Bild: Elisabeth Ohlson Wallin

Skarpt läge – det är dags att politisera mera!

2013-03-27 | Gudrun Schyman padlock 1

OPINION

"Demokratin har beskrivits som fullständig fast kvinnor har fattats." Det skriver Gudrun Schyman och uppmanar feminister att göra anspråk på den parlamentariska makten, att tänka om radikalt i förhållande till nuvarande politiska partier, och inte låta nytänkandet blockeras av en cementerande höger-vänster-skala.

”Jag håller med dig - nu är det skarpt läge. Intoleransen och hatet ökar i samhället samtidigt som jämställdhetsutvecklingen har stagnerat. Plötsligt hörs allt fler röster om att ’feminismen gått för långt’; konservativa makter utnyttjar stagnationen till att påstå att vi redan skulle leva i ett totalt jämställt samhälle, att feminismen är utdaterad; och plötsligt har vi en kraftig våg av antifeminism, ivrigt understödd av de främlingsfientliga strömningar som slår in som svallvågor över Europa och Sverige. Läget är skarpt; vi måste agera!”

Den här meddelandet fick jag på mejlen för någon vecka sedan. Hen som skrev fortsatte:

”De senaste åren har jag tillhört den skaran som har velat rösta bort den nuvarande regeringen. Jag har tänkt att det vore synd att lägga min röst på ett parti som kanske inte ens når en riksdagsplats, när jag kan ändra maktsammansättningen i Riksdagen. Men jag börjar allt mer komma till insikt att detta inte är det viktigaste. De samhällsförändringar som sker just nu är mycket större än blockpolitiken, och det krävs att nya frågor och tankemönster kommer upp på dagordningen; inte primärt att pendeln slår över till rödgrönt.”

Min egen utgångspunkt när jag nu kandiderar till talesperson för Feministiskt initiativ är just detta – det är skarpt läge. Och jag står inte ut! Och jag tycker inte andra ska göra det heller!

Det är dags att organisera och politisera. Jag har länge haft svårt att förstå varför inte feminismen ska ses som en självständig ideologisk utgångspunkt och som en naturlig grund för politisk organisering. Jag vänder mig mot idén om att feminismen alltid ska tvingas in under någon annan ”-ism” – liberalism, konservatism, socialism eller ekologism. Eller rättare - jag menar att vi har att göra med ett gammalt patriarkalt tänkande, som bärs upp av både kvinnor och män, och som gör att feminismen förvägras politisk självständighet. Precis som när kvinnor förvägras ekonomisk och kroppslig självständighet. Samma tänkande, samma norm.

Det patriarkala tänkandet formar alltså vår syn inte bara på politikens innehåll utan också på dess form. Inte minst avspeglas detta i regeringars (nuvarande och tidigare) ovilja att ge politiken för jämställdhet och mot diskriminering en tydlig hemvist. Konsekvensen har blivit att jämställdhetsarbetets alla utredningar och kloka förslag som har presenterats genom (och de är många!) åren saknar mottagare.

Frågorna har ingen egen plats i politiken. Det saknas en minister med mandat (nuvarande har samordningsansvar, det är allt), det saknas ett departement, det saknas en myndighet och det saknas en motpart. Konflikten förblir dold. Alla kan vara överens om jämställdhet och framställa det faktum att vi inte är där ännu som antingen oförklarlig (tillsätt en ny utredning!) eller som en konsekvens av enskilda individers (kvinnors) oinformerade (yrkes)val (informera mera). Det är naturligtvis en konsekvens av att det finns ett motstånd. Det handlar om makt.

En strategisk fråga inom politiken är tillgången till problemformuleringen. Titta på SD:s påverkan av debatten. När SVT:s programledare under en partiledardebatt formulerar frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, och ingen partiledare reagerar, visar det på en stor framgång. Den som har initiativet, den som formulerar vad som är problemet, är också den som i hög grad påverkar lösningen. Det betyder att problem som inte formuleras, som inte synliggörs, i de rum där besluten kommer att fattas, inte heller får någon lösning.

Respekt för kvinnors mänskliga rättigheter och öppna gränser går inte alltid hand i hand med socialistiska, liberala eller konservativa utgångspunkter. Arbetarrörelsens organisationer (partier och fackförbund) har inte alltid varit och är inte alltid förkämpar för kvinnors rättigheter. Allt detta är extremt tydligt på arbetsmarknaden. Och de konservativa krafterna inom politiken gör inte sällan gemensam sak med högerextrema grupper och religiös fundamentalism när det gäller synen på invandrade och hbtq-personers rättigheter.

När politiska partier vägrar att se könsmaktordningen som ett grundläggande samhällsproblem resulterar det i en oförmåga att formulera i grunden samhällsförändrande krav. Feminister måste då radikalt tänka om i förhållande till nuvarande politiska partier och förstå att förändringen måste komma utifrån, genom att vi själva gör anspråk på den parlamentariska makten.

I frihet från lojaliteter med -ismer som formulerades för över 100 år sedan, av män, för män och med mäns begränsade insikter om kvinnor och kvinnors villkor, kan feminismen verka gränsöverskridande och bli ett alternativ för den politiska höger-vänsterskala som i dag blockerar nödvändigt nytänkande.

Kvinnor är halva befolkningen och har solidariskt varit med och byggt upp och utvecklat demokratin. Men när det gäller rättigheter och demokrati för den egna gruppen har det alltid funnits motstånd. Demokratin har beskrivits som fullständig trots att kvinnor har fattats. Jag kan inte förstå varför vi ska fortsätta att acceptera det.

Stärker vi kvinnors rättigheter och möjligheter till ekonomisk medborgerlig självständighet så genererar det välfärd. Stärker vi kvinnors ställning så adresserar vi fattigdom, analfabetism och ohälsa. I Sverige och i världen.

Kvinnor är det civila samhällets bärare. Stärker vi kvinnor inflytande stärker vi demokratin. Ett modernt samhälle kräver att vi moderniserar vår syn på makten och dess strukturer. Politiken är ett redskap för förändring. Låt oss använda det!