Rebecka Bohlin undrar om det inte är dags att syna den heterosexuella matrisens inverkan på hälsan?

Bild: Kalle Larsson

#Ohälsans kön och kärleken

2012-12-14 | Rebecka Bohlin padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

Vi vet att vi måste ta strid för bättre löner, trygghet och arbetsvillkor för att motverka kvinnors ohälsa. Men kanske är det till och med lika viktigt att dessutom göra upp med den heterosexuella matrisen?
Det undrar Rebecka Bohlin som dammar av Det kallas kärlek efter seminarium i riksdagen

#Ohälsan kön är en artikelserie producerad i samarbete mellan Fenix Rehab, Feministiskt Perspektiv, Bilda med flera och kommer att löpa under våren.

Rebecka Bohlin är frilansjournalist. Hon har nyligen utkommit med boken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass (Atlas).

Läs mer om stress och utmattning.

Tidigare delar i serien:

1. Därför blir kvinnor sjuka på jobbet

2. Låglönestressen

3. Utbränd av drömjobbet

4. Utebliven återhämtning

5. Förakt för sjuka

6. Vägen tillbaka

7. Avlägsen vision

En positiv aspekt av att en situation är riktigt djävlig kan vara att den vänder när den når botten. När någon ligger och krälar vid avgrundens djup finns en chans att omvärlden faktiskt reagerar – och ingriper.

Vi har sett vissa tecken på detta de senaste två åren. Regeringen har när den fått fakturan i sin hand insett att kvinnor är värre drabbade än män av långa sjukskrivningar – och följaktligen avsatt extra resurser till rehabilitering av stressrelaterad ohälsa. Det spelar roll.

Att det inte i samma veva ställs några nya krav på arbetslivet att minska stress och belastning, öka människors trygghet och lön – spelar naturligtvis också roll.

Om det bara är individen som ska förändra sin egen inställning till stress, belastning osäkerhet och låg lön ligger det nära till hands för individen att känna att det var henne det var fel på – hon hade orimliga förväntningar som måste justeras genom terapi.

Men nu har regeringen upptäckt ytterligare en aspekt av kvinnors ohälsotal – nämligen att moderskapet ser ut att spela en viktig roll.

En rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, visar att kvinnor som får barn får ett radikalt förändrat sjukskrivningsmönster. Både jämfört med kvinnor som grupp och jämfört med papporna. Två år efter barnets födelse är mammornas sjukfrånvaro i genomsnitt dubbelt så hög som pappornas – och då är inte korttidssjukskrivningarna på upp till 14 dagar ens inräknade.

Inte heller att kvinnors sömn kan tänkas störas i högre utsträckning av barn som vaknar av mardrömmar och frågar efter mamma, kräkslakan som ska bytas på natten och så vidare ser ut att duga som förklaring. Mönstret vad gäller mammors sjukskrivning ser likadant ut när barnen är tretton år som när de är två.

I måndags samlade därför socialförsäkringsminster Ulf Kristersson ett antal forskare som regeringen nu ger i uppdrag att under ett års tid granska mödrars sjukfrånvaro ur olika aspekter.

Karolinska institutet får i uppdrag att granska vilken roll själva graviditeten kan spela. Försäkringskassan ska beskriva mammors livsvillkor när de blir sjuka och analysera dem i relation till pappornas.

Dessutom har regeringen beställt en vetenskaplig jämställdhetsanalys av mammornas sjukskrivningsmönster. Den ska svara på sådant som om kvinnors ohälsa möjligen kan relateras till att kvinnor tar större ansvar för familjen – de tvingas kanske ta ansvar för sin hälsa genom att faktiskt sjukskriva sig när de är sjuka för att förmå ta hand om barnen.

Ledarskribenten Hanne Kjöller konstaterar när hon läser IFAU:s rapport ytterligare en intressant aspekt av ohälsotalen. De skiljer sig inte bara kraftigt åt för mammor och pappor – skillnaden smyger igång redan cirka fyra år före första barnets födelse, i någon mån. Hon skriver i Dagens Nyheter:

”Man undrar. Är det själva parrelationen och samboskap som har en negativ effekt på kvinnors hälsa? Och gäller det i så fall enbart heterorelationer?

Ur ett jämställdhetsperspektiv hade det förstås varit intressant att se om kvinnor som lever med kvinnor, eller kvinnor som valt att ensamma skaffa barn med hjälp av insemination utvecklar samma typ som sjukstatistik som kvinnor generellt. Det skulle i så fall ge en vink om huruvida det är barnen eller lata män som knäcker mödrarna.”

Detta har inte regeringen beställt någon analys av.

Men jag drar mig till minnes Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek, från 1993. Jag tar fram och läser om boken, i vilken Carin Holmberg analyserar barnlösa heterosexuella par som själva upplever sig som jämställda.

Fram träder ett mönster av vad som på akademiskt språk kallas ”assymetriska rollövertaganden”: Hon tillägnar sig hans vänner, fritidsintressen och förebilder och gör dem till en del av sitt liv i högre utsträckning än vad han gör med hennes. Detsamma när det gäller hushållsarbetet. Eftersom han inte tillägnar sig hennes värderingar om hur hemmet ska skötas och hon övertar hans tolkning av situationen blir de båda överens om att hon är ”orimligt krävande”. Det leder till att hon går igenom en självbildsförändring, där hon ser på sig själv mer utifrån hans värderingar än genom sina egna. En annan mekanism är hans brist på respons i relationen. Hon kan gråta eller ta upp något som hon vet att han brukar svara på för att ta sig ur situationen, men han avgör under vilka premisser han bryter sin tystnad.

Hennes självförtroende sjunker.

Vi vet att vi måste ta strid för bättre löner, trygghet och arbetsvillkor för att motverka kvinnors ohälsa. Men kanske är det till och med lika viktigt att dessutom göra upp med den heterosexuella matrisen, att en viss typ av heterosexuellt liv – som bygger på sunkiga ideal om olikhet och där mannen är norm – är det mest åtråvärda.

För att lyckas göra det kan ett nyckelord mycket väl vara det osexigt formulerade: Spana efter ”assymetriska rollövertaganden”!

I heterorelationer såväl som i alla andra relationer.