Jonas Lindquist, historiker och genusvetare skriver om svenskhet, doping och nationalism.

Bild: Wikimedia Commons

Den fläckfria svensken

2012-11-30 | Jonas Lindkvist padlock

SPORT

Svenskhet, doping och nationalism. Vilken bild har Sverige av så kallade svenska idrottare? Och vad krävs av en idrottande människa med utländsk bakgrund för att bli betraktad som svensk - egentligen? Här tar historikern och genusvetaren Jonas Lindquist med oss på en resa genom den svenska idrottens besatthet av att vara "ren".

Fakta:

Jonas Lindquist är historiker och genusvetare.

Från att ha lyft fram vinst och seger som något typiskt svenskt under första hälften av seklet, starkt kopplat till en nationalistisk tanke, ändrades allt. Istället trädde bilden fram av en tappert kämpande svensk idrottare som i strid med giganter ofta förlorade, men i alla fall kämpade ärligt.

Sportsmannaanda och fair play blev svenska kärnvärden, och fjärdeplatsen blev den lott som svensken fick vänja sig vid. "Du får gärna komma sist, så länge du gör det ärligt". Underförstått i den logiken ligger förstås tanken om att alla andra fuskar, eller har orättvisa fördelar.

Det sägs att ”osvensk” har en positiv klang eftersom det innebär uppsluppen, varm och känslostyrd. Men inte om man läser det som motsats till förnuft, rationalitet och intelligens, egenskaper som väldigt starkt kopplas till den svenska självbilden.

Då skapas ett förnuftigt ”vi” som skiljs från ett känslostyrt ”de”, där man lägger en förrädisk positiv klang i bilden av de andra. En exotisering menad att skilja ”oss” från ”dem” intelligenssmässigt. ”De” är bättre än oss, men ”vi” är ärliga. ”De” vill vinna till varje pris medan ”vi” tror på fair play. På så sätt skapas bilden av en ärlig förlorare, som baseras på förnuft och intellekt snarare än kropp och fysisk förmåga.

"Ränksmidande utländsk man"

När Ludmila Engquist blev svensk medborgare före OS i Atlanta 1996 var det inte många svenskar som visste vem hon var, trots att hon under många år varit den bästa häcklöparen i världen.

Hon hade en dopningsavstängning bakom sig, något man i Sverige ryckte på axlarna åt och avfärdade som ännu en av öststatsblockets fuskare. När hon sedan blev svensk medborgare skedde en drastisk förändring i representationen av henne i media.

Engquist, tidigare Narozjilenko, målade fingernaglarna gulblå, hade gulblå hårband och pratade knagglig svenska i intervjuer. Den medvetna satsningen på att försvenska henne, kombinerat med framgångarna - OS- och VM-guld i en sprintgren, något Sverige aldrig lyckats med tidigare, gjorde att hon beskrevs som svensk i media.

Hennes dopningsavstängning förklarades med att hennes tidigare tränare hade lurat henne, vilket han också medgav. Här hade man en ränksmidande utländsk man att skylla på, praktiskt. All skuld tvättades av Engquist med en gulblå trasa, hon blev Ludmila med hela svenska folket och hyllades unisont.

"Fuskande ryskan"

1999 tog Engquist VM-brons mitt under pågående cellgiftsbehandling och spädde på bilden av henne som en hårt kämpande idrottare, som mot alla odds kämpar sig till en framgång.

Efter avslutad häckkarriär beslöt Engquist sig för att satsa på bobåkning. Med sin sprinterkraft skulle en bob kunna få bra fart. Problemet var att Engquist inte längre hade samma fart, och snart kom det fram att hon hade fastnat i ett dopningstest.Det tog inte lång tid från att den bomben briserade, till att Engquist återigen var den där fuskande ryskan i allas ögon. Till varje pris måsta man skilja henne från den svenska fanan, så att den inte fläckades ned av hennes fuskande.

Som tur var gick det att skylla på att hon inte var riktig svensk - inte egentligen. Hennes man skilde sig från henne, olika medier tävlade i att fördöma hennes agerande, och starka tvivel växte fram om huruvida hennes första dopningsavstängning verkligen hade varit det misstag vi alla hade fått lära oss.

Nu var hon ju ryska. Självklart var hon dopad då. Engquist gjorde resan från att ha varit i periferin utifrån det svenska centrat, till att bli upptagen och omfamnad i det svenska ”vi”et, för att återigen bli utslungad till ”de andra”.

En resa som framförallt visar på styrkan i de föreställningar som finns om svenskhet i Sverige, och de egenskaper som förknippas med den införlivningen.

"Vi är rena"

Genom historien har det funnits en fascination hos svenska tv-tittare över finska skidåkare. I ett svenskt ”vi” räknades den finska identiteten in. Likheten i skildringen av den norrländske och den finske skidåkaren är slående.

Tyst och urstarkt kämpande, egensinnig, tjurskallig, men ändå ödmjuk och ärlig. Det är i bakgrund av detta vi ska förstå hur fundamentalt omvälvande det var för svenska åskådare med dopningsskandalen i Lahti 2001.Helt plötsligt var den finländske skidåkaren som vi hade anammat som nästan vår egen, en fuskare. Och det var inte bara en enskild individ, det var hela laget.

Snabbt var vi tvungna att sortera bort Finland och finnar från ”oss”, särskilja den svenske idrottaren från den finske och trycka ännu hårdare på vikten av ärlighet och rent spel.

Eftersom inga andra dopningsfall har dykt upp sedan dess kan man nu sortera in det som hände i Lahti under rubriken ”tillfälligheter”, och försiktigt börja heja på finska idrottare igen. Istället riktas fuskpinnen mot öststaterna.De fuskar, vi är rena.

"Se upp"

Dopning är ett otyg som inte hör hemma i sport med tävlan på lika villkor. Men när definitionen av ärlighet kopplas till en nationell tanke för att skapa ett ärligt ”oss” och ett fuskande ”dem” bör vi se upp.

Exemplen med Ludmila Engquist eller med Lahti visar hur snabbt gränserna kan dras om. Vi måste fundera över de värderingar vi cementerar med skapandet av svenskhet, och vilka vi därmed väljer att utesluta från denna föreställda gemenskap.