Att raka eller inte raka

2013-04-23 | Emelie Eriksson padlock

GÄSTKRÖNIKA

Inte ens för den som har väldigt starka skäl är det lätt att låta bli att reproducera könsnormer. Det konstaterar Emelie Eriksson i en gästkrönika om patriarkalisk geggamoja, hår på "punanin" och viljan att skydda sin favoritunge från allt ont.

Emelie Eriksson studerar bland annat genus vid Uppsala universitet och driver bloggen En blommig tekopp

En vedeldad bastu vid en sjö i Hälsingland. Vi står och duschar av oss i sjövatten som vi kokat upp över en liten gasanordning i hörnet. Man måste blanda det kokande vattnet med det kalla från sjön. Jag vill ha det varmt, men min pojkväns brorsdotter vill ha det kallare. ”Mera kallvatten!” muttrar hon och sträcker sig efter skopan. Jag låter henne såklart hälla i så mycket kallvatten hon vill. Jag älskar barn och jag gillar speciellt denna underbara nu-är-jag-snart-sex-år-och-jag-tycker-allt-är-jobbigt-och-jag-är-alltid-sur-på-mamma-och-pappa-vad-de-än-säger-unge. Jag tror visst de kallar det trotsåldern.

Kanske gillar jag henne så mycket för att jag känner igen mig själv i hennes trotsiga ögon. Jag känner igen när benen inte bär på skogspromenaden och den vassa irritationen i magen över att mamma alltid ska bestämma vad jag ska göra. Det går inte att göra som hon säger, även fast jag vill. Det går bara inte. Kanske gillar jag henne så mycket för att hon gillar mig. Hon fullständigt avgudar mig. Hon prisar mig så mycket att hon efter vårt senaste besök i Ljusdal började att anamma min småländska dialekt. De betonade r:en slätade ut örebrodialekten i flera månader efteråt.

Ja, detta underbara lilla flickebarn vill jag skona från allt ont. Jag känner en instinktiv kärlek i mig och en ångest inför de stundande tonåren. Sådär klichéaktigt som man bestämde sig för att inte känna när man själv var i den åldern. Aldrig bli som mamma och pappa. Aldrig förbjuda. Inga utegångsförbud och ingen hämtning klockan halv tolv utanför utestället när alla andra gick på efterfest. Vara en rolig förälder. Låta barnen leva livet. Njuta av ungdomen. Men jag vill fan skydda denna lilla varelse från vin på tetra, pojkhänder som tvingar sig in under kjolen på charterresan och besattheten i att ens bröstvårtor är för stora och äckliga.

Så himla fint

Jag vill skydda denna bestämda lilla krutunge från Klamydiapooler, nedsmusslade rape-droger i drinkar och det inbillade tvånget att alltid ha MVG på engelskaläxan. Hon ska inte behöva stanna kvar och hjälpa bildläraren att plocka i ordning vattenfärger medan resten av klassen drösar ut genom dörren till fritidsgården. Jag vill förskona henne från sexistiska anspelningar av vaktmästaren på hennes extrajobb och verkligen banka in i hennes huvud att hon är så jävla bra och hon kan bli precis det hon vill. Hon ska inte behöva stå i duschen och tycka att hennes blygdläppar hänger för långt utanför och undra om det bara är hon, om hon är den enda i världen, som inte kan komma av pojkvännens eviga fingerpullande.

Jag tvättar hennes hår. Det är så tjockt och fint. ”Du har så himla fint hår!” utbrister jag och trycker ut en extra klick schampo i handflatan. ”Nej, det är det inte alls. Det är fult. Jag vill ha lockigt hår som dig.” Hon håller händerna för ögonen när jag börjar skölja bort schampot med det kalla vattnet. ”Nej, det är jättefint!” säger jag bestämt och sedan tänker jag att vafasen, varför ska man alltid ge komplimanger till flickor för deras utseende. Fint hår, fina skor, fin ögonskugga och ”men ååååååh så fin blus”. Jag blir trött på mig själv. Tänker att jag är kass som fortsätter reproducera könsnormer. Fan, vad svårt det här är. Så förbannat svårt. Vart ska man börja för att försöka förändra synen på genus, kön och sexualitet? Det är så innystat i allt. Man tror att man tar en väg men så leder den in på en felaktig. Till slut står man i diket och trampar runt bland fördomsvass och patriarkalisk jävla geggamojja.

”Aj mitt öga!” Hon vänder sig mot mig. ”Ajajaj!” Jag skyndar mig att ta en ny skopa vatten och skölja. Hon gnuggar lite med händerna och blir sedan stående och stirrar på mig. ”Hur gammal är du?” frågar hon sedan. ”Jag är 23, vet du väl.” svarar jag. ”Är man vuxen då?” Hon tittar på mig från topp till tå. ”Ja, då är man nästan vuxen i alla fall.” Hon biter sig funderande i läppen. ”Jaha, för jag tänkte att det var konstigt att du inte hade något hår.” ”Något hår?” svarar jag. ”Jag har väl hår!” ”Nej, men alltså hår där nere.” Hon tittar ner mellan mina ben. ”På snippan!” Jag tittar ner jag också. Blir tyst. Tittar på det finaste lilla flickebarnet i världen. Ser hennes frågande ögon. ”Har du inget hår där?” Jag vet inte vad jag ska svara.

”Jo, alltså. Jo, det har jag.” Det dansar rakhyvlar framför mina ögon. ”Jaha, jag tänkte att du kanske inte hade det. För du är ju inte lika gammal som mamma. Hon har det.” Hon tittar ner mellan sina egna ben. ”Vart är håret då?” Rakhyvlarna cirkulerar snabbare. ”Jo, alltså. Jag rakar bort mitt hår.” Jag hör själv hur idiotiskt det låter. Och jag vet hur motfrågan lyder. ”Varför då?” Den kom. Och jag står helt jävla handfallen inför svaret. ”Jag...jag...alltså. Jag vet faktiskt inte.” Jag vet inte varför jag rakar bort allt mitt hår på mitt stackars venusberg. Här står min favoritunge i hela världen, betraktar min mutta, och undrar varför i allsin dar jag rakar bort allt hår. Och jag kan inte svara.

Liten revolution

Tänkbara orsaker formas i min arma hjärna. ”Det är fräschare.” Är det verkligen det? ”Det är finare.” Är det verkligen det? ”Det kan vara lite osexigt när man ligger i sängahalmen och ska kramas som vuxna gör ibland.” Vem. Fan. Bryr. Sig. Inte min fina pojkvän och inte jag heller. Dessutom får jag utslag, det kliar som fan-och-hans-moster när det växer ut och böjningarna i kroppens lemmar vid själva rakningscermonin kan åstadkomma sträckningar, ledbrott och missformning av skelett. ”Nej du, vet du vad. Jag vet faktiskt inte. Det är nog ganska dumt egentligen.” svarar jag tillslut. Hon nickar förnumstigt men jag tycker mig se ett stråk av besvikelse i hennes ögon.

Jag ska inte vara klyschig och säga att detta var dagen då jag slutade raka min punani. Men några veckor senare slutade jag faktiskt. Jag vet att jag inte kan skydda min pojkväns brorsdotter från klamydiapooler och kladdiga pojkhänder. Jag kan inte hindra de där tjejerna i 9C från att kalla hennes skolans hora och kasta ett äppelskrutt i bakhuvudet på henne i skolmatsalen. Och jag säger inte heller att bara alla kvinnor sluta raka sina könsorgan så blir världen en bättre värld att leva i. Men jag säger att jag tänker göra det lilla för att förändra synen på hur en kvinna ska och inte ska vara. Så att min favoritunge slipper vika sig dubbel i duschen för att raka bort hår som egentligen ska sitta där det sitter. Det är ingen revolution, men det är ändå något.