Bild: Alexandra Aristarhova

Läge att höja barnfilmers status

2013-03-29 | Rebecca Unnerud padlock

KULTUR

Rebecca Unnerud har sett barnfamiljen Eskil & Trinidad som på fredag går upp på biograferna. Hon ser en film som passar vuxna lika bra som barn och som besitter två starka kvinnoporträtt: en ensling spelad av Ann Petrén och tioåriga Mirja som är en fantastisk hockeymålvakt – i smyg.

Nu är filmfestivalen i Berlin igång och Eskil & Trinidad av Stephan Apelgren är uttagen till tävlan i barnfilmssektion ”Generation Kplus”. Samma kategori som Isdraken tävlade i förra året. Isdraken fick bra kritik hemma i Sverige men inte särskilt stor massmedial uppmärksamhet medan den utomlands prisades och blev en internationell snackis (den fick dock senare en Guldbagge på årets gala för ”Bästa visuella effekter”). Det är dags att höja den något marginaliserade barnfilmens status – jag tänkte börja nu.

Eskil (Linus Oscarsson som gör sin filmdebut) är elva år och flyttar runt mellan kraftverken i övre Norrland med sin pappa Roger (Torkel Petersson) som lagar turbiner. Det spelar inte längre någon roll vart Eskil flyttar för varje ny by innebär samma sak:

"Det heter något på finska o ligger vid älven. Där finns ett kraftverk och ett hockeylag där jag måste spela. Det finns det alltid…".

Denna gång flyttar de till stället där hans pappa en gång i tiden var en framgångsrik ishockeymålvakt och Roger vill självklart att Eskil ska gå i hans fotspår. Eskil är i själva verket totalt ointresserad av allt som har med hockey att göra och bryr sig mer om båtar. Hans danska mamma Mette (Iben Hjejle som nu är aktuell med teveserien Dicte) har flyttat tillbaka till Köpenhamn och hans slits mellan lojaliteten till sin pappa och längtan efter att få träffa sin mamma. Med två frånvarande föräldrar tyr han sig till klasskompisen Mirja (Saga Midfjäll) och Trinidad (Ann Petrén), en särling som bygger en båt för att kunna segla till Karibien.

Rookien Linus Oscarsson är verkligen ett fynd, han bär filmen på sina späda axlar och spelar lillgamla Eskil som om han inte gjort annat. Saga Midfjäll påminner utseendemässigt om en blond Madicken och har fått en väldigt intressant roll som påminner mer om Pippi än Madicken. Det jag gillar med karaktären Mirja är att hon ser typiskt ”flickig” ut med långt, ljushårigt hår och är vän till sättet, det vill säga hon är ingen karikatyr av en pojkflicka. Hon är helt enkelt ett barn som har hockey som sitt största intresse och visar sig vara en stor talang.

Hockeytränaren (Jonas Inde) och Eskils nya lagkamrater hoppas att Eskil ska vara den nya frälsaren som ska rycka in och rädda laget som inte vunnit på evigheter. När de blir varse om att Eskil är dålig på hockey tar Mirja hans plats vilket Eskil är tacksam över (resten av byn, däribland pappan, tror dock att det är Eskil som står i målet). Inde står för flera roliga scener på och runtomkring hockeyrinken och det är synd att han inte är med i fler filmer, senast kunde vi se honom i underskattade Någon annanstans i Sverige (som jag recenserat i Feministiskt Perspektiv) och i UR-dokumentärsserien Jonas Löfte som handlar om hans erfarenheter av att leva med alkoholproblem och bipolär sjukdom.

Eskil söker sig till Trinidad, en ensling som är ökänd på byn för att hon sägs äta barn. Hon bor i ett skjul där hon bygger en båt, sedan några år tillbaka, som ska ta henne till Trinidad. Hon är alkoholist och kristen, hennes förhoppning är att få med byns församling på båten eftersom hon tror att Guds vilja är att lämna Sverige och Norrland för Karibien. Trinidad går inte att sätta in i ett fack: hon känns i ena stunden galen medan hon i den andra är vettigare än de flesta. Hon spelas trovärdigt av en genialisk (som alltid) Ann Petrén.

Kuf/särling är en roll som annars inte tillskrivs kvinnor och det är oerhört befriande att denna karaktär får så stort utrymme i filmen. Jag tror att det här är en roll som Petrén kan få en guldbaggenominering för, men då måste vi (kritikerna) ta barnfilmen på allvar för att juryn överhuvudtaget ska beakta filmer som denna. När jag var 14 år så kom ”Tsatsiki, morsan och polisen”, en underbar film som älskades av publik och kritiker, vuxna och barn. Den vann en mängd priser, bland annat de tyngsta guldbaggarna som bästa film, bästa regi och bästa manus, så bra är inte Eskil & Trinidad men jag tror att den har potentialen att nå en stor och bred publik. Filmen har djup och tar upp viktiga ämnen samtidigt som den är ett visuellt äventyr med många spännande scener. Den är, som nämnts, fylld av djuplodade karaktärer men Torkel Peterson och Iben Hjejle har, som de ganska osynliga föräldrarna, inte fått så mycket material att spela med och blir ointressanta i periferin.

Att barn- och familjefilmer inte har samma status som annan spelfilm är inte något unikt för just filmen. I litteraturen, teatern och andra konstformer är det samma sak: det skrivs och pratas generellt inte om sådant som först och främst har barn som målgrupp. Det är fint när människor i alla åldrar kan mötas genom en film, det är ju genom möten över gränser som film verkar allra bäst. Jag tänker se filmen igen när den har premiär, denna gång med mina sexåriga syskonbarn som jag tror kommer bli hänförda när de ser Eskil & Trinidad.

Lycka till i Berlin!