Organiserade femininister samlar namnunderskrifter mot REVA i Stockholms tunnelbanan 2013.

Bild: Nasim Aghili

#8mars: Feminismen i strålande form – samhället i usel

2013-03-08 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

Feminismen är i toppform – men verkar i en mycket mörk tid. Jämställdheten backar, jämlikheten likaså. Polisens jakt på papperslösa i kollektivtrafiken gör att vi inte längre bara kan tala om att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen – vi har ett politiskt sanktionerat rasistiskt samhälle. Det skriver Feministiskt Perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt som uppmanar alla feminister att räta på ryggen i dag.

Feminismen 2013 är i strålande form. Det kokar och bubblar, debatteras och produceras. I en inhemsk kontext kan vi konstatera att det till exempel finns flera tidskrifter, en veckotidning, åtskilliga bloggar och sedan någon vecka en feministisk talkshow på webben.

På scenerna fullkomligt blomstrar det av pjäser, uppsättningar och feministisk ståupp. Feministiska Rättviseförmedlingen meddelade i veckan att de förmedlat över 16 000 experter inom områden där det tidigare uppgivits ha saknats andra representanter än de som normen föreskriver. Och det politiska trycket på musik- och klubbscenen kan knappast underskattas.

Inom litteraturen kommer det ständigt nya debattböcker, antologier och feministiska romaner. Maria Svelands Hatet – en bok om antifeminismen som släpps i dag har genererat en enorm uppståndelse – också i anslutning till Uppdrag gransknings program om hatet på nätet. Justitieministern skickade därefter en tydlig signal till den svenska poliskåren att ta (nät)hoten mot kvinnor på allvar.

Ett feministisk perspektiv på sport börjar få ett genomslag. Inte bara genom Feministiskt Perspektivs sportsidor utan också genom olika projekt i enskilda klubbar och föreningar. Pia Sundhages comeback i svensk fotboll borgar också för en renhårigare bevakning av sporten.

Inom akademin levereras ständigt spännande och nytänkande avhandlingar och uppsatser med feministiskt perspektiv såväl inom som utanför genusvetenskapen och det så cementerade underskottet inom den medicinska forskningen på kvinnokroppen knappar in.

På den aktivistiska scenen kan vi konstatera att Feministiska Forum i dag är en etablerad instans som erbjuds i allt fler städer. Därtill är feminister pådrivande inom den antiraistiska- såväl som på homoscenen just nu.

Feminister av alla åldrar deltar i den inomfeministiska debatten som konsekvent tar tag i de stora och svåra frågor som samhället i övrigt duckar för: rasismen, de växande klyftorna, synen på ekonomi och fördelning, tillhörighet, våld, och representation. Inte minst samhällets organisering, rättsväsendet-, vård- och omsorgssektorn, utbildning, försvarsfrågor, och internationell politik är alla ämnen som står på dagordningen.

Frågorna är stora och debatten förs med ett ständigt underskott av reell makt vilket säkerligen bidrar till ett stundtals hårt debattklimat. Det är lätt att uppfatta debattklimatet som plågsamt och kontraproduktivt men det flitiga debatterandet kan också ses som en styrka med en vid ideologiskt bredd där konsensus är en faktisk omöjlighet. Det hårda trycket utifrån, det stundtals stängda offentliga rummet och det reella förtrycket påverkar naturligtvis alla – mer eller mindre.

Det internationella utbytet mellan grupper, aktivister och NGO:s är vitalt och har underlättats inte minst av sociala medier vilket är ett område där feminister ligger långt fram i jämförelse med många andra politiska krafter. Såväl lokalt som globalt.

I dag när vi firar internationella kvinnodagen kan vi konstatera att det är ett fullkomligt myller av aktiviteter och för den som befinner sig utanför organiserad feministisk mark är det fullt möjligt att följa seminarier och aktiviteter via webben.

Det är när feminister närmar sig den exekutiva makten, politiken och pengarna som det tar stopp. Ett av de obehagligaste uttrycken för detta är det inbyggda motståndet mot politisk feministisk organisering. Det sitter i strukturerna, väggarna, och kickar igång så fort en utmanande feministisk organisering ser dagens ljus. Det kan vara i ett parti, en facklig organisation eller den samlade mediescenen som slår tillbaka. Om detta handlar Maria Svelands bok Hatet. Att feminismen har varit en framgångsrik och världsförbättrande enfrågerörelse har aldrig förmått råda bot på detta.

Strategier är därför ytterligare ett av alla ämnen som ständigt stöts och blöts. De kan variera över tid och är något av en färskvara. I dagsläget är frågan om inte allianser med andra goda krafter kan vara en framkomlig väg? Närmast till hands ligger den antirasistiska rörelsen i vilken många feminister redan är dubbelorganiserade. Den antirasistiska scenen och homocommunityn? Gamla partners i kampen men nu med den skillnaden att feminismen är navet och inte en obekväm, diskriminerad cell?

Forskare och antirasister har varnat för den här utvecklingen i många år; att det är att bedra sig om man endast stirrar sig blind på själva det rasistiska partiet och inte ser den kontext i vilket partiet ständigt växer och frodas.

Sverige må berömma sig för att vara världens mest jämställda land, efter en toppnotering i mätningarna på 90-talet, ändå vet vi att det så sent som i mitten på 2000-talet riktades en hård smäll mot den organiserade feminismen i Sverige i samband med att Feministiskt initiativ startade. Feminister blev av med jobb och sjukpenning, fick inte redigera politisk material i stora dagstidningar, hotades och tystades. Det är den här historien Sveland tecknar i sin bok. Hur Sverige gick i från att vara landet där alla ville vara feminister till landet där du måste ha överfallslarm om du vill formulera dig feministiskt och nå ut.

Till dem som tvekar att åter räta på ryggen och våga ta tydlig ställning för sina feministiska idéer kan det säkert ingjuta mod att det är samma feminister som blev hårdast åtgångna när antifeminismen slog tillbaka som nu står längst fram i tunnelbanan och delar ut flygblad och samlar namnunderskrifter mot REVA. Follow those feminists!