Ulla Wikander erkänner i sitt svar till Anneli Carnelid i senaste numret av Bang (Bang 3-4 2012 s. 51) att hon ibland kan bli ”högröstad, lite ettrig, arrogant och besvärlig”. Jag kan bara hålla med om detta.
En episod som starkt påminner om det som inträffade under Feministisk Tribunal den 16 september fick jag själv uppleva för drygt två år sedan då jag föreläste på Forum för feministisk forskning (läs gärna Ulrika Dahls krönika i TGV 1-2 2010). Då satt Ulla Wikander längst fram i publiken tillsammans med en annan namnkunnig kvinnohistoriker och suckade ljudligt och skrattade hånfullt.
Nu har hon än en gång använt arrogans som vapen och gett sig på professor Maud Eduards, uppenbarligen provocerad av artikeln "Stäng försvaret för kvinnor!" i antologin Det heter Feminism. Maud Eduards text är klar och kompromisslös. Förutom den vassa analysen präglas hennes artikel av kunskap och fakta om de ojämställda villkor som gäller för kvinnor inom det militära. Analysen och slutsatserna är både vågade och konsekventa; mycket tilltalande för den stora skara feminister som sedan länge har slutat räkna manliga och kvinnliga kroppar och istället vill förstå makten i hela sin komplexitet för att kunna åstadkomma en strukturell samhällsförändring.
Att sexismen och heteronormativiteten, tillsammans med rasismen utgör ett av de hegemoniska ideologiska system som håller upp den globala nyliberala kapitalismen, och att denna säkras och skyddas genom de militära apparaterna och normaliseringen av det militära våldet, är i dag ingen hemlighet för feministerna världen över. Därför mobiliseras en stor del av dessa feministiska krafter i antimilitaristiska sociala rörelser som Maud mycket väl påpekar.
Feminister vet att fler kvinnor i armén inte ger mer jämställdhet utan tvärtom, bidrar ytterligare till denna normalisering. Militärockupation – oavsett om det är män eller kvinnor som utövar den – hjälper dessutom inte, utan försvårar läget för de människor som utsätts för krigets brutala verklighet. Ett färskt exempel är folket i Gaza, som upplever dagligt våld från den israeliska armé, samma armé som profilerar sig som världens mest jämställda. Att krigföring servar kapitalismen, kolonialismen och imperialismen är i dag en grundläggande insikt bland postkoloniala feminister, och motståndet mot denna ordning är dessutom ett gammalt politiskt projekt bland radikala internationalister.
Man kan inte låta bli att fundera varför Mauds artikel provocerar Ulla Wikander så mycket. Jag föreslår som Monica Amante i hennes utmärkta reflektion på Bangs internetdebatt (121214) att Wikander ska lyssna på samtalet igen, men lyssna på riktigt; läs Maud Eduards text igen, och reflektera över den trista utsiktslösheten hos projektet att vrida klockan tillbaka för feminismen och feministerna.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Vi får väl anta att Wikanders häckling av Molina också berodde på lomhördhet.