#1maj: Ut med rasisterna, in med feministerna!

2013-05-03 | Julia Bahner padlock

OPINION

Feministiskt initiativ Göteborg arrangerade i år, för första gången, en egen feministisk demonstration på första maj. Alla feminister var välkomna att delta i det feministiska tåget. 400 personer slöt upp på Järntorget för att sedan tåga till Millenniumplatsen i centrala Göteborg. Här publicerar vi Julia Bahners tal från demonstrationen.

Julia Bahner sitter i partistyrelsen och är även talesperson för Feministiskt initiativ Göteborg.

Jag läste mitt tal från förra året och tyvärr har inte mycket förändrats, snarare tvärtom. Men jag är stolt över att i år kunna gå i vårt egna feministiskt tåg. Vi går under parollen Stoppa lönediskriminering och jag ska därför tala om vad vi kan göra för att motverka en ojämlik arbetsmarknad.

De senaste 20 åren har det skett en utveckling som inneburit att inkomst-skillnaderna ökat i befolkningen; de som har mest har fått mer medan de som har minst har fått mindre. Och eftersom våra inkomster är beroende av våra arbeten, och olika ersättningar som ska kompensera för om man inte har ett arbete inte går att leva på, blir det ännu viktigare att belysa den diskriminering som sker på arbetsmarknaden. Detta är inte bara en kvinnofråga, detta rör alla människor.

För trots att nästan alla riksdagspartier, oavsett vilka som haft regeringsmakten, har feminismen inskriven i sina partiprogram, så har vi inte kunnat se några åtgärder för att bryta ojämlikheten mellan kvinnor och män, mellan personer med funktionsnedsättningar och personer utan, mellan heterosexuella och icke-heterosexuella och mellan ljushyade och mörkhyade. Ja, alla de som på olika sätt bryter mot föreställning om en lojal och hårt arbetande individ, med en kropp som klarar av att arbeta 40 h i veckan, helst övertid och helst till 70 års ålder. För vem gör egentligen det? Ja, är det styrelseproffs som avses så är det säkert en lätt match, men majoriteten av vår befolkning har inte direkt det som sin huvudsyssla utan har betungande arbeten, vare sig det handlar om fysisk eller psykisk belastning. Detta är inte hållbart!

Alla partier tycks vara överens om att jobben är valets viktigaste fråga, men diskrimineringen på arbetsmarknaden är det ingen som talar om. Det enda det talas om är hur vi ska få fler i arbete, men diskrimineringen är just en av de största orsakerna till att vi inte har fler i arbete.

Men låt oss först se på hur det ser ut bland de som faktiskt har ett arbete. Övertidsuttaget i Sverige fortsätter att öka och motsvarar nu mellan 117 000 och 150 000 heltidsjobb. Vilket ju är helt absurda siffror, med tanke på att det är just arbetslösheten som fokuseras och som diverse åtgärder ska lösa. Varför inte bara helt enkelt dela på arbetena, inte bara dessa 150 000 heltidsjobb, utan även resten? Vi skulle alla tjäna på att arbeta i mindre omfattning, både våra kroppar, fysiskt och psykiskt och säkerligen också våra nära och kära, och politiska eller andra engagemang som vi inte känner oss ha tid till efter jobbet, och det är ju inte så konstigt när vi arbetar så mycket som vi gör. Feministiskt initiativ vill därför införa 6 timmars arbetsdag. Det handlar om social hållbarhet.

En annan åtgärd som vi är övertygade om skulle öka jämlikheten på arbetsmarknaden är att införa individualiserad föräldraförsäkring. Idag tas föräldraledigheten ut av kvinnor i över 3 fjärdedelar av fallen. Med individualiserad föräldraförsäkring skulle föräldrar, oavsett kön, få samma möjligheter på sina arbeten. Männen måste öka sitt ansvar för sina barn och systemfelet som gör att det lönar sig att lämpa över det på kvinnor för att de ändå tjänar mindre måste få ett slut. Det är ju bland annat just därför de tjänar mindre!

Men det är inte bara barnen som är en kvinnofälla. Även omsorgen om våra äldre och sjuka anhöriga har visat sig vara det. När platserna på äldreboenden läggs ner samtidigt som andelen äldre i samhället ökar tar de anhöriga ett allt större ansvar. Detsamma när personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar dras in och den som tidigare varit självständig än en gång får förlita sig på vänner och anhöriga. Och vi ska kalla oss landet med den bästa välfärdsstaten?

Men hur påverkar detta då arbetslivet? Jo, det är nämligen så att 60-70 procent av omsorgen för dem som bor hemma görs av anhöriga, som helt eller delvis lämnar sina ordinarie arbeten. Av dessa är icke förvånande dubbelt så många kvinnor som män. Bidraget som kan fås för detta är litet och inte pensionsgrundande. Att ställa upp när det offentliga inte längre gör det får alltså stora konsekvenser för hela framtiden för dessa anhöriga. Istället för att låta välfärden förtvina ännu mer vill Feministiskt initiativ lägga ännu mer resurser här.

Vi vill öka personalstyrkan och förbättra arbetsvillkoren och lönerna inom vården, inom skolan, inom omsorgen. Vi måste få ett slut på nedvärderingen av dessa kvinnodominerade yrken, för det är dem som bär upp hela välfärden. Feministiskt initiativ vill därför också avskaffa möjligheten till vinstuttag från välfärdsföretag. Vinsten ska inte kunna försvinna bort från verksamheterna där de hör hemma och där de verkligen behövs. För det är inte cheferna och aktieägarna som blir utarbetade i förtid och får en pension de inte kan leva på.

Sedan finns många som inte ens kommer in på arbetsmarknaden. Andelen personer med funktionsnedsättningar som har ett lönearbete uppgår till cirka tio procent medan motsvarande siffra för totalbefolkningen är ungefär 80 procent. Den främsta anledningen är fördomar kring dessa personers förmåga att arbeta. En annan är det som kallas daglig sysselsättning, som i praktiken är ett arbete, men som inte ger samma villkor i form av semester och annan trygghet, och inte heller avtalsenlig lön. Feministiskt initiativ vill att alla människor som utför likvärdigt arbete ska få likvärdig lön och arbetsförhållanden, oavsett funktionalitet. Utnyttjandet av dem med svagare resurser måste få ett slut!

En annan grupp som diskrimineras på arbetsmarknaden är homosexuella. Arbetsgivare undviker att anställa homosexuella antingen för att de själva inte tycker om dom, eller för att de är rädda för vad de egna medarbetarna eller kunderna ska tycka. Homosexuella förlorar både jobb och inkomst på grund av sin sexuella läggning. Igår såg jag programmet Korrespondenterna på SVT och där rapporterades om transpersoners utsatthet i bl.a. Nepal och Indonesien. Där tvingas många transpersoner försörja sig som prostituerade för att de inte accepteras på den ordinarie arbetsmarknaden. Men i Nepal har nu ett tredje juridiskt kön införts, vilket bl.a. syftar till att underlätta för dessa personer på arbetsmarknaden och därmed i samhället i stort, en reform som är Feministiskt initiativ driver. Det moderna och öppna Sverige får än en gång stå på skam.

Även den ökande boendesegregationen leder till svårare inträde på arbetsmarknaden för personer med mörkare hudfärg och namn som inte liknar Anna och Erik. Arbetsgivarna hävdar en massa olika ursäkter men statistiken talar sitt tydliga språk: Sverige är det land med störst skillnad mellan andelen utrikesfödda och inrikesfödda som har jobb bland alla 34 OECD-länderna.

Ungdomsarbetslösheten bland utrikesfödda är hela 35 procent, endast i Spanien är den högre. Risken att som utrikesfödd och högutbildad sakna arbete eller ha ett arbete som en är överkvalificerad för är som störst i Sverige tillsammans med krisens Grekland och Spanien. Denna diskriminering drabbar även utrikesfödda som har en svensk högskoleexamen. Än en gång blir det ett vi och ett dom.

Regeringens lösning är att skapa fler lågkvalificerade arbeten och sämka lönerna. Detta trots att Sverige har bland Europas bäst utbildade utrikesfödda, som dessutom oftare har högskoleutbildning än inrikesfödda svenskar. Istället ska de få arbeten som syftar till att ge de rika möjligheter till skattesubventionerat RUT-städning och ROT-renovering, och läxläsning för barnen, som inte får tillräckligt med stöd där detta borde höra hemma, dvs. i skolan. Dessa arbeten ökar bara klyftorna ännu mer och Feministiskt initiativ vill därför avskaffa bidragslinjen för de välbeställda!

Nej, jag har fått nog! Jag har fått nog av diskrimineringen på arbetsmarknaden, jag har fått nog av ökande klyftor, jag har fått nog av välfärdens nedmontering. Åtskillnad mellan människor hör inte hemma i ett civiliserat, demokratiskt och modernt samhälle. Att utjämna dessa skillnader borde vara politikens främsta uppgift, eftersom de inte fyller någon som helst funktion mer än att skapa klyftor, orättvisor och otrygghet för alltför många människor. Antidiskriminering är Feministiskt initiativs grundbult och främsta vapen i arbetet för ett jämlikt samhälle och därför behövs vi i maktposition. Jag ger det ett år till, sedan vill jag se förändring.

Jag vill inte stå här igen på första maj efter valet nästa år och behöva upprepa dessa saker. Vi har lösningarna och behöver nu bara er hjälp med att kunna förverkliga dem. Har ni som jag fått nog? Rösta på Feministiskt initiativ för att få ut rasisterna och in feministerna!