Äktenskap under tvång, hot och via människohandel omfattas av nuvarande lagstiftning, framhåller Edda Manga.

"Barnäktenskap" och migrationspolitik

2013-03-28 | Edda Manga padlock

FEMINISM

En konsekvens av ett förbud mot barnäktenskap på migrationspolitikens område är att den sexualmoral som tillåter föräktenskapliga sexuella relationer omvandlas till en gränspolitisk princip för inneslutning/uteslutning. Edda Manga om den sällan diskuterade skuggsidan av det pågående konsensusbildandet om förbud för "barnäktenskap"

Vissa förslag på ny lagstiftning har under det senaste decenniet motiverats med ett påstått behov av att markera ”svenska värderingar” på jämställdhetens område. Genom ett känsloladdat språk och artikulering av ”konkreta” lösningar på abstrakta etiska problem skapas en politisk konsensus vars identitetspolitiska grund lätt kan urskiljas genom att uppmärksamma användningen av ”vi” och ”dem”. Fenomenet blir desto mer tydligt och oroande när dess samband till migrationspolitik ställs i fokus. Ett aktuellt exempel är den pågående vågen av lagstiftningar mot ”barnäktenskap”.

En ofta förbisedd konsekvens av dessa nya lagstiftningar är invandringspolitisk. Enligt Europakonventionen är ”rätten till respekt för familjelivet och till återförening för medlemmar av kärnfamiljen” ovillkorlig. En av de mest påtagliga effekterna av en kriminalisering av ”barnäktenskap” är att den sätter denna rätt till familjeåterförening på undantag: den villkorar det ovillkorliga.

Idag är det redan omöjligt för den äkta hälften att få visum till eller uppehållstillstånd i Sverige på grundval av familjeåterförening om han eller hon varit under 18 år då äktenskap ingåtts med en partner som hade anknytning till Sverige vid tidpunkten för vigseln. Detta har krävt två stora avvikelser i förhållande till rättspraxis i övrigt: man skapar ett undantag vad gäller erkännande av äktenskap ingångna i andra länder och man tillåter inkonsekvens i systemet (olika behandling av människor i liknande situation) då det fortfarande är möjligt för svenska medborgare att få dispens och lagligt gifta sig före denna ålder om äktenskapet ingås i Sverige.

Bland förslagen på ett utvidgat förbud och/eller kriminalisering av ”barnäktenskap” finns förutom slopande av dispensmöjligheten i Sverige även förslag på icke erkännande av äktenskap ingångna mellan utländska medborgare utan anknytning till Sverige. Effekten av en sådan lagstiftning skulle utesluta alla människor som en gång gift sig som minderåriga från rätten till återförening även om de levt i årtionden i sitt äktenskap. Eftersom möjlighet till dispens finns i de flesta länder i världen drabbar denna åtgärd även europeiska medborgare, men effekten blir förstås större för människor som kommer från länder eller tillhör folkgrupper och religiösa samfund där det är vanligt att människor gifter sig tidigt.

Kopplingen mellan kriminaliseringen av ”barnäktenskap” och migrationspolitik påtalas sällan. Istället koncentreras diskussionen kring föreställningar om ”individuell frihet”, modern sexualmoral, jämställdhet på äktenskapets område och skuld gentemot kvinnor som inte anses ha tillgång till modernitetens framsteg på den sexuella samlevnadens område på grund av kulturell skillnad. Argumentationen utgår från att majoritetskulturen är mer jämställd och fri än kvinnor som tillhör ”patriarkala familjer” och att majoritetskulturen har en skyldighet att erbjuda individer möjligheter att organisera sitt känsloliv och sin sexualitet enligt majoritetskulturens normer.

Logiken bygger på ett antal problematiska men väletablerade uppfattningar. Till exempel föreställningen om en linjär historisk progression som går från ofrihet till frihet på jämställdhetens, den sexuella toleransens och äktenskapets område. I denna historiska framstegslinje befinner sig Sverige enligt denna uppfattning längst fram medan de andra befinner sig på olika och lägre stadier av utveckling. Nutida muslimer påstås inte sällan befinna sig ”på medeltiden” i dessa avseenden.

Förslagen om kriminalisering av ”barnäktenskap” aktiverar explicit föreställningen om en svensk skillnad med avseende på jämställdhet mellan könen och frihet i familjegrundande relationer; en föreställning som för övrigt störs av vissa fenomen som tyder på en mer komplex svensk verklighet såsom lagstiftade krav på faderns och regeringens godkännande för kronprinsessans val av partner, ovannämnda dispensmöjlighet i svensk lagstiftning, frikyrkligas trohet till den lutheranska traditionens förbud mot utomäktenskaplig sex och sedvänjan att gifta sig tidigt bland svenska romer.

I och med att problematiken skrivits om till att handla om integration av utomeuropeiska medborgare och migrationsfrågor har ett behov att konstruera det svenska eller västerländska som något homogent uppstått, vilket i sin tur underminerat grunden för tidigare tolererad olikhet.

Så sent som 2008 kom utredningen Människohandel och barnäktenskap - ett förstärkt straffrättsligt skydd, SOU 2008:41 fram till att det inte fanns något behov av ny lagstiftning. Ingen särskild brottsrubricering för barnäktenskap behövdes eftersom problemen som ett sådant brott sökte åtgärda redan omfattades och reglerades av den existerande lagstiftningen under ”olaga tvång”, ”olaga hot” och ”människohandel”. Samtliga dessa brott kan ge upp till 10 års fängelse vilket innebär att det ”straffrättsliga skyddet” redan var tillräckligt. Den enda ändring som ansågs påkallad var ett förbud för vårdnadshavare att tillåta äktenskap utomlands mellan barn under sexton år om barnet var svensk medborgare eller bodde i Sverige. Denna utredning förespråkade utbildningsinsatser som mer effektiva vad gäller att skydda barn och ungdomar än en dubblering av lagstiftningar.

Med inspiration av utvecklingarna i Norge, Danmark och Storbritannien - där frågan kopplats till integrations- och migrationspolitiken – byttes denna linje ut av politiska skäl. Med skiftet följde en ny diskurs enligt vilken äktenskap där någon av parterna var minderårig framställdes som ett brott mot ”barns rättigheter” dels genom att begreppet ”barn” i detta sammanhang omtolkades till att omfatta sexton- och sjuttonåriga ungdomar, dels genom att fenomenet konstruerades som ett resultat av patriarkalt förtryck, dvs. av föräldrarnas förbrytelser mot barnens rättigheter. Begreppet ”barnäktenskap” implicerar att ungdomarna inte har någon egen agens utan att äktenskap kommer till stånd genom att vuxna runtomkring begår ett brott, trots att varje utredning av de faktiskt existerande dispensansökningarna i landet beskriver en verklighet där ungdomarna själva är drivande och ytterst angelägna att få gifta sig.

Det intressanta är att detta åsidosättande av ungdomarnas vilja görs i namn av behovet att stödja ”ungdomars möjligheter till självständighet och oberoende”. Vad frihet är i relation till kärlek och familjebildning är en djup filosofisk fråga som vi inte har möjlighet att fördjupa oss i här, men vi kan konstatera att uppfattningen att ungdomars självständighet och oberoende på dessa områden bäst försvaras genom att bortse från deras vilja förtjänar vidare granskning.

I förhållande till frågans koppling till integrations- och migrationspolitik kan man säga att argumentationen förvandlar anslutning till en sexualmoral enligt vilken föräktenskapliga sexuella förbindelser är tillåtna till en gränspolitisk princip för inneslutning/uteslutning.