I måndags manifesterade många till minne av Fadime Sahinadal. Här framför riksdagen.

Bild: Ida Ali

Larmen om hedersvåld förbises fortfarande

2013-01-27 | Amineh Kakabaveh , Margareta Olofsson padlock

OPINION

I veckan manifesterades årsdagen för mordet på Fadime Sahindal och jämställsdhetsminister Nyamko Sabuni lyfte vid sin avgång fram sina insatser mot just hedersvåld. Men Nätverket Varken hora eller kuvad menar tillsammans med Rädda Barnens hedersnätverk att mer kunde ha gjorts för att förhindra mord i heders namn.

Amineh Kakabaveh är ordförande i föreningen Varken hora eller kuvad och Riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Margareta Olofsson är ordförande i Rädda Barnens hedersnätverk i Stockholm DS

Den 17 januari samlades vi utanför riksdagen för att protestera och visa vår nolltolerans mot våldet mot kvinnor, ett våld som kan vara det mest utbredda brottet mot de mänskliga rättigheterna som vi känner till idag, både här hemma och i världen.

Vi ville påminna om Fadime Shahindal som mördades av sin far 2002. Fadime kämpade mot hedersförtryck och för alla flickors lika rättigheter. Redan som ung flicka bedrev hon denna kamp i det offentliga rummet. Med enastående mod utmanade hon både politikerna som svek och de konservativa grupper som sanktionerade eller blundade för kyskhets- och hederskulturen.

Mycket har gjorts sedan dess men det har varit långt ifrån tillräckligt. Enligt FN är begreppet hedersrelaterat brott, våld och mord, definierat som ”våld som uppmuntras av kollektivet som ett led i ett strukturellt och institutionaliserat förtryck och som utgör ett medel för att utöva kontroll av individer, primärt kvinnor och flickor, i samhällen där heder får innebörden av kontroll av flickors och kvinnor sexualitet.

Vi känner till rapporterna om "köksolyckor" och balkongflickor, om oskuldsintyg och mödomshinneoperationer, om barn som tvingas att ingå äktenskap mot sin vilja. Under år alla dessa år har det tillkommit flera böcker och rapporter som belyser det hedersrelaterade våldets och förtryckets specifika karaktär. Vi har regelbundet fått forskningsrapporter om hur diskriminering i hederns namns ser ut.

Ungdomsstyrelsens omfattande undersökning Gift mot sin vilja (2009) visar att det i dagens Sverige tros återfinnas drygt 70 000 ungdomar som är berövade de elementära mänskliga rättigheterna att själva kunna välja en framtida livspartner. Vore det tänkbart att dessa 70 000 var etniska ”svenska” ungdomar? Nej.

Hur länge ska vi ha det så att det demokratiska samhället inte kan säkra barns och ungdomars individuella rättigheter, rätten att bestämma över sin egen kropp och över sitt eget liv? Skall vi bara hjälpa de som redan är hotade och forska i hur ungdomar diskrimineras i namn av kulturer och religioner? Varför kan ”invandrarungdomar” inte ha samma rättigheter som svenskar?

Låt oss titta närmare på några exempel. Maria mördades av sin bror i Landskrona i april ifjol. Det finns misstankar om att det rör sig om ett hedersmord. Ett annat exempel är den afghanska flicka som hedersmördades brutalt i en av Stockholms förorter, något som ledde till en dom som uppdagades i medier nyligen. I somras mördades även en 19-åring kurdisk flicka av sin mans bror i en förort till Stockholm. En iransk kvinna fick sina läppar bortskurna av sin man, som är läkare till yrket. Två ytterligare tonåringar med utländsk härkomst ”föll” från balkongen eller ”begick självmord” i stockholmsförorter förra sommaren. Och i det senaste fallet fick vi höra om en 33-årig kvinna i Västerås som brutalt mördades av sin man på offentlig plats.

I alla dessa fall har vi fått veta att personerna har varit aktuella hos någon myndighet och att polisen hade vetskap och kände till att det finns överhängande hot i nästan samtliga av dessa ärenden. Ändå kunde man inte rädda livet på dessa kvinnor och flickor.

Det verkar som om samhället i stort nonchalerade de tecken som tidigt tydde på att alla dessa unga kvinnors liv var hotade. Hur många fler som har mördats vet vi knappast eftersom brottsrubriceringen inte får sitt rätta namn. Detta präglar också statistiken då hedersmorden där lyser med sin frånvaro.

Myndigheterna, inte minst socialtjänsten och polisen i hela landet, måste kunna förbättra rutiner, satsa resurser och utlysa en nolltoleranslinje mot all form av diskriminering och våld mot kvinnor och unga flickor. Det måste finnas instrument för poliser för att kunna identifiera hedersmord. Många av våra grannländer har lyckats att förebygga och identifiera hedersmord. Frågan är hur många liv som måste skördas innan samhället och myndigheterna börjar reagera.

Varken hora eller kuvad har varit en av de remissinstanser som regeringen har vänt sig till för synpunkter på utredningen och kriminalisering av barn- och tvångsäktenskap. VHEK har poängterat behovet av en sådan lagstiftning samtidigt som vi vill att man ska ta några steg till vad gäller flera punkter. Vi har bland annat föreslagit:

att utländska fullmaktsäktenskap där den ena parten inte är närvarande vid vigseln ej ska erkännas
att det ska finnas krav på alla vigselförrättare i Sverige att genomgå en samhällsorienterad utbildning där mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokrati ingår
att den så kallade tvåårsregeln ska slopas och att ökat fokus ska läggas på de män som misshandlar kvinnor som kommer hit för att leva med dem
att tolkar i migrationsärenden också ska ha genomgått en samhällsorienterad utbildning så att de har kännedom om bland annat kvinnors mänskliga rättigheter
att det ska finnas regelrätta handlingsplaner hos de svenska utlandsmyndigheter som berörs till hjälp för minderåriga barn som gifts bort eller vuxna med svensk anknytning som är utsatta för äktenskapstvång

Till sist har vi sagt en hel del om det stora behovet av förebyggande arbete som också utredningen tar upp.

Hedersförtrycket är en fruktansvärd del av det patriarkala förtrycket. Det finns tyvärr i hela världen och detta utövas av många samhällsgrupper, på många olika sätt. Ofta är hedersmorden kollektivt sanktionerade och det händer att fler än en gärningsman är involverade. Därför behövs det mer kunskap och verktyg för att förebygga mord och förtryck i hederns namn.

När det gäller mäns våld och övergrepp som begås mot kvinnor och flickor så ska inga särskilda folkgrupper pekas ut. Samhällets olika instanser har ett särskilt ansvar att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och unga flickor, och likaså rasism och främlingsfientlighet.

Kvinnor och tjejer och unga pojkar som utsätts för våld, hot och annat förtryck av sina anhöriga behöver samhällets särskilda stöd för att kunna bryta sig loss från ofriheter inom släkt och familj. Det är skolans, socialtjänstens och andra myndigheters ansvar att se till att möjliggöra snabba och obyråkratiska hjälpinsatser görs. Det är genom att kräva förbättringar, till exempel de ovan nämnda, och genom att kämpa mot detta förtryck som vi bäst hedrar alla de mördade kvinnornas och flickornas minne.