religion till läkarvetenskap, från politik till litteraturvetenskap och allt därtill.

Mycket återstår

Genusvetenskapen kunde även förklara varför dessa kvinnor som nu lyftes fram ur historiens mörker var i minoritet. Svaret var enkelt, men djuplodande; patriarkat och könsmaktordning har sedan årtusenden skapat lagar, regler, normer och traditioner som motverkade att kvinnor ägnade sig åt annat än privatliv, äktenskap, hem och familj. Eftersom denna process har pågått så länge nu är det lätt att förledas att tro att kampen om vår historiska kanon är över.

Utställningen och debatten som har uppstått runt den visar att mycket arbete återstår. Om konsthistorien kompletteras återstår att se, men för många, inklusive många av de som har jobbat med utställningen på Moderna Museet, framstår det kanske som mindre viktigt. Det är en magnifik utställning, ur ett konstnärligt såväl som genushistoriskt och feministiskt perspektiv, oavsett om de konservativa delarna av konstvärlden väljer att låta Hilma af Klint ta plats som den abstrakta pionjär hon var, eller inte.