Goldina Smirthwaite.

Mustafas feminism tunn

2013-05-06 | Goldina Smirthwaite padlock

FEMINISM/DEBATT

I förra veckan publicerade vi en intervju med Omar Mustafa av Edda Manga och Mattias Gardell. Goldina Smirthwaite har reagerat och menar att Omar Mustafas feminism är tunn.

Omar Mustafa säger att han sympatiserar med den postkoloniala feminismen, och möjligen håller Omar Mustafas feminism måttet ur ett postkolonialt perspektiv. Men ur ett radikalfeministiskt perspektiv ter den sig minst sagt tunn. En analys av de uttalanden han gjorde i Edda Mangas intervju med honom i Feministiskt perspektiv visar att han har tämligen grunda kunskaper när det gäller feminism och/eller jämställdhetsarbete.

Inledningsvis säger han till exempel (mina kursiveringar;): Om det inte löser sig av sig själv…

Alla som arbetar med jämställdhet vet att detta inte är en fråga som kommer att ”lösa sig av sig själv.” Ingen grupp har hittills i historien frivilligt avstått från makt och privilegier; hur kan en då tro att just män ska göra det till förmån för kvinnor? Det är lika befängt som att tro att problemen med rasism löser sig själva, och att det inte skulle behövas hårt jobb med lagstiftning, kunskapshöjning och opinionsbildning på den fronten.

Tänk er en person som vill engagera sig antirasistiskt och som får frågan om hur hen vill arbeta mot rasism, och börjar med att svara ”Om det inte löser sig av sig själv…” Som att den möjligheten ens fanns på kartan. Vad skulle det signalera för kunskap om och förståelse för problemets djup och struktur? Det är som att Omar Mustafa missat en av självaste grundbultarna i feminismen, nämligen den djupa medvetenheten om mansmakten, mannen som norm, och hur den kan komma till uttryck. Det är liksom inte mannen som är problemet, utan snarare kvinnan.

Lite längre ner i intervjun säger Omar Mustafa:

Maktstrukturer som bara gynnar dem som redan sitter vid makten måste brytas upp. Samma sak med bolagsstyrelser. Allt som gynnar jämställdhet är bra. Där måste kvinnor bli mer representerade, ta plats.

Lägg märke till att han inte benämner den grupp som har makten då det kommer till könsmaktsordningen, nämligen männen. Lägg också märke till hur situationen blir kvinnans ansvar, det är kvinnor som måste ta plats, inte män som måste avstå sina privilegier och faktiskt flytta på sig. Detta sätter jag i samband med en ”blame the victim”-diskurs som finns när det kommer till frågor om jämställdhet. Att kvinnor tjänar mindre än män, och är sämre representerade när det gäller makt och inflytande förklaras inte sällan med att kvinnorna själva är dåliga på att ”ta för sig”.

Det är i stort sett bara feminister som lyfter fram att TROTS att kvinnor tagit strid genom till exempel sitt fackförbund och trots att kvinnor anmält till JämO, numera DO, kan kvinnor in i det längsta vägras lika lön eller tjänster som de är mer meriterade för än de män som fått dem.

Vidare säger Omar Mustafa att den svenska feministrörelsen har en tendens att ”utesluta den bruna muslimska kvinnans egna perspektiv.” Och visst finns det många sammanhang inom svensk feminism som är väldigt vita i detta land med en vit majoritetsbefolkning. Säkert spelar homosocialitet och nätverk en viktig roll här. Men det finns också feminism i Sverige som gör att en kan fråga sig om det inte är Omar Mustafa själv som utesluter ”bruna kvinnor”?

Till exempel finns de feministiska föreningarna Kvinnors nätverk och Glöm aldrig Pela och Fadime, med flera som engagerar många kvinnor med utländsk bakgrund (liksom även många andra kvinnor som solidarisera sig med oss/dessa.) Dessa feministiska föreningar finns i Sverige och jag tycker inte de bör exkluderas, utan räknas in som svensk feminism. Annars blir begreppet svensk väldigt exkluderande.

Jag ser det också som problematiskt att Omar Mustafa talar om ”DEN bruna muslimska kvinnan” i singularis. Som att det vore en homogen grupp vars enda (rätta?) perspektiv han känner och kan göra sig till uttolkare av. Den västerländska feminismen är en oerhört bred rörelse, vilket alla som är det minsta insatta i feministisk historia redan vet. Varför kan inte även muslimska kvinnor tillerkännas en mångfald av erfarenheter och perspektiv? Istället för att som Omar Mustafa gör, klumpa ihop dem till en stereotypiserad grupp?

Att tala om ”DEN bruna muslimska kvinnan” vidmakthåller en stereotyp istället för att öppna för mångfald. Men kanske är det så att i Islamiska förbundet finns det inte plats för flera av de muslimska kvinnor som gjort sina röster hörda i Sverige på senare tid. Det finns kanske inte plats för till exempel en Nalin Pekgul och absolut inte för en Bahareh Andersson. Överhuvudtaget visar det myckna ylandet om att det ”inte går att vara muslim och socialdemokrat” eftersom Omar Mustafa fick avgå ur partistyrelsen, att kvinnor inte räknas. Det går VISST att vara muslim och FRAMTRÄDANDE socialdemokrat. Men kanske inte Nalin Pekgul räknas som riktig muslim, av en eller annan anledning.

När det så kommer till Omar Mustafas syn på könsarbetsdelningen i hemmet, säger Omar Mustafa bland annat:

Varje enskild man har ett ansvar att vara solidarisk och dela det här med sin fru. Jag själv delar föräldraledigheten med min fru för jag tycker att det är viktigt att min fru får möjlighet att plugga klart, söka jobb, komma in i arbetsmarknaden.

Trots att Omar Mustafa pratar om solidaritet, känns det som att här lämnas plats för en applåd för att han har godheten att dela föräldraledigheten med sin fru så att hon får möjlighet att plugga klart.

På grund av att samhället har olika normer för kvinnor och män, är det nog också många som skulle vara beredda att applådera: Vilken DUKTIG man! DUKTIG man som är hemma med sitt barn, DUKTIG man som hämtar på dagis och lagar mat. Men kvinnor som gör dessa saker kan inte räkna med applåder eller bli sedda som duktiga. Där finns bara skuld- och skambeläggning om en låter bli att göra det, men inte möjligheten att bli sedd som duktig, eller som att en ger sin man en gåva eller ”solidariserar” sig med honom så han slipper vara instängd i hemmet.

Det är bara mannen som har ett sådant val, inte kvinnan. Jag tycker det är något unket över det hela. Jag förväntar mig mer av feminismen än att den ska se män som duktiga bara för att de låter bli att vältra över sin del av ansvaret på kvinnan de lever med.

I intervjun med Omar Mustafa tas inte ämnet samkönade äktenskap överhuvudtaget upp, kanske för att den inte anses ha att göra med feminism eller kanske för att Omar Mustafa här gett uttryck för en åsikt som i andra sammanhang skulle riskera att jämföras med homofobi; han anser nämligen att samkönade äktenskap inte är förenligt med islam. Liknande åsikter har funnits och finns i Svenska kyrkan, trots att samkönade äktenskap numera kan äga rum.

Kristna feminister har protesterat mot att präster, som inte anser samkönade äktenskap vara förenliga med religionen, vill frånsäga sig vigselrätten för att slippa viga samkönade par. För dessa prästers del, liksom för Omar Mustafas, handlar det om en form av homofobi och/eller underkännande av att folk som lever samkönat skulle vara riktiga kristna/riktiga muslimer. Inte särskilt progressivt, och inte heller särskilt feministiskt. Hur lite krävs egentligen av en man för att han ska bli hyllad som feminist?