Underbetalningens tid är slut

2013-04-25 | Frances Tuuloskorpi padlock

OPINION

I går manifesterade sjuksköterskorna för skäliga löner, bland annat på Södermalmstorg i Stockholm. Vi publicerar här Frances Tuuloskorpis tal från manifestationen.

Frances Tuuloskorpi är legendarisk facklig aktivist, organisatör och författare. Talet har tidigare publicerats på Tuuloskorpis blogg som ni hittar här.

Här kan ni gilla sjuksköterskornas facebook-grupp.

Här stod jag och talade till sjuksköterskestudenterna vid den första manifestationen i december 2011. Och då sa jag bland annat så här:

Jag tror det är viktigt att arbetsgivarna får klart för sig att den här striden inte är en tillfällig dagslända. Även de studenter, som nu är i början av sina utbildningar, är på hugget och kommer att stå på sig. Om arbetsgivarna tror att de kan vänta ut den här årskullen och få billigare arbetskraft sen, då ska de veta att så blir det inte. Nästa år kanske kravet är 25000, så de gör klokt i att passa på att anställa nu för futtiga 24!

Hur kunde jag våga säga så? Jag har sett många många protester och kampanjer som bara blivit tillfälliga dagsländor. Men det märktes att stockholmsstudenternas löneuppror inte bara skulle bli tillfällig dagslända utan en stark, liten men tuff, folkrörelse. Såna har förmåga att överleva. Hur märktes det då? Särskilt på tre saker:

För det första: I arbetslivet får vi inte bättre villkor för att det är synd om oss eller för att någon annan räddar oss. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för. Och det har ni förstått. Ni tvingar fram högre ingångslöner inte genom att be och böna utan genom att tacka nej till jobb med för låg lön. Ni gör förstås annat också – Träffar politiker, manifesterar på torgen, syns i media. Men om ni bara hade gjort sånt, så hade det inte lett nånstans. Era NEJ TACK är grunden och orsaken till att motståndet luckras upp och att de arbetsgivare som fortfarande vägrar ge rätt lön får ta till allt mer desperata och kostsamma och idiotiska räddningsförsök.

För det andra: Ni har förstått att man kan kämpa för sina gemensamma intressen även om man tycker olika om en massa annat. Man behöver inte vara bästa kompisar. Man behöver inte komma överens om ett stort åsiktspaket eller om partipolitiska ståndpunkter. Ni fokuserar på landstingets lönedumpning och de låga lönenivåerna och ni enas kring en bestämd tanke om ni tillsammans kan göra något åt saken. Och då kan ni det.

För det tredje: Ni försöker få med alla och ni har metoder för det. Ni organiserar er, ni redovisar anställningsintervjuerna för varandra i den slutna facebookgruppen, ni peppar även dom som inte känner sig så modiga och starka. Det är när den blygaste studenten längst bak i salen vågar stå på sig och inte bara den tuffaste längst fram, som det blir en folkrörelse. För när de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig.

Det här gäller även i ett större perspektiv: Som nyutexaminerade studenter står ni på sätt och vis ”längst ner och längst bak” – vem kunde tro att ni skulle kunna ha något att säga till om? Men ert tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse. Tryckvågorna sprider sig genom hela vårdapparaten.

Det kan vi vara tacksamma för, alla vi 99,9% som av och till behöver vård, när vi föds, när vi dör och däremellan. Vi är alla patienter. Det är dags, tycker jag, att alla patientföreningarna lägger sig i utifrån patientintresset och säger till de ansvariga: Vi behöver vårdplatser, vi behöver sjuksköterskor och att fler ska vilja bli sjuksköterskor. Sluta trilskas och se sanningen i vitögat: Rörelsen kan inte stoppas. Underbetalningens tid är slut.