"Ingen klarar det här ensam"

2013-01-25 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

Olga Persson tar tjänstledigt från jobbet som förbundssekreterare i Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR, för att arbeta med Carin Götblad, nationell samordnare mot våld i nära relationer. Hon hoppas att kommittén ska kunna lägga fram flera konkreta förslag redan under våren.

Stämmer det vi hört och hur kommer det sig?

– Ja, det stämmer, jag har fått frågan och tackat ja och är väldigt glad att kvinno- och tjejjourernas perspektiv kommer med i kommittén för det har inte funnits med tidigare. Jag kommer att jobba som utredningssekreterare i kommittén, som har till uppdrag att samordna arbetet mot våld i nära relationer. I direktiven till samordnaren lyfter regeringen upp vikten av att se både en förbättrad samverkan mellan berörda aktörer och också att den kunskap som finns på området ska få bättre genomslag. Och samordnaren ska särskilt överväga hur kvinnojourerna och andra ideella verksamheter kan förstärkas.

– Med min bakgrund tycker jag att det är jätteviktigt att det här perspektivet och den här kunskapen finns med, så jag är jätteglad att det ska komma med nu i kommitténs fortsatta arbete. En annan sak som känns rolig är att jag kommer att få fortsätta driva frågan om förebyggande arbete. Det behövs en samsyn kring hur det bedrivs och vad det innebär.

– Det är betydligt svårare att få finansiering till förebyggande arbete eftersom det är svårare att mäta resultaten av det. Därför är jag glad att kunna ta med mig kunskapen om vikten av att bryta kopplingen mellan manlighet och våld. Förebyggande arbete måste ha en genusförändrande ansats. Vad är det som gör att så många pojkar och män är utövare av våld i vårt samhälle, både på gator och tor och i hemmen? Det ska bli jättespännande att driva den frågan vidare på nationell nivå.

Har de förändringar som hittills diskuterats när det gäller finansieringen av kvinnojourer inte fått något genomslag?

– Nej, det handlar fortfarande om projektmedel. Statliga utvecklingsmedel, kommunala anslag, intäkter från boenden, projektmedel från länsstyrelser, Brottsoffermyndigheten och Arvsfonden. Väldigt mycket dyrbar tid läggs på att söka och dokumentera ettåriga projekt. Det är ohållbart. Även kommuner bedriver sitt arbete med de här frågorna i projektform. Ofta bygger arbetet på eldsjälar och när de slutar dör kvinnofridsarbetet. Det är fortfarande inte en prioriterad fråga på kommunal nivå,

– Jag hoppas att kommittén ska komma fram med flera konkreta förslag redan under våren, framför allt när det gäller finaniseringsfrågan. Det är viktigt att ha en långsiktig möjlighet till finansiering om kvinno- och tjejjourerna ska kunna behålla och utveckla en verksamhet av hög kvalitet och förbättra de brister som finns.

Trots att frågan varit högt på dagordningen och polis och andra uppmanar kvinnor att anmäla läser vi hela tiden om nya fall där kvinnor mördas. Kommer kommittén att lyckas med uppdraget att samordna arbetet mellan olika aktörer?

– Jag har verkligen stora förhoppningar på kommitténs arbete. Annars skulle jag inte ha tagit det här uppdraget. Det är så många som pratar om samordning eller vad man nu kallar det, men det är väldigt få som verkligen gör det. Vi jobbar fortfarande i stuprör, det finns inte en gemensam samsyn på problemen, inget gemensamt arbete och vi har inte alltid barns och kvinnors bästa för ögonen.

– Vi följer de lagar och regleringar som finns, vilket inte alltid är det bästa. Ibland måste man till exempel röja sekretess för att kunna samverka, och det går att göra. Det kräver ledare som tycker att det här är viktigt och ser till att det följer med ut i organisationen, men också enskilda handläggare och tjänstemäns mod. Det är ett samhällsproblem som är så stort och så många som är utsatta, så det finns ingen aktör som klarar det här ensam. Visst kan det vara jobbigt, men det är jätteviktigt att jobba ihop.

Som exempel tar Olga Person upp hur en vårdnadstvist kan pågå samtidigt som ett brottmål där den ena föräldern, oftast pappan, är anmäld för våld och hot mot den andra föräldern, oftast mamman – utan att någon samverkan sker mellan rättsväsende och socialvårdande myndigheter.

– Är det här det bästa vi kan göra för barnen? Det måste väldigt många fråga sig nu. Det gäller att lyfta blicken och se att vi måste arbeta tillsammans. Och vi måste fundera över samverkan – vad betyder det? För just nu är det bara ett ord.

– Jag tror verkligen att vi kan göra skillnad i kommittén. Det är väldigt många aktörer som som sitter på sina rum och pumpar ut pengar i kvinnofridsarbetet utan någon egentlig riktning. Där finns ett tomrum vi kan fylla.

Olga Persson börjar sitt arbete i regeringskansliet på måndag. Hon är tjänstledig och ersätts under ett år på sin post i SKR av vice förbundssekreterare Lotta Sonemalm.