Bild: FemPers

Vass och obekväm

2013-01-11 | Ida Ali , Elisabet Wahl padlock

KRÖNIKA/SPORT

Ett sportår är till ända och nu tar vi oss an 2013. Vi hoppas kunna vara lika vassa och fortsätta ställa krav på landets sportbevakning och Riksidrottsförbundet. Ett feministiskt perspektiv är ett måste för synliggöra sportvärldens normer och strukturer som exkluderar snarare än inkluderar.

Tittar en tillbaka är det lätt att se att förra året ytterligare förstärkt trenden att det skrivs, analyseras och rapporteras om idrott på allt fler ställen och i allt större utsträckning.

Kvällstidningarna har sina bilagor, många matcher liverapporteras och det växer upp nya sajter som svampar ur jorden. Allt borde alltså vara frid och fröjd.

Fast riktigt så enkel är inte bilden. Tyvärr.

För tittar vi närmare ser vi att allt mer resurser går åt att bevaka de två stora sporterna: fotboll och ishockey. Och med en nästan sorglig självklarhet handlar den här bevakningen nästan uteslutande om herrarnas hockey och herrarnas fotboll.

Därför är det också intressant att titta på vad det inte skrivs om, vilket är en hel del. Var finns till exempel de långa påkostade reportagen om Damallsvenskan i fotboll? Eller vem har tagit ett större grepp över hur olika resurser fördelas mellan dam- och herrlag i samma förening? Och vem skriver om idrottsrörelsens oförmåga att hantera obekväma frågor som sexism, rasism och diskriminering?

Det är här vi kommer in. Feministiskt Perspektiv. Under året som gått vet vi på sportredaktionen att det visst går att producera läsvärda nyheter om sport utan att fastna i slentrianrapportering om herrar som spelar fotboll eller hockey.

2012 var inte särskilt gammalt när vi avslöjade hur en tränare i ett innebandylag i Ängelholm använde sig av grovt sexistiska beskrivningar av tjejer för att förklara försvarsstrategier. Vår text fick oerhört stort genomslag i hela Sverige och fick Riksidrottsförbundets ordförande att gå ut och kräva ett mer aktivt förebyggande värdegrundsarbete av landets föreningar.

Under året har vi också gjort flera uppmärksammade personintervjuer. Det är hos oss Patrik Sjöberg berättat ovanligt öppenhjärtligt om hur övergreppen fortsatte eftersom Friidrottsförbundet inte tagit hans berättelse på allvar. Lasse Anrell var också mycket frispråkig när han berättade om den manliga normen inom sportjournalistiken. My Gerndt berättade om misshandeln som hon utsattes för av sin ex–man Alexander Gerndt.

Vi följer upp och ställer frågor utifrån ett genusperspektiv med maktperspektivet inkluderat. Vi märker att många stakar sig när det ska svara. Varför? Därför att de inte är vana att få frågor om återfallsrisken vid misshandel av kvinnor, eller frågor om kvinnorna som utsätts för sexköp.

Detta är inget vi hurrar över. Tvärtom. Vi beklagar det.

Många av våra artiklar har delats, lett till uppföljningar i andra medier och därmed gett nya perspektiv på idrottens värld. Vi vet att det går att skriva om idrott på andra sätt än de traditionella och med andra synsätt.

Frågan är varför inte fler gör det? För det finns ju så mycket kvar att skriva om. Vi skulle med den här årskrönikan vilja uppmana fler sportredaktioner att våga se bortom silly season-rapporteringen från herrarnas fotboll och andra typer av artiklar som skrivits hundra gånger förut.

Det finns ett helt smörgåsbord av nyheter och uppslag bara ni vågar höja blicken, se bortom strukturer och normer. Eller varför inte börja granska dem? De som håller sportvärlden i ett järngrepp, där heteronormativiteten är så stark att de lägger sig som ett tungt svart moln över den ”fina” svenska idrottsrörelse som stoltserar med att alla är välkomna. Men vi vet att så inte är fallet. För så länge som hbtq-personer upphör att idrotta på grund av den snäva kostym som sitter så hårt att det blir svårt att andas, eller att flickor slutar idrotta för att de smärtsamt nog märker att det inte satsas lika mycket på dem som på killarna, ja då har vi lång väg kvar att vandra.

Men låt oss vandra vidare. Idrottsrörelsen fyller en viktig funktion och det är trots allt underbart med sport. Men en institution som blir hemmablind och stänger ute kritik är ingen hälsosam plats. Inte för någon.