Italiensk ojämställdhet exporteras via litteraturen

2012-11-28 | Ida Andersen padlock

OPINION

När Italienska kulturinstitutet får välja, präglas författarurvalet av den gamla förklenande kvinnosyn som omhuldades av Berlusconi. Kränkande, skriver Ida Andersen, och menar att det är hög tid att kvinnor får sin självklara plats i alla kulturella sammanhang.

Många nya italienska författare har hittat hit de senaste åren. Redan har Valeria Parrella, Nicola Lagioia, Silvia Avallone och Michaela Murgia fått mycket uppmärksamhet och fler författare är i antågande. Nya förlag med ambition att ge ut italiensk samtidslitteratur bidrar till att vi får lära känna dessa författarskap. Andra förlag har också vågat satsa på italienska författare som inte först måste ha publicerats på engelska. Det är mycket glädjande att det efter en lång stiltje och ur ett litterärt tomrum nu vuxit fram en ny generation berättare, som både förvaltar en gammal berättartradition och har något helt nytt att komma med. Glädjande också att förlag vågar sig på översatt litteratur som generellt har en svag ställning i Sverige. Vad som också är positivt är att många av de framgångsrika och tongivande författarna är kvinnor, att det i Italien faktiskt finns en arena där den manliga hegemonin inte är total.

Italien bär på ett tungt arv av manschauvinism som genomsyrar hela samhället. Fortfarande är andelen förvärvsarbetande kvinnor låg jämfört med till exempel Sverige, en försvinnande liten del kvinnor har ledande poster inom näringsliv, ekonomi och politik. Kvinnor kan få jobb på inga andra meriter än sitt utseende och kvinnor negligeras systematiskt inom många kulturella områden, inte minst inom litteraturhistorien.

De som söker lärarjobb i Italien får en lista med författare att läsa in sig på, författare en lärare behöver veta något om för att kunna undervisa och prata med sina elever. Av dessa 35 författare är Elsa Morante den enda kvinnan.

Ett exempel närmare oss är den lärobok i italiensk litteraturhistoria (Storia Letteratura Italiana per stranieri, från 2004) som används på svenska universitet. Den behandlar litteraturhistorien från 1300-talet fram till våra dagar. Där har man lyckats med att överhuvudtaget inte nämna: Sibilla Aleramo, Grazia Deledda (nobelpriset 1926), Ada Negri, Elsa Morante, Natalia Ginzburg, Maria Luisa Spaziani, Anna Maria Ortese med flera. De fåtal kvinnliga författare som är med, nämns som mest med ett par rader och det enda textexemplet av en kvinnlig författare är en sonett av Gaspara Stampa från 1300-talet.

Den italienska litteraturen har inte hittat hit helt på egen hand. Förutom förlag som vågar ta risker för att ge ut viktig och bra litteratur, har även Italienska kulturinstitutet med dess avgående kulturattaché Paolo Grossi fungerat som en bro för italiensk kultur under de senaste fyra åren, inte minst genom en omfattande programverksamhet samt tidsskriftsserien Cartaditalia som i sju temanummer gett en bild av italiensk kultur, från prosa och poesi över film, teater, fotografi till samtida kompositörer. Tråkigt då att den italienska förmågan att glömma bort kvinnor även tagit denna väg till Sverige. I varje nummer porträtteras representanter för de olika genrerna och man noterar en överväldigande majoritet (79 procent) män och då drar poesinumret med sex av elva kvinnor ner siffran betydligt. Temanumret om Italiens enande innehåller texter av nio skribenter, varav en är kvinna.

Noteras kan också att redaktionsrådet, inalles 17 personer, uppvisar också endast en kvinna. En kvinna tycks vara undantaget som bekräftar regeln att alla kulturutövare värda namnet är män.

Detta gäller även för bokserien Cartaditalia där Paolo Grossi agerat förläggare och personligen lagt ner mycket arbete. Texter av tio för oss mer eller mindre kända författare presenteras, dock har flertalet givits ut i Sverige tidigare. Elsa Morante är den enda kvinnan i denna skara.

Inför årets bokmässa bjöd Italienska Kulturinstitutet in tolv italienska förlag att presentera varsin författare/bok i antologin Read LeggItaliano. Av tolv författare var tio manliga, betänk då att det litterära Italien för närvarande kännetecknas av att många kvinnliga författare rönt stor framgång.

Jag finner dessa fakta anmärkningsvärda och inte så lite upprörande. Det bekräftar ett välkänt fenomen som varit förhärskande alltför länge. (Giacomo Oreglia som på sin tid drev förlaget Italica och förmedlade litteratur mellan Italien och Sverige lät inte översätta eller publicera en enda kvinnlig författare, vare sig italiensk eller svensk.)

Män sitter alltså på ledande poster. Män bestämmer. Män väljer ur kretsen manliga författare/vänner/kollegor, under förevändning att de går på strikt kvalitetsmässiga grunder. På detta sätt ges män utrymme och framstår följaktligen som de inflytelserika och så vidare. Kvinnor förtigs i sin egenskap av att vara kvinnor. Kvinnor uppmärksammans i sin egenskap av att vara kvinnor.

I en bokhandel i Italien frågade jag efter författare som kunde vara intressanta för Sverige. Expediten, som egentligen jobbade på fackboksavdelningen, lät tveksam och tyckte att det inte fanns några riktigt bra samtida italienska skönlitterära författare. För att hjälpa honom på traven började jag räkna upp dem som nyligen kommit ut i Sverige och fick då till svar ett upprört:

”Men du talar ju om kvinnor!”

När Kulturinstitutets filmserie Women in the director’s chair presenterade fyra (kvinnliga) regissörer fanns i Cartaditalias filmnummer med 22 italienska ”talangfulla” regissörer enbart – just det – en enda kvinna!

Jag tror inte den bortgångne Giacomo Oreglia eller Paolo Grossi, inte heller de italienska förläggarna handlat annat än i gott uppsåt. Men de agerar utifrån ett förlegat synsätt och gamla ideal som omhuldades såväl under fascisttiden som de senaste decennierna i skydd av både kyrkan och Berlusconis populistiska politik. Nämligen att kvinnor i första hand är till för att ta hand om familj och barn och i övriga sammanhang får finnas till på männens villkor; som kuttersmycken, eller i moderna termer som ett kvinnligt alibi.

Som jag nämnde är det glädjande att det börjar hända saker på den litterära scenen i Italien, och att detta också får genklang i Sverige. De nya författarnas verk bidrar i hög grad till att nyansera den stereotypa bild vi har av det motsägelsefulla Italien. Det är viktigt också att vi får läsa författare som är en del av det nya Europa som även vi tillhör, som speglar vad som sker i världen just nu både på gott och ont, som är med och ritar upp kartan för det som komma skall, samtidigt som de med fingertoppskänsla läser av vad som format människor både i Italien och i övriga Europa.

Dessa författare gör upp med gammalt tankegods, och använder sitt skrivande för att bryta mot begränsande strukturer och normer som präglat livsvillkoren för många i Italien väldigt länge. Desto mer beklagligt då om en inskränkt syn på litteratur och en förklenande kvinnosyn ska ligga som en barlast på den progressiva utvecklingen.

En Ciclo dedicato alle donne – en ”kvinnocirkel” – planerad till nästa år på Italienska Kulturinstitutet som ska behandla kvinnans roll i samhället, kulturen och familjen i Sverige och Italien kanske är tänkt som ett litet plåster på såren. Men det är hög tid att kvinnor får sin självklara plats i alla kulturella sammanhang.

Kan man hoppas och önska att nästa i raden av manliga kulturattachéer (av 14 tillsatta sedan 1941 är bara en kvinna) på Italienska kulturinstitutet kan gå i bräschen för att bryta sina föregångares synsätt och aktivt arbeta för en större kvinnorepresentation och ett jämställdhetstänkande inom litteratur och övrig kultur?

Den gamla mansdominansen berikar vare sig italienskt eller svenskt kulturliv. Det är dessutom kränkande mot halva mänskligheten, och en sådan behandling tror jag inte någon kultiverad person vill bidra till.