Bild: Sholeh Irani

Kampen är ännu inte vunnen

2013-01-25 | Sholeh Irani padlock

INRIKES

Redan som tonåring kämpade Fadime Sahindal mot hedersförtryck och för alla flickors lika rättigheter i Sverige. Mycket återstår att göra för att uppnå hennes mål, konstaterade Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot och ordförande för föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK), när hon inledde ett panelsamtal på minnesdagen av mordet.

FAKTA

Till minne av Fadime Sahindal, som mördades av sin far den 21 januari för elva år sedan, anordnade föreningen Varken hora eller kuvad en paneldebatt i samarbete med ABF Stockholm, SKL, Sveriges Kvinnolobbyn, Rädda Barnen Stockholm och Tjejjouren Stockholm.

Samtalsledarare och inledare var Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad. I panelen: Arne Ruth, samhällsdebattör, Carin Götblad, utsedd som samordnare av regeringen regeringens arbete mot våld i nära relationer, Jasenko Selimovic, statssekreterare för integrationsministern. Gertrud Åström, ordförande Sveriges Kvinnolobby, och Samiran Ishak, Verdandi Fittja-Botkyrka kommenterade panelen. Avslutning av Nicklas Kelemen, styrelseledamot i VHEK

Minnesdagen högtidlighölls med flera evenemang över hela landet.

Amineh Kakabaveh förklarade vikten av att hedra minnet av Fadime Sahindal. Inte bara för att hon blev symbolen för det hedersrelaterade våldet utan också för att hon var en engagerad kvinnorättsaktivist uppmärksammade riksdagen, polisen, socialtjänsten och regeringen på våldet mot kvinnor. Redan som tonåring kämpade hon mot hedersförtryck och för alla flickors lika rättigheter i Sverige. Fadime kämpade för att majoritetssamhället ska förstå att de invandrade män och kvinnor ska ha samma rättigheter och behandlas som alla andra i Sverige.

Men kampen för de lika rättigheter som Fadime talade om är ännu inte vunnen. Kakabaveh nämnde en rad färska fall av mord på kvinnor med invandrarbakgrund.

- Nu räcker det, vi har fått nog utav de hemska!

Hon ställde frågan om varför vi inte kan stoppa morden på kvinnorna när alla inom regeringen, frivilligorganisationerna och polisen säger att de gör mycket.

Jasenko Selimovic, statssekreterare hos integrationsminister inledde samtalen och berättade att varje gång han deltar i ett sådant återkommande sammanhang känner han skam över att vi inte har gjort tillräkligt. Ändå görs enormt mycket, det finns en lång lista av åtgärder men frågan är varför det blir så lite resultat, sade han vidare.

Han nämnde en rad anledningar till att åtgärderna, som enligt honom är många, inte ger det resultat som förväntas. Det främsta han valde att nämna är att politiker är rädda för att ta upp frågan. De är rädda för att kallas för rasister och kollektivisera skulden, menade Selimovic.

Han talade även om ett annat problem som han ansåg vara ett viktigt problem i det svenska samhället och det är frågan om vad det är som förenar oss i det här landet.

– Vi tänker mycket i etniska termer. Istället för att tala om medborgarskap identifierar vi oss i etniska och kulturella termer. Vi måste diskutera de värderingar som förenar oss i Sverige.

Istället ska vi utgå från universella mänskliga rättigheter och säga att förtryck inte är tillåtet oavsett kulturella förklaringar eller kulturrelativism, klargjorde statssekreteraren.

En annan aspekt han tog upp var att politiker sällan har visat intresse för de utsatta flickorna och pojkarna.

– Om vi ska kunna effektivt stoppa våldet måste vi förstå orsakerna till det. De som kommer från andra länder till Sverige och som förstår problemet är för få inom politiken, menade han.

Carin Götblad, samordnare av regeringens arbete mot våld i nära relationer, berättade om sitt tvååriga uppdrag för att komma fram till konkreta förslag. Hon nämnde att det finns en rad olika organisationer och hölls ofantligt många seminarier och konferenser kring problematiken, men allt detta ska kopplas ihop genom ett nationellt perspektiv för att ge resultat. Och Götblad lovade att hon ska komma med konkreta och effektiva förslag på nationell nivå. Hon nämnde tre steg i arbetet som ska ta itu med våldet mot kvinnor i nära relationer: förebygga, agera och följa upp.

– Vi måste bli starkare att erbjuda hjälp, modigare att förebygga och fokusera på att stoppa gärningsmännen. Vi skyddar och flyttar en ung flicka i tio år medan familjen som hotar är fri och odlar hat i frihet. Detta ska slutas.

Götblad sade att hon i sitt arbete och genom att lyssna på alla inblandade parter har kommit fram till att sekretesslagen i Sverige är onödigt stark hos socialtjänsten, vården och polisen och detta är ett hinder. Hon menade att alla inblandade myndigheter måste ha tillgång till all information för att kunna agera effektivt.

– Ska vi jobba effektivt måste vi titta på hur andra länder gör… Integritetslagarna här är ett hinder.

Kakabaveh frågade Götblad om hanteringen av problemet inte är ett polisiär sak, och om resultatet inte beror på hur utredningen går fram och vilken kunskap som finns hos polisen. Hon tog upp exemplet av balkongtjejerna, de kvinnor som antingen kastas ner från balkongen eller tvingas att hoppa själva. När polisen inte ens utreder brottet, är det som en särbehandling av dessa kvinnor. De kommer inte ens med brottsofferstatistiken, hävdade Kakabaveh och undrade om det behövs lagstiftning för att stödja polisens arbete att kunna utreda dessa fall eller om polisen gör fel.

Götblad svarade att det görs utredningar, men de går inte till åtal eftersom bevis saknas. Ingen i omgivningen är beredd att vittna. Polisen har inget annat val än att lägga ned utredningen. Därför föreslog hon långsiktiga strategier för att kunna skydda vittnen i sådana sammanhang. Götblad nämnde några konkreta nödvändiga åtgärder, bland annat att straffet för hedersmordrelaterade brott ska skärpas.

Arne Ruth, samhällsdebattör och kvällens samtalsledare berättade att orden heder och skam har ändrat betydelse flera gånger om under hans liv. Till för några år sedan var det skamligt att prata rasistiskt i Sverige, tog han som exempel. Nu med ett parti i riksdagen har detta förändrats.

- SD skambelägger invandrare som grupp, vi måste skambelägga de individer som begår dessa brott och de som tiger. Vi måste kunna vända upp och ner på begreppet skam och heder genom att skambelägga de män som begår våld mot kvinnor. Vi ska se till att den svenska regeringen tar ställning mot könsförtrycket i hela världen och skambelägger de länder som Saudiarabien till exempel, sade Ruth och tog emot applåder av den fullsatta salen på ABF.

Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby talade om det globala ropet som säger ”enough!”. Kvinnorörelsen världen runt har åstadkommit så mycket att nu hela världen reser sig mot kvinnovåldet, uttryckte hon.

– Mäns våld mot kvinnor är det största brottet mot de mänskliga rättigheterna i världen… I Indien efter senaste våldtäktshändelsen, gick rasande kvinnor ut och krävde att kastrera eller avrätta våldtäktsmännen. Men det är ingen lösning. Hur många miljoner män ska vi avrätta?!

Hon tyckte att grunden för att kunna bemöta det systematiska våldet mot kvinnor är att stå på de utsatta kvinnornas sida oavsett vilken förklaring som ligger bakom våldet.

Samiran Ishak, från Verdandi Fittja-Botkyrka, underströk vikten av kunskap och utbildning för att kunna vända värderingarna och bryta mönstret hos en del familjer. Hon också saknade större kunskap och vilja hos myndigheter för att kunna förebygga hedersrelaterade våldet.

– Staten ska se problemet som ett samhällsproblem och inte ett invandrarproblem.

Nicklas Kelemen, styrelseledamot i VHEK, tog upp vikten av att ha en verklighetsbild för regeringen och att lyssna på de som arbetar i fältet och har en bredd erfarenhet och kunskap om problematiken.

– Efter elva år sedan Fadimes död, och av alla de förslag som vi lade fram för att ta itu med problematiken har vi nyligen lyckats att genomföra ett av dem som är samhällsorientering för nyanlända där det bland annat förklaras lagar och synen på jämställdhet i Sverige.

Och även detta program pågår med brister, menade Klemen som ville hälsa Selimovic som var tvungen att lämna mötet, att det faktiskt inte alls går åt rätt håll och fortfarande finns det mycket kvar att göra.