Barnets bästa 2013?

2013-01-18 | Goldina Smirthwaite padlock

OPINION

När den våldsutsatta kvinnan förlorade vårdnaden om sina tre barn till den man som tidigare misshandlat henne såg socialtjänsten i pappans hemkommun till att bryta all kontakt mellan mamma och barn. Inte ens ett telefonsamtal till jul var tillåtet. Goldina Smirthwaite, som engagerat sig i fallet, ifrågasätter hanteringen.

Misshandelsdömda mäns rätt värderas högre än barnens i Sverige. Naturligtvis skulle ingen domstol eller socialnämnd uttrycka sig på det sättet, men det finns fall där myndigheters handlande i praktiken innebär att barn traumatiseras för att en misshandelsdömd mans intressen ska tillgodoses.

I början av januari kom en ny dom i det fall Feministiskt Perspektiv tagit upp tidigare, där en våldsutsatt kvinna förlorade vårdnaden om sina tre barn till den man som misshandlat henne. Ett skäl till att den misshandelsdömde och inte kvinnan fick vårdnaden som tingsrätten framhöll var att kvinnan levde skyddat.

Visserligen, och det ska sägas med en gång, hade barnen inte fullgjort sin umgängesskyldighet med mannen. Sammanlagt har mannen endast träffat barnen vid tre tillfällen från det att han häktades för misshandeln 2008, tills det att socialförvaltningen i hans hemkommun tvångsomhändertog barnen och hämtade dem till honom i oktober 2012.

De sattes på ett flygplan och fördes över 100 mil från sin hemmiljö, sina kompisar, sin skola, sin mamma – ja överhuvudtaget bort från allt som var dem välbekant och tryggt. De fördes till den man som var dömd för att, i barnens närvaro, ha misshandlat deras mamma. Man kan bara föreställa sig vilken ångest de måste ha känt.

Vilket barn skulle inte känna ångest när det förstår att det blir taget från sin anknytningsförälder, och inte kommer att få träffa henne igen inom överskådlig tid? De som hämtade barnen kom från socialförvaltningen i den misshandeldömdes hemkommun. De såg till att bryta all kontakt mellan mamma och barn. Inte ens ett telefonsamtal till jul var tillåtet.

Varför togs då barnen från sin mamma? Det skedde med hänvisning till LVU, kvinnans advokat skriver:

Sammanfattningsvis får slutsatsen dras att / kommunens/ socialtjänst aldrig haft grund för att fatta beslut om LVU. Troligtvis är det av samma anledning som nämnden aldrig fastslagit beslutet. Det är enbart / mannens/ påhittade uppgifter som gjort att beslut om LVU fattats. Utredningen visar att det aldrig funnits några betänkligheter kring /mammans/ omvårdnad eller att någon oro för barnen funnits i /mammans/ vård.

Vi har här alltså ett verkställt, mycket traumatiserande, LVU-förfarande där barnen på obestämd tid helt separeras från sin anknytningsförälder, och beslutet är inte ens fastslaget i socialnämnden. Skandal! Kommunens agerande är anmält till Socialstyrelsen.

Nu var det ju inte bara genom LVU som modern hade fråntagits vårdnaden om barnen, utan även genom tingsrätten i stad A. Tingsrätten var mycket kritisk till att mamman inte fått barnens umgänge med pappan att fungera, men huvudskälet till att de tog ifrån henne vårdnaden var att hon levde skyddat, vilket de ansåg att det var obefogat:

Kvinnan har varit hemlighetsfull om sina boendeförhållanden och om hur barnens tillvara ser ut på den hemliga orten. (...) Kvinnan känner sig så hotad att hon inte har skaffat sig en epostadress och enligt egen utsago ”ständigt” byter telefonnummer. Barnen förekommer inte med efternamn på dagis och får inte förekomma på bild, som de övriga barnen på dagis får..(...) . Sett mot en bakgrund – att hon är mor till barn som gömmer sig för en förövare som vill dem illa – utför /mamman/ säkert ett mycket gott arbete. Tingsrätten har ju dock funnit att det inte finns anledning att leva gömda.

Tingsrätt A bedömde att det inte fanns något skäl att vara rädd för den misshandelsdömde mannen. Tvärtom verkar de ha charmats och känt sympati med honom. Vilket ju även kvinnan en gång gjorde, annars skulle hon aldrig ha ingått en relation med honom. Överhuvudtaget tycks det som att tingsrätt A gör som många våldsutsatta kvinnor själva gör: även om de anser att våld i princip är oursäktligt, ursäktar de i praktiken mannens våld. De vill inte betrakta den trevlige kille de har framför sig som en våldsman, utan våldet måste vara någon form av misstag. Tankarna går till händelserna i Bjästa, där stora delar av samhället sympatiserade med den ”fine” killen som våldtagit, medan offret blev misstrott och smutskastat. Likheterna är slående.

Tingsrätten i stad A framställer barnens liv med kvinnan som ”oacceptabelt inskränkt” och skriver:

Om inte många år kommer den tid då barnen kommer att vilja åka på ridläger, sova över hos kompisar, chatta med kamrater på olika sociala medier etc. Det synes inte som om sådana normala barnaktiviteter kommer att vara möjliga med /kvinnans/ inställning.

Men var det sant? Levde barnen ett inskränkt, isolerat eller socialt torftigt liv hos sin mamma? Nej! Tvärtom!

I barnens hemort är förvåningen total över att barnen helt plötsligt ryckts bort från sin mamma och alla kamrater. Det har hållits manifestationer för att barnen ska få komma tillbaka hem och för att de ska få träffa sin mamma.

Den nya rättegången ägde rum i december, i kommun B, nära mammans och barnens hem. Där hade tingsrätten tagit intryck av alla de vittnesmål som tillkommit om barnens rika sociala liv och goda hemförhållanden. Tingsrätten skriver att detta inte blivit belyst i huvudförhandlingen i Stockholm, ”eftersom boendeorten då var hemlig”. Tingsrätten i stad B underkänner därigenom indirekt de förutsättningar som Tingsrätt A:s dom vilar på. Tingsrätt B skriver att barnen verkar ha levt ett mer normalt liv än vad Tingsrätt A utgick ifrån.

Jaha, då kunde man ju tro att saken var klar. Ett viktigt skäl för att vården skulle gå till den misshandelsdömde istället för till mamman var ju enligt Tingsrätten i stad A att barnen på grund av skyddsåtgärderna som mamman (med samhällets hjälp) vidtagit skulle leda till att barnen levde ”oacceptabelt inskränkt”. Mamman har nu hävt skyddet av sina personuppgifter. Och när barnens levnadsomständigheter hos mamman istället för att vara isolerade visade sig vara goda, med rikt socialt liv, många kompisar och fritidsintressen, borde ju barnen få komma hem igen. Men icke.

Tingsrätten i stad B valde att fortsätta separera barnen från sin mamma. Det är ett interimistiskt beslut, och en ny rättegång planeras att hållas i vår. Mamman har nu inte ens rätt till det umgänge hon hade enligt förra domen, det vill säga varannan helg, utan ska bara få träffa barnen en helg i månaden, så som mannen yrkat. Som medborgare kan man fundera över hur sådana beslut påverkar förtroendet för rättsväsende och socialförvaltning.

I en känslig period i livet har barnen helt oförberett ryckts upp från sin skola, sina kamrater och fritidsintressen, berövats sin trygghet och all form av kontakt med sin anknytningsförälder under överskådlig tid, för att istället placeras i helt ny miljö och hos för dem främmande människor, däribland den person som i deras närvaro misshandlat deras mamma, och som de uttryckt mycket stor rädsla för. Vilka trauman kan detta orsaka? Är det detta vi menar med ”barns bästa” i Sverige 2013?