”Jag är inte feminist, jag tycker inte att kvinnor ska stå över män”. Hon försöker vara tydlig när hon säger det, pedagogisk. Jag försöker svara lika pedagogiskt, förklara att feminism inte handlar om att skapa nya hierarkier utan om att rasera dom hierarkier som finns. Det fungerar inte alls, hon upprepar sina argument om varför jämlikhet är bra men feminism är dåligt. När samtalet slutar är vi båda övertygade om att vi förstår något viktigt som den andra missar. Jag har haft precis samma diskussion många gånger, med både kvinnor och män som vägrar kalla sig feminister trots att dom inser att samhället är ojämlikt och att det är ett stort problem. Feminism ligger inte rätt i munnen på många människor. Det sticker lite, rispar tungan. Jämlikhet och jämställdhet javisst, men feminism, aldrig i livet.
Jag läser att Noomi Rapace uttalat sig om feminism (Icon Magazine 3/2013). Hon tycker att den är aggressiv, och visst, det kan man väl tycka. Själv har jag aldrig uppfattat feminismen så. Dessutom tycker Rapace att den bygger på komplex, vilket känns direkt stötande. Att prata om feminism som nånting som grundar sig på komplex känns nästan som att komma dragandes med tjafset om feminismens bitterfittor som inte fått ordentligt med kuk. Det är inte lika grovt men det är samma nedvärderande inställning och samma tomma generaliserande som inte har något att göra med vad feminismen verkligen är. Och precis som med kukargumentet så är dess enda effekt att det hindrar all verklig diskussion.
Dom här märkliga uppfattningarna om vad feminismen är har stor spridning i vårt samhälle. Kanske är dom till och med vanligare än uppfattningar som grundar sig på vad den feministiska rörelsen faktiskt gjort och vad dom feministiska teorierna faktiskt säger. Det är såklart svårt att veta, men det är tydligt att det finns en stor skevhet, en stor diskrepans mellan den faktiska feminismen och den feminism som lever i det allmänna medvetandet. Den här skevheten vrider samtalet, gör det till ett samtal om något helt annat. En diskussion om feministiska kvinnors brist på att ha fått ordentligt med kuk är inte ett samtal värt att föra, och samma sak gäller en diskussion om att feministiska kvinnor skulle drivas av komplex. Båda två bygger på fördomsfulla bilder av vad kvinnor är och hur kvinnor tänker. Och båda bygger på idén att feminismen är en ren kvinnorörelse, nånting som kvinnor gör för kvinnors egen skull.
Bilden av feminismen som något som enbart handlar om kvinnor är stark idag. Till viss del kan det bero på att feminismens fokus ganska ofta ligger på kvinnor (vilket är logiskt med tanke på att dagens brist på jämlikhet till extremt stor del drabbar kvinnor). Men jag tror inte att det är den enda förklaringen, eller ens den största förklaringen. Jag tror att den här bilden lever kvar därför att den är praktisk för feminismens motståndare: genom att klassificera feminismen som en intressegrupp för kvinnor så får man en enkel uppdelning, ett vi mot ett dom. Vi är männen, dom är kvinnorna. Svart och vitt. Praktiskt. Och samtidigt: som en intressegrupp för kvinnor behöver man inte ta feminismen riktigt på allvar. En intressegrupp är trots allt något som bara verkar i eget intresse. Feminismen blir en rörelse för att skapa nya orättvisor, inte för att avskaffa dom som finns.
Det är inte konstigt att feminismen är provocerande: i ett samhälle som vårt ska den vara det. Men ordet feminism borde vara provocerande för vad det betyder, inte för vad dess motståndare säger att det betyder. Om vi ska lyckas ta oss ut ur den meningslösa antifeministiska diskussionen och börja diskutera frågor om kön och jämlikhet på allvar så måste vi lyckas förändra ordets betydelse i det allmänna medvetandet. Inte för oss själva, men för alla dom som står utanför den feministiska rörelsen och som idag inte alls förstår vad vi kämpar för.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Mycket viktig reflektion och ett stort problem. Så stort att det, för att utveckla jämställdhets/jämlikhetsarbetet, är betydligt viktigare än diskussioner om likhetsfemininsim kontra särartsfemininsm, jämställdhet kontra jämlikhet etc. Grunden till hela problemet är den samma som i matriarkatdiskussionen - vi kan inte tänka oss ett ickehierarkist samhälle utan kvinnor måste antingen vara överordnade eller underordnade. Så länge den grundsynen är en självklarhet är det oerhört svårt att förändra någon ting.