Tensta.

Johanna Langhorst slår hål på myt efter myt

2013-04-27 | Roya Hakimnia padlock

KULTUR

Äntligen en bok som placerar Tensta i Sverige, skriver Roya Hakimnia som har läst Johanna Langhorst nya bok Förortshat och konstaterar att författaren slår hål på myt efter myt i den svenska självbilden.

När Johanna Langhorsts tonårsson för andra gången på kort tid blir rånad, får han sådana posttraumatiska stressreaktioner att familjen bestämmer sig för att flytta. Om inte flytten skulle gå från Tensta, hade det förmodligen inte varit någon större grej, men nu blir det stoff till en bok. För allt som har att göra med denna Stockholmsförort, där majoriteten har invandrad bakgrund, blir en grej.

När den dåvarande riksdagsledamoten Nalin Pekgul nästan flyttade därifrån skapade det rubriker. När några ungdomar brände ner en ungdomsgård, blev det att hela Tensta kravallade. Men när ungdomar slåss med golfklubbor i Nacka eller attackerar poliser på fyllan, ja då blir det som bäst notiser.

17 år i Tensta

Jakten efter en byteslägenhet visar sig ta tid fastän Langhorst bor i en ljus och central femma. Under tiden reflekterar Langhorst över sina 17 år i Tensta och tar reda på mer genom intervjuer med forskare, journalister och Tenstas högstadieelever och andra förortsbor.

Äntligen får en läsa en bok som placerar Tensta i Sverige. Och det känns nästan som en revolution, alla andra rapporteringar ser ju “invandrarförorter” som ett undantag och något osvenskt. Men Tensta, visar Langhorst, är skapat av Sveriges rasistiska strukturer, det är skapat av klassamhället och av en medieelit där få ens satt sin fot i denna förort.

Men miljonprogrammet Tensta är också ett modernistiskt byggprojekt från en tid när politiker, arkitekter och stadsplanerare ville något med byggandet, när de var politiska. Betongförorterna vittnar också om en feministisk stadsplanering där förskolor, grönområden och lekparker prioriterades framför bilarnas och näringslivets intressen.

Efterlyser bostadspolitiska lösningar

Vad gör politikerna i dag för att lösa bostadsbristen? Är det inte bättre med fula hus än inga hus? Den liberala ideologin med tillhörande stadsplanering förstör de väldoftande rosenbuskarna utanför Langhorsts lägenhet och fyller istället rabatterna med grus för att “öka tryggheten”.

Lampor sätts upp och gångtunnlar rivs, allt för att slippa diskutera huvudorsaken till otryggheten: klassklyftorna som bara har ökat de senaste 40 åren. Langhorst hade också kunnat nämna det heterosexistiska våldsamhället som kringskär kvinnors och HBTQ-personers rörelsefrihet oavsett hur många lyktstolpar som sätts upp.

Langhorst efterfrågar politik och vilja i byggandet. Social ingenjörskonst a la Myrdals, minus rasismen mot minoritetsgrupper då. Hon efterfrågar en stad åt alla, där gränsen mellan offentligt och privat rivs upp enligt gamla feministiska krav. Och hon slår hål på myt efter myt: Sverige är inte ett av Europas mest antirasistiska länder, det är ett av de mest rasistiska. Invandrade i Sverige måste vänta mycket längre och kämpa mer för att få jobb, jämfört med i andra länder. Vi måste lyfta locket och ställa oss frågor såsom: varför är diskrimineringen större här? Varför ökar klasskillnaderna mest i Sverige bland alla OECD länder? Varför får riskkapitalbolag tjäna storkovan på förortshus medan det fortfarande går kackerlackor i folks badrum i Rosengård? Varför ska 12-åriga barn behöva försvara sin hemstad från myter och kämpa mot stereotyper istället för att få leka?

Hatet döljer de strukturella frågorna

Men istället ställer sig debattprogrammen frågor som” hur mycket invandring tål Sverige?”. Förorthatet döljer de strukturella frågorna. Alla Sveriges problem blir förlagda till förorten, kommer ni till exempel ihåg när Rosengård per automatik blev utpekat när skott avlossades i Malmö, fast det rörde sig om en rasistisk mördare som sköt mörka personer? Till och med när invandrare och förorten är offer betraktas de som förövare och Reinfeldt skickade i enlighet med denna diskurs integrationsministern till Rosengård, ett ”We shall overcome”-moment à la 2013 som dock föll totalt i medieskugga.

Langhorst tar upp alla dessa saker och visar därigenom att staden är en politisk och social struktur, kopplad till staten och världen utanför. Vissa skulle säkert hävda att det blir ”too much”, att hon borde ha fokuserat. Men jag tycker inte det. Styrkan i boken är just att hon politiserar staden och för att göra det krävs flera perspektiv, att en tar upp de senaste årens händelser, allt från barnböcker och tårtor till lasermän, allt detta påverkar ju Tensta. Det är när Tensta och förorterna ses som egna öar med alldeles särskilda problem, som de rasistiska diskurserna så lätt tar över.

Utestängning istället för utanförskap

Det Langhorst möjligen borde reflekterat över är sin exotisering av Tensta där de fantastiskt varma människorna ställs i kontrast mot egoistiska vita svenska barn som säger: min hink! i sandlådan. Döljs inte på så sätt några av de problem som finns i Tensta för den icke-vita arbetarklassen som aldrig kan komma därifrån, till skillnad från Langhorst?

Men jag är enig med Langhorst att det kanske är dags att sluta tala om segregering och förort och istället prata om orsaker: klassamhället och rasismen. Och som Langhorst säger så bra: att sluta tala om utanförskap och istället tala om den utestängning som utövas av den vita ägandeklassen.