”Mamma, varför heter pappa inte samma som vi?” Sonens fråga är berättigad, vi har olika efternamn i vår familj. Hela sanningen ryms inte i mitt svar men förklaringen är fortfarande helt riktig: ”Föräldrar måste välja – vi kan inte ge våra barn två efternamn”, säger jag. Sonen nöjer sig med det svaret. Men inte pappan. Pappan är inte alls nöjd, vilket är helt förståeligt. Han vill också heta som sin son, föra sitt familjenamn vidare till kommande generationer och utrota risken att bli tagen för att vara pojkens styvförälder.

Statistik visar att antalet barn, som liksom min son fått sin mammas efternamn har ökat med fem procentenheter den senaste tioårsperioden. Men fortfarande ger majoriteten av svenska föräldrar sina barn pappans efternamn: 2011 valde 60 procent av alla föräldrar som har olika efternamn den lösningen, enligt statistik från Statistiska centralbyrån. 35 procent av föräldrarna gav barnet moderns namn och 5 procent valde att namnge sitt barn med ett helt annat efternamn.

Katarina Rosengren Falk, idéhistoriker och kulturskribent, tycker att det är anmärkningsvärt att så många kvinnor väljer att inte heta samma efternamn som sina barn.

– Ja, i synnerhet med tanke på att bebisar per automatik får sin biologiska moders efternamn när de föds i Sverige, säger Katarina Rosengren Falk och påpekar att detta är en politiskt laddad fråga som sällan lyfts upp på dagordningen.

– Om det är ett provokativt samtalsämne även privat finns ju risken att vissa kvinnor håller tyst även inom familjen, för familjefridens skull.

För att ett barn ska få sin pappas efternamn, om föräldrarna heter olika, så måste en anmälan om det skickas in till Skatteverket senast tre månader efter födseln. Om det finns syskon som föräldrarna har gemensam vårdnad om så får det nyfödda barnet samma efternamn som det senast födda syskonet. I alla andra fall får barnet sin mammas efternamn. Men trots att detta sker per automatik så väljs mammans namn ofta bort till förmån för pappans, eller ett annat, namn.

– Den könsmaktsordning som vi fortfarande lever i gestaltar sig på en rad olika sätt, efternamnstraditionen är ett av dem. Fram till 1921 var en gift kvinna omyndig och ytterligare längre bakåt i tiden levde vi i en patriarkalt organiserad samhällsordning. Mannen var familjens överhuvud med makten indirekt instiftad av Gud, säger Katarina Rosengren Falk och fortsätter:

– Att så många fortfarande väljer mannens efternamn för barnen, eller hela familjen i tvåkönade relationer är bara ett av många resultat av att patriarkala traditioner lever kvar.

Etnologen och släktforskaren Ingela Martenius förklarar det hellre som en del av en ganska oskyldig tradition.

– Barn har i vårt västerländska samhälle knutits till sin fars släkt sedan mycket lång tid tillbaka, antingen genom släktnamn, en metod redan romarna använde, eller genom att barnet fick ett tillnamn som anknöt till fadern, säger Ingela Martenius.

Bruket av efternamn var i sin tidigaste form inte vad vi idag menar med ett efternamn utan snarare en beskrivning av en person, till exempel ”Olof den lille” eller ”Johan den halte”. Allt för att kunna skilja barn och vuxna med samma förnamn från varandra. Det vanligaste var att beskriva förhållandet till fadern genom att använda faderns namn som ett tillägg till barnets namn. Hette pappan Niklas så kallades sonen Niklasson, medan en dotter blev Niklasdotter.

– Det här kallas fadersnamn eller patronymikon och har varit det vanliga i såväl Väst- som Östeuropa. Det används fortfarande i till exempel Ryssland, säger Ingela Martenius.

Patronymikon användes traditionsenligt fram till sekelskiftet 1900 men också senare. Adeln, prästerskapet och högre borgerskapet började dock använda släktnamn redan vid sekelskiftet 1600. Definitionen på ett släktnamn är att barn använder samma namn som sin far. Först under 1800-talet började släktnamn användas av allmogen och då mycket sporadiskt. Men sedan ökade det och blev allt vanligare från cirka 1870.

Barn födda utom äktenskapet fick moderns släktnamn om hon hade ett. Hade hon inte det så fick barnet använda ett patronymikon skapat av moderns patronymikon, det vill säga hette modern Eriksdotter så fick barnet heta Eriksson.

– Enbart i sällsynta fall fick barnet moderns namn, så kallade metronymikon, men det var inte socialt lämpligt eftersom det var som att skylta med att barnet var utomäktenskapligt, säger Ingela Martenius.

Barnavårdsnämnden startade sin verksamhet 1917 och började göra utredningar för att hitta fäder till barn som föddes utomäktenskapligt. Allt för att ge barnen en försörjning och avlasta fattigstugorna. Om det förblev okänt vem som var pappa till ett barn fick barnet i regel sin morfars efternamn.

År 1921 blev alla kvinnor enligt lag tvungna att ta sin mans efternamn, således fortsatte även barnen heta som sin far. Först 1964 blev det möjligt för en kvinna att behålla sitt eget efternamn eller att ha dubbelnamn när hon gifte sig, men barnen hette fortfarande som sina fäder.

– Barn födda inom äktenskapet fick alltid faderns släktnamn. Ville familjen använda moderns släktnamn fick de på vanligt sätt ansöka om att få byta namn, berättar Ingela Martenius.

Att efternamnsfrågan är en het potatis har nyligen uppmärksammats med anledning av det utredningsförslag som har diskuterats i en kommande statlig utredning. En kommitté har sett över rådande namnlag och skall ta ställning till behovet av förändringar, eftersom kritiken mot namnlagen har varit hård.

I nuvarande namnlag från 1982 står bland annat att barn endast får ha ett efternamn, även när deras föräldrar heter olika. Vill föräldrar att båda efternamnen ska ingå i barnets namn blir det ena ett mellannamn. Man kan i dagsläget helt enkelt inte ha två efternamn i de officiella registren och i folkbokföringen får inte bindestreck förekomma mellan mellannamnet och efternamnet.

– Mellannamnet har inte samma status som ett efternamn, det är personligt och förs inte vidare via arv, säger Eva Brylla, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Eva Brylla är språkexpert i kommittén som arbetar fram förslag till nya namnregler. Hon tycker inte att det är konstigt att namnfrågan är viktig för föräldrar.

– Namn är en viktig del av vår identitet och efternamn är ett sätt att markera familjetillhörigheten, säger Eva Brylla.

Om det nya förslaget går igenom kommer par i framtiden kunna skapa ett sig gemensamt dubbelnamn som gäller för hela familjen.

– I 1982-års namnlag ville man komma bort från dubbelnamn, det var för krångligt tycket man. Istället gavs möjligheten att ge barn antingen pappans eller mammans namn, istället för som tidigare bara pappans namn. I det nya förslaget kan lagen komma att liberaliseras, den enskilde ska ha frihet att välja sina namn, säger Eva Brylla.

Katarina Rosengren Falk välkomnar det nya utredningsförslaget. Av privata skäl men framför allt ur ett jämställdhetsperspektiv.

– Det är märkligt att det under en lång period inte har gått att ha dubbelnamn. Jag tycker det är bra att man inför den möjligheten igen – det är en rättvisefråga för alla som lever ihop och kanske gifter sig, och en jämställdhetsfråga för tvåkönade par, säger Katarina Rosengren Falk och fortsätter:

– Har man som par inte samma efternamn så dyker frågan ofta upp när man blir förälder. För mig var det självklart att vi skulle ge barnen dubbelnamn och barnens pappa argumenterade inte emot.

Ändrade regler

När Katarina blev mamma ville hon behålla sitt flicknamn, för egen del och för att hon ville föra namnet vidare till sin son. Därför beslutade hon och hennes sambo att sonen skulle heta Rosengren-Falk. Rosengren efter henne och Falk efter honom. Det visade sig först senare att den möjligheten inte längre fanns år 1990 och då hade deras förstfödde redan fått pappans efternamn.

– När andra barnet föddes 1994 hade vi hunnit gifta oss. Jag hade efter moget övervägande valt att ta Rosengren som mellannamn och Falk som efternamn. Detta ledde i sin tur till att syskonet automatiskt fick efternamnet Falk, eftersom det inte var tillåtet med mellannamn om båda föräldrarna hade samma efternamn, säger Katarina.

– Det var de krångliga reglerna som tvingade mig att ge upp mitt eget efternamn. Om möjligheten kommer tillbaka kommer jag omedelbart att ändra till Rosengren-Falk med bindestreck, av feministiska skäl.

Att det inte funnits möjlighet att ge barn dubbelefternamn har inte bara ställt till problem för feminister och föräldrar som valt att ha olika efternamn, utan även för par som separerar. Det berättar familjejuristen Maria Eriksson som dagligen träffar par som valt att gå skilda vägar. Hon menar att namnproblematiken sällan är ett bekymmer i samband med själva separationen men ofta ett par år senare, ibland i samband med nya familjebildningar.

– I de fall jag stött på så handlar det om att mamman vill att barnen ska ha samma efternamn som hon. Antingen för att hon har bytt tillbaka till sitt flicknamn efter separationen. Eller för att hon aldrig bytte till något annat efternamn, men gav barnen pappans namn, i tron att hon och pappan skulle gifta sig, säger Maria Eriksson och fortsätter:

– När det kommer till familjebildning, barn och giftermål så tycks de flesta vara ganska traditionella.

Dubbelnamnstrend

Blir det som det nya namnförslaget antyder kan helt nya traditioner komma att skapas. Kanske kommer alla välja att ta dubbelnamn? Ingela Martenius tror inte det. Hon menar att den tydligaste trenden just nu är att föräldrarna väljer det namn som är ovanligast eller det som klingar vackrast.

– Seden att ha ett släktnamn är för en överväldigande majoritet av svenska folket en ganska ny företeelse, och de flesta släktnamn är bara en eller ett par generationer gamla. Även om det blev allt vanligare med släktnamn från sekelskiftet 1900 blev det inte obligatoriskt förrän med 1963 års lag. Vi har därför få bindningar till våra släktnamn och har därmed lätt att byta. Idag byter fler människor än någonsin. Man vill ha släktnamn som låter bra och är mer än någonsin ute efter att efternamnet verkligt skall vara individuellt, både unikt och spegla individen.

Men Eva Bryllas uppfattning är att vi kommer få se mer dubbelefternamn i framtiden.

– Jag tror att många kommer att välja dubbelefternamn vid giftermål och låta även barnen få sådana, för att skapa en familjegemenskap.

Katarina Rosengren Falk hoppas att det blir just så.

– Min förhoppning är att alla i framtiden ska kunna välja både för- och efternamn fria från förlegade patriarkala traditioner och mossiga gamla könsstereotyper. Om det kommer att bli så vet jag inte, men jag vill tro det.

Det vill jag med. Då skulle alla föräldrar, mammor och pappor, kunna föra sitt familjenamn vidare till kommande generationer och ingen skulle riskera att bli misstagen för styvförälder åt sina egna barn. Dessutom skulle min sons och alla andra barns efternamn bli som en symbol: en symbol för att de är frukten av två olika individer.