Mer sexuellt våld i nya deckare

2012-11-30 | Karin Jacobson padlock

KULTUR

Utdragna, detaljerade våldtäktsscener blir allt vanligare i svenska kriminalromaner. Det hävdar i alla fall forskarna Katarina Gregersdotter och Berit Åström, som nyligen gav ut en antologi om ämnet. Den nya boken, Rape in Stieg Larssons Millennium trilogy and beyond: Contemporary Scandinavian and Anglophone Crime Fiction, är också den första akademiska diskussionen om frågan.

Boken kom ut i början av november på engelska förlaget Palgrave Macmillan, men redan i juni ledde ryktet om den till en hel del uppmärksamhet i både radio och tidningar. Att det finns en gryende mediediskussion om sexuellt deckarvåld visar också den debatt som blossade upp i England samtidigt som boken skrevs, då litteraturkritikern Jessica Mann i The Guardian fastslog att hon aldrig mer tänkte recensera en bok som innehöll sexuellt våld mot kvinnor. Hon var också noga med att påpeka att våldsbeskrivningarna finns hos författare av båda könen: ”The trend cannot be attributed to an anti-feminist backlash because the most inventive fiction of this kind is written by women.”

Utgångspunkten för redaktörerna – Katarina Gregersdotter, lektor på institutionen för språkstudier vid Umeå Universitet, Berit Åström, institutionen för språkstudier i Umeå och filmvetaren Tanya Horeck vid Anglia Ruskin University i Cambridge – var att diskutera det omotiverade sexuella våldet i deckarna.

Blev besviken

Någon statistik som visar att antalet beskrivningar av sexuellt våld mot kvinnor i deckare ökat sedan 1990-talet finns inte att tillgå. Trots detta är Katarina Gregersdotter övertygad om att våldtäktsbeskrivningarna ökat sedan 1990-talet – såväl hos svenska som utländska författare, män och kvinnor.

– Du pratar med den person som antagligen läst flesta kriminalromaner i hela Sverige. Jag har läst dem sedan jag var liten. En av de böcker som fick mig att börja fundera på antologin var den engelska författaren Lynda La Plantes böcker om kriminalkommissarie Anna Travis. I alla år har de haft en underliggande diskussion om patriarkala strukturer inom polisen, men i hennes nya serie om kvinnliga poliser är det, av någon anledning, detaljerade våldtäktsbeskrivningar på var och varannan sida.

I antologin medverkar litteratur-, film- och språkforskare från Sverige, Storbritannien, Kanada och USA. Alla undersöker de vilken roll våldtäkter spelar i skandinavisk och engelskspråkig deckarlitteratur från 1990-talet och framåt, med speciellt fokus på en av de mest internationellt uppmärksammade svenska kriminalromanerna på senare år, Stieg Larssons Millenium-trilogi.

Två kapitel ägnas helt åt de olika filmatiseringarna av boken Män som hatar kvinnor, vars amerikanska variant tidigare kritiserats för att sexualisera och förminska hjälten Lisbeth Salander. En annan författare som diskuteras är skotska Val McDermid och hennes böcker om Tony Hill och Carol Jordan. Länge var det också en av Katarinas favoritförfattare.

– Jag har verkligen uppskattat hennes tidigare romaner om privatdetektiven Kate Brannigan. Men så läste jag den senaste boken och där det är sida efter sida av våldtäktsbeskrivningar. Jag blev så besviken – jag förstår fortfarande inte varför hon gjorde så.

Fler psykopater möjlig förklaring

Nästan alla medverkande skribenter har dock, till viss förvåning för redaktörerna, valt att analysera romaner som problematiserar det sexualiserade våldet. Berit Åström tar i sitt kapitel den norske författaren Jo Nesbøs Snömannen och brittiske författarinnan Mo Hayders Birdman som exempel på romaner som i sina kyliga beskrivningar av förövarnas gärningar blottlägger djupare misogyna samhällsstrukturer. Att det blev just dessa, och andra i denna mening positiva exempel som analyserats, tror Katarina beror på att man valde just Millennie-böckerna – av vissa recensenter tolkad som ett feministiskt manifest – som exempel i sin förfrågan om textbidrag.

I väntan på vidare forskning i ämnet ser Katarina också en möjlig förklaring till den ökning av omotiverade våldsbeskrivningar hon ser i romanerna. Det handlar om den allt vanligare förekomsten av psykopater bland gärningsmännen.

– Om man använder en sådan behöver man inte förklara våldet, utan kommer undan allt problematiserade, vilket ju länge varit ett framträdande drag i svenska kriminalromaner. Personligen tycker jag att det är både fegt och dåligt att inte sätta in våldet i en kontext. I bästa fall startar den här boken en debatt som gör att fler läsare frågar sig vad våldtäkten fyller för funktion i boken.