Den internationella kvinnodagen har en lång historia, som börjar i det vi kallar västvärlden, men som har blivit verkligt internationell. Dagen i sig är ett initiativ från socialistiska kvinnor, som beslutade sig för att skapa en sådan för dryga hundra år sedan.

De hade i sin samtid sällskap av inte så få liberala kvinnor som hade kämpat för kvinnors rätt till ägande och rösträtt på lika villkor som män, men också för att få bli betraktade som individer och personer på samma villkor som männen de såg runtikring sig. Män av samma klass, och oftast av samma etnicitet som kvinnorna själva tillhörde.

Detta präglar den tidiga kvinnorörelsen: att många handlade innanför sin klass och sin etnicitet.

Jag har ett långt och varmt förhållande till den 8 mars. Det var den första demonstration jag deltog i, som 11-åring 1980. Jag hamnade på Göteborgspostens förstasida, och min mamma beställde stolt hem fotot, tog med det till jobbet och visade det för sina arbetskamrater. En enkel liten handling, som visade att det jag gjorde var bra och kunde tas på allvar. En sådan sak som vi alla kan göra för våra döttrar.

Jag kommer definitivt från en svensk medelklassbakgrund. Jag föddes när hela det svenska samhället var på väg att bli mer jämlikt när det gäller löner och tillgångar till ekonomiska resurser än det någonsin har varit under historisk tid. När socialförsäkringar byggdes ut, och nära nog gjordes jämställda på många sätt.

Men väldigt tidigt förstod jag att det fanns en sak som skiljde mig och min systers liv från det som våra kusiner levde: Vår mamma var ensamstående och jobbade i den offentliga sektorn. Universitetsutbildad ja, men med kvinnolön. Enkelt uttryckt, och i jämförelse med just kusinerna betydde det hyresrätt istället för villa. Bilande till släkt och vänners stugor istället för utlandsresor, egen stuga eller segelbåt. Inget elände alls. Men ändå en ojämlikhet, som bara berodde på det där kvinnliga ensamståendet.

Naturligtvis har jag burit med mig den erfarenheten. Och när jag har studerat, när jag har jobbat, när jag har agerat politiskt tillsammans med andra människor så har den aldrig lämnat mig. Jag kan inte annat än att tycka att det är så djupt fascinerande hur viktigt och föränderligt det är, det där med vad kön betyder för oss. Och förstås att det är förfärligt att se det pris som kvinnor betalar för att vara kvinnor.

Sedan den dagen min mamma bestämde sig för att skilja sig, och i praktiken bli ensamförsörjare och vårdnadshavare har mycket hänt. Många, många fler män i yngre generationer tar fullt ansvar för sina barn efter en skilsmässa eller separation. Många av oss (flest kvinnor, men också män) kräver ett helt annat utrymme för kvinnor idag än för femtio eller hundra år sedan. Det är ett faktum.

Vi befinner oss vägg i vägg med Angeredsgymnasiet nu, ett gymnasium fullt av unga kvinnor och män. Det är mindre än hundra år sedan som kvinnor i Sverige faktiskt inte kunde ta studenten på det som var dåtidens gymnasieskolor, utan fick gå en privat sidoväg. Det är bara ett litet, litet exempel bland en rad andra som visar att mycket har förändrats. Som historiker så kan jag inte annat än säga att fascinerande mycket har förändrats.

Men det är också alldeles klart, att rättigheter aldrig vinns för att sedan bli liggande där. Rättigheter måste användas, och de måste försvaras.

Önskar jag då att min ensamstående mamma hade haft en man som medförsörjare, och att jag kanske hade fått bo i villa och åka till Kanarieöarna som det anstod svensk medelklass på den tiden? Nej. Men jag önskar alla ensamstående och lågavlönade mammor i dag inte bara en högre, och en värdig lön för det arbete de utför, utan jag önskar dem också ett samhälle.

Ett samhälle som ser deras barn som sina. Ett samhälle som värderar deras arbete som viktigt. Ett samhälle som inte föredrar att subventionera de högavlönades konsumtion av privata städtjänster framför att minska barngrupperna i en förskola för alla.

Nästa utopi att erövra kan vara den där vi inte är instängda i att det är det värdesatta arbetet som är avgörande. För lika viktigt som det har varit att framhålla värdet av kvinnors arbete under – säg de senaste etthundra åren av feministisk kvinnokamp – lika viktigt är det att se att ett samhälle som bara värdesätter det någon annan vill betala pengar för, ligger farligt nära att sluta vara ett samhälle.

Så självklart ska vi kräva lika lön, att kvinnor får betalt för det arbete de gör. Vi behöver också dra ner en hel del på den bonus de högre klassernas män får i kraft av sin manlighet och klasstillhörighet, och i ett land som Sverige har det också blivit allt tydligare vilken bonus en får av att vara vit, av att vara någon som aldrig behöver blinka eller tillägga något när en kallar sig ”svensk”.

Jag önskar alltså ekonomisk jämlikhet till oss alla här. Men jag önskar också allas våra barn ett samhälle där män ser att deras kroppar är politiska. Där män tvingas att ta detta på allvar. Precis som kvinnor, vare sig de har velat det eller inte, har fått se sina kroppar bli politiska slagfält.

Jag tänkte på detta lite extra för bara en vecka sedan, när jag lyssnade på radio, på P1s Konflikt.

Denna lördagsmorgon fick vi följa med en ny vända till Egypten, Jemen och Libyen, i det landskap som är skådeplats för den arabiska våren, alltså en rad mer eller mindre fullgångna revolutioner. Det hördes påfallande många kvinnoröster bland reportrar och intervjuade, och det var kvinnornas roll och situation som skärskådas denna gång.

Jag fann det först befriande: Att frågan om kvinnor som politiska aktörer och som kollektiv måltavla för sexualiserat våld med klara politiska konsekvenser blev så tydligt belyst och att det var kvinnor som gjorde det journalistiska arbetet.

Vilka berättelser har vi då fått höra från den ”arabiska våren”? Vi får höra om hur en del kvinnliga aktivister var tidigt ute på Tahrirtorget och också tidigt ute med att föra kampen digitalt. Unga kvinnor kunde ses leda talkörer mot Mubarak och hoppet om förändring tändes på så många plan. Men bakslaget har varit hårt.

Det sexualiserade våldet mot kvinnor är inget nytt, men verkar eskalera. Det utövas av säkerhetstjänst, polis och soldater, men också av civila män. Jag börjar själv med att tänka att detta handlar om kvinnokroppen och politik, men det slår mig snart att det vi bör tala om är männen och de manliga kropparna i sammanhanget. Det är de manliga kropparnas händer och våld i berättelserna från övergreppen i revolutionens spår som är det riktigt intressanta. Det är de som så fysiskt berövar kvinnokropparna integritet.

Jag pratar om Egypten med en egyptisk vän, och han säger att han tänker på dagens situation som om det vore Frankrike precis efter revolutionen – något stort har hänt, men det går inte att i nuet veta vilka allianser som består, vad som leder framåt eller tillbaka, vem som segrar eller förlorar. Det är något ogripbart över situationen. Och vid det här laget vet vi, att när marken gungar så kommer det också att betyda något för relationen mellan könen.

Efter liknelsen mellan Egypten i dag och den franska revolutionen återvände jag till historikern Joan W Scotts bok Only Paradoxes to Offer, där hon pekar på de dilemman som franska feminister brottades med i mer än ett sekel efter den franska revolutionen 1789. Det dröjde ju som bekant till 1944 innan de franska kvinnorna fick rösträtt.

Repression och även direkt våld mot kvinnor som klev fram och krävde medborgarskap var en del av de franska revolutionsvåndorna. Redan då kunde man höra det som feminister har fått höra under hela 1900-talet: Att feminismen – kampen för kvinnors lika rätt och värde - hetsar kvinnor mot män. Bara några år efter revolutionen krävde kvinnor att de uttalat skulle inkluderas bland de som var medborgare i det nya samhället. Samtidigt förbjöd revolutionsmyndigheterna kvinnor att samlas i större sällskap. Könskonflikten var inte okänd, och inte oviktig.

Den europeiska historien bjuder överhuvudtaget inte på många exempel där medborgarskapet på ett oproblematiskt sätt har utsträckts till kvinnor och män samtidigt och på lika villkor. Kanske ska vi därför inte vänta oss att det kommer att ske under den arabiska våren heller.

Men vi kan erkänna våldet som politiskt, vi kan se övergreppen som manskroppens revansch. Kanske är de där händerna på tunnelbanan och ”Helvetescirklarna” på Tahrirtorget verktyg för kontrarevolutionen, medvetna eller inte. Kanske är de bara ett uttryck för att alla dessa män, som möjligen själva ser sig som hotade, har det gemensamt att de anser sig ha rätt att ha makt över kvinnor. Detta är allas vårt problem, och det svenska så kallade näthatet mot kvinnor visar på en liknande konflikthärd precis här och nu.

På det sättet blir det mycket tydligt att vi har en hel del att lära av det som händer i andra delar av världen just nu: Dels kan vi lära av det faktum att många uppmärksammar hur kön används som vapen och hur kvinnokroppar blir till slagfält. Det sker i väpnade konflikter på förfärande många platser just nu: I Kongo, i Syrien, i Sudan.

Det som händer är inte något helt nytt. Men systematiken i det framstår allt klarare. Och samtidigt förstår vi kanske det allt mer även i historiskt ljus.

Den europeiska historien är även den full av konkreta våldsyttringar där män i krig och politiska konflikter har utsatt kvinnor som grupp för svåra övergrepp – våldtäkter, för att säga det rakt ut. Trots att vår historieskrivning i Europa är så koncentrerad på och rikhaltig när det gäller det andra världskriget så har den inte riktigt hunnit kapp när det gäller att återge berättelsen om det sexualiserade våldet som följde i krigets spår, eller dess effekter.

Den sortens våld, som ibland kan tänkas utföras av endast ett litet antal i samhället kan växa, frodas, bli ett viktigt men vidrigt verktyg. Och låt mig göra det klart, att jag tror att våldet är skadligt både för offer och förövare.

Så jag tänker avslutningsvis återvända till det där påståendet som vi har hört så många gånger: att feminismen hetsar kvinnor mot män. När jag ser tillbaka i historien ser jag inte många spår av detta. Jag ser mäns privilegier ifrågasatta. Jag ser många, många uppmaningar från kvinnor till män om att vara med. Ta hand om barnen! Dela arbetet med mig! Dela makten med mig! Dela politiken och det offentliga rummet med mig!

Antifeminismen däremot, hetsar män mot kvinnor. Det är det som händer på Tahrirtorget, och det är också det som händer när svenska kommentarsfält svämmar över av hat mot kvinnor och feminism. Där är budskapet: underordna er, dölj er själva, skäms över vad ni är och vad ni gör. Försvinn från platsen där det gemensamma kan skapas och där vi gör politik.

Men det är dags för ansvar. Det är dags för att jag inte bara hör att berättelserna från helvetescirklar av övergrepp och våldtäkter i krig handlar om kvinnors kroppar. Det är dags för mig att se att det handlar om mäns kroppar som verktyg i en maktkamp. Och det är dags för män att se samma sak.

Den internationella kvinnodagen har haft väldigt mycket med den organiserade kvinnorörelsen att göra: Den där man medvetet sluter sig samman och ställer krav. Vi vet också hur viktiga de individuella livsvalen är. Det är, som sociologen Asef Bayat har skrivit om kvinnornas situation i Iran, lättare för en regim att förbjuda en organisation eller stänga en tidning än att göra något åt de enskilda livsvalen.

Trots press från många håll så gör kvinnor världen över val att inte gifta sig, att inte gifta sig med män, att ta ett jobb, att ägna sig åt idrott när religion eller regim säger att man inte bör det, att inte skaffa barn, eller att inte skaffa så många barn. Och just de livsvalen blir sedan en stark press på samhället, och kan på lite sikt förändra det i grunden.

Min mamma gjorde valet att bli ensamstående. Jag har till och med sett ett diagram över skilsmässorna i Sverige under 1900-talet, och kunnat konstatera att hon skilde sig mitt i en topp, när många gjorde som hon. Det personliga är politiskt. Men i ett samhälle är man inte ensam.

Att betona livsvalens betydelse är dock inte samma sak som att försöka förminska vikten av en kvinnorörelse, i sig. Tvärtom. Den kommer, oundvikligen, och tvingas den bort kommer den tillbaka.