”Den befriande känslan som infinner sig, när jag i rutan kan följa en talkshow där inte sexismen ligger och lurar i vassen. Underhållnings-TV på riktigt.”

Se där, den första anteckningen i mitt skrivblock efter att ha tagit del av den eftersända premiären av Moa Svan med gäster.

Webbsläppet för andra och tredje upplagan av showen låter tyvärr vänta på sig. Det är synd. Inte minst med tanke på dem som inte bor i Stockholm eller inte haft råd att ta sig till de välbesökta kvällarna på Bio Rio vid Hornstullstrand. Vi översköljs ju inte direkt med feministisk underhållning till vardags och jag tror att det är i Sveriges massmediala landskap som Moa Svans DIY-superhow vore som mest välbehövlig just nu.

Detta intryck förstärks när jag sitter i publiken i den tredje och allra sista soarén och ser Svan kliva upp på scenen till tonerna av M83:s dänga Midnight City från albumet Hurry Up, We´re Dreaming.

Som att kliva in i en drömvärld

För jo, det är lite som att kliva in i en drömvärld. En stjärnparad för oss som inte kunde bry oss mindre om gubbiga talkshowvärdar som gästas av gubbiga damer och herrar från samhällets olika toppskikt. Vi som hellre läser Bang och SCUM-manifestet, svettas i seminarium efter seminarium på Pride House varje sommar, delar Snubben-klipp i sociala medier, skriver hen.

Och säger en. Vi som är flator eller inte har något emot att inkluderas i den kategoriseringen, trots att vi möjligen lever asexuellt eller i vad som utåt sett tycks vara normativa heterosexuella relationer. Här gäller en annan ordning. Här upprättas vår icke-normativa kanon, låt vara att det görs via Moa Svan – för hens kanon (”jag har bara bjudit in sådana människor som jag är intresserad av”) är en kanon som vi gärna skriver under på. Det är röster vi vill låna våra öron till, i samtal som angår oss. Så är överenskommelsen i rummet. En annan överenskommelse är att vi är här för att ha roligt, bli underhållna.

”queert i ordets bokstavliga betydelse”.

Skrev jag att jag tycker att Svan med gäster känns särskilt angelägen i en massmedial kontext? Jag tycker så därför att det perspektiv som Moa Svan agerar utifrån både är välbehövligt och, vilket bekräftas av publikens skratt, queert i ordets bokstavliga betydelse. På många sätt ger dessa tre kvällar på Bio Rio en god och ganska representativ bild av hur det offentliga samtalet sett ut inom feminismen det senaste året.

Det obekväma är bekvämt

Det har handlat om den feministiska backlashen, näthat, vithetsnorm, klass, marginaliserade blattemammor. I Svans show heter samtalsgästerna Maria Sveland, Mian Lodalen, Nour El-Refai, Elisabet Ohlson Wallin, Lo Kauppi, Nasim Aghili, Nina Hemmingson, Hanna Hellqvist, Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Díaz. Dessutom framtäder de fantastiska musikerna Abjeez, Kristin Amparo, Ayesha Quraishi och stand-upkomikerna Melody Farshin, Bianca ”Snubben” Kronlöf och Shanthi Rydwall-Menon.

Showerna förgylls också av Pernilla Hammargrens Pernilla tipsar, som sparkar uppåt med miniatyrleksaker på ett bedårande sätt. Det är viktigt och grundläggande att nämnda dem alla, dels därför att jag uppskattar Moa Svans urval och dels därför att de alla är viktiga röster. Några av de här namnen är välkända för en bred svensk allmänhet. Några är världskända inom feministiska kretsar, andra är veteraner inom sina konstnärliga och mediala fält, ett par stycken up and coming. Up and coming. Alltså på väg in, upp, till kärnan av väletablerade medie- och kulturarbetare som avlöser varandra i TV, tidningsdebatter, teaterscener, litterära samtal.

Det befriande är att utgångspunkten i Moa Svans show ofta är sådant som i andra sammanhang ofta ter sig obekvämt eller i värsta fall lyfts fram som kuriosa. Nämligen ras- klass- etnicitet och sexualitet ur ickenormativa synvinklar. Den mylla som det queerfeministiska samtalet hämtar sin styrka ur. Det klaustrofobiska är att alla samtalsgäster tycks känna varandra på olika sätt. De har jobbat med Moa på Sveriges Radio, eller så ingår de i gemensamma kotterier. De har framträtt på samma scener och medverkat i samma tidskrifter och dagstidningar, de har kommenterat och lyft fram varandra i desamma.

Ofta avhandlas dessa inbördes förhållanden länge och väl och med ett lättsamt tonfall som andas samhörighet. Det är en sluten krets som sällan öppnar sig utåt och bortom den mycket Stockholmscentrerade medievärlden som de alla tycks röra sig inom. Någon gång när blicken riktas utåt, då lyfts till exempel fotbollskompisen ”Eva” från Stockholm Snipers fram ur publiken - bara för att senare konstatera att Eva bland annat producerat Hanna Hellqvists Jakten på lycka och Jakten på det perfekta livet. En annan gång är det skådespelaren Lo Kauppi (också med i Lodalens och Maria Svelands skrivkotteri) som sitter i publiken och på studs headhuntas till nästa program.

Vad är det vi skrattar åt?

Jag vill omfamna denna show alldeles förbehållslöst. Men det finns saker jag undrar kring, som jag tror behöver problematiseras. Det är inte alldeles enkelt vare sig att som ovan sätta fingret på dessa frågetecken eller att klä dem i ord. Och jag tror att jag måste ta mig an denna uppgift ur ett vidare perspektiv. Kanske göra en ansats att förstå vad det är vi skrattar åt här och nu. Och varför. Det är en övermäktig uppgift. Det sådant som det har skrivits avhandlingar och böcker om, så jag kommer antagligen att misslyckas – men ändå. Det står er nu, som alltid, fritt att läsa vidare eller att inte göra det.

det går att skämta om allt. Därför finns det ryggradslös humor

Det som intresserar mig när jag ser på Moa Svan med gäster är hur jag pendlar mellan känslan av att vara innesluten eller utesluten. Att sitta och titta på en skärm hemifrån borgar redan för att jag av olika anledningar inte är inkluderad i händelsernas centrum. Men, genom identifikation och graden av representation, huruvida någon som jag eller som lika gärna kunde varit jag finns där och får tala kan jag belönas med en känsla av samhörighet. Och detta är det gränsland som komiker slapstickar runt i.

Humor är en teknik, en strategi att ställa saker på ända. En lek som pendlar mellan det familjära och det oväntade på ett sätt som får oss att tappa fotfästet och skratta. Jag håller med dem som hävdar att det går att skämta om allt. Därför finns det ryggradslös humor. Osolidarisk humor. Humor som får mig att känna mig smutsig, därför att jag kommer på mig själv med att flatgarva åt något jag inte vill skratta åt, när jag tänker efter.

Därför har den humor som jag finner verkligt intelligent ryggrad, när jag tänker efter. Politisk, feministisk humor öppnar, när den är som bäst, upp nya perspektiv. Får mig att solidarisera mig med dem som inte är precis som jag, men formulerar ett nytt och annorlunda sätt att se på saker. Till exempel lesbisk humor. Det är ett slags humor som ofta gör mig förbryllad, glad och styrkt, önskad och åtrådd, innesluten. Åtminstone så länge som jag inte känner mig förminskad i mina livsomständigheter.

Mari Ljungstedt bjuder

Moa Svan med gäster balanserar för det mesta skickligt med leken om det queera som norm och det heterosexuella som avvikelse. Mian Lodalens pattning av Mari Jungstedt är dråpligt beskriven och fräck på ett uppfriskade sätt. Det stereotypa sättet att beskriva en heterosexuell kvinna känns mindre kul. Samtidigt tycks den nödvändig för att lyfta fram det komiska i situationen. Som vit, heterosexuell och ”lyckad” kvinna kan väl Mari Jungstedt kunna väntas bjuda på det?

Allvaret stängde igen alla nödutgångar och lyfte taket

I Tyskland var det fram till slutet av första världskriget vanligt att judiska komiker drog judeskämt på soaréer och barer. Detta förändrades dock i och med det tyska krigsnederlaget. I den nybildade och relativt demokratiska Weimarrepubliken var samhällsklimatet sådant att det utrymme som funnits för judar att omförhandla sin status genom självreflekterande humor krympte. I en alltmer främlingsfientlig omgivning kom överdrifter och generaliseringar att vändas till sanningar, som dessutom bekräftades av judarna själva! Därför upphörde denna gestaltade ambivalens till den egna identiteten i relation till majoriteten att vara politiskt försvarbar. En liknande utveckling gällde skämt som rörde sexuell ambivalens och queerhet.

I vilket samhälle och sammanhang kan en humoristisk och självreflekterande förhandling ske för öppen ridå, utan att insatsen för självironin blir alltför hög? Det är väl detta som är komikerns utmaning? Att ligga så nära gränsen det går, utan att tappa greppet.

Hur allvarlig får en icke-vit feminist som talar om antirasism vara? I samhällen där aggressivitet är kopplad till manlighet föredrar kvinnor och andra marginaliserade grupper att vara vitsiga och använda sig av underdrifter, ironi och självnedsättning framför att förlöjliga och attackera majoriteten. Hur vi skämtar avslöjar rummets gränser.

Nödutgångarna stängda

Alla har rätt att definiera sig själva – även Nordkorea – skämtar Moa Svan. Och det är ju sant. Men det är en rätt som vi behöver makt och språk för att utöva. Personligen är jag innerligt trött på hur den äldre och första generationens invandrare används i komiska sammanhang för att förhandla andra och tredje generationens status i olika vita rum.

Vi tycks ständigt, i film (Jalla! Jalla!), radio (Lilla Al-Fadji Hälliwüüd Radio) och TV upprepa mantrat: Vi tycker, precis som ni, att de låter konstigt, ser konstiga ut, beter sig konstigt och har konstiga värderingar. Detta är inte oproblematiskt i ett klimat där främlingsfientligheten ständigt visar framfötterna. Av de här anledningarna jublade jag knappast av Melody Farshins stand-up-rutin kring sin iranska mamma och hens excentriska personlighet och överlevnadsstrategier. Det finns en gräns då skämt övergår till att bli smaklösa och den gränsen passerade Farshin med råge. Excentriska överlevnadskonstnärer behöver lyftas in i historien med en viss respekt – även om de inte vinner Melodifestivalen eller får stå på Hultsfredsfestivalens (R.I.P.) scen.

Allt detta handlar ju också om vad vi förhandlar med: vilka ingår i denna självreflektion? Vilka av våra egna kan vi tänka oss att offra för en stund i det värmande samförståndet? Att som Moa Svan skämta om hipsters i en biosalong på Södermalm i Stockholm måste betraktas som en garderad insats från en garderad utgångspunkt. Därför skär Mireya Echeverría Quezadas allvarligt menade analys av hipstern som en ”uteslutningsstrategi hos medelklassen” och som ”slöseri med kreativitet” igenom den klaustrofobiska stämningen. Allvaret snattade för en kort stund humorns plats: det här kan ni inte skratta bort, det här är också sant och vi är några som ser er. Vi ser vad ni gör. Allvaret stängde igen alla nödutgångar och lyfte taket.