Att ersätta ett sjukt kontrollbehov med ett friskt är mycket problematiskt, menar Samira Ariadad.

Bild: Privat

Legitimt exploatera ätstörda?

2012-10-30 | Samira Ariadad padlock

OPINION

Mandometerklinikernas metod att bota den dödliga sjukdomen Anorexia nervosa kan ifrågasättas på flera grunder. Samira Ariadad, en av skribenterna i antologin Ätstört, konstaterar bland annat att ätstörda i marknadsföringen beskrivs som utseendefixerade konsumenter. Att näringsministern förbehållslöst hyllar företaget gör inte saken bättre.

Det ser ut som en dystopisk Science Fiction-roman när en privat driven klinik har som sitt främsta verktyg mot ätstörningar en ätmaskin som ska reglera ätandet för de ätstörda. Maskinen är en våg som tallriken med mat placeras på, den säger till när patienten äter för snabbt eller för långsamt, och hur mätt patienten är, eller borde bli. Den går under namnet Mandometer och är utvecklad av medicine doktor Cecilia Bergh och Per Södersten, professor i tillämpad neuroendokrinologi vid Karolinska Institutet. I dag finns det tre kliniker i Sverige, två i Stockholm och en i Alingsås.

Mandometern är en del av Mandometerklinikens metod för att bota ätstörningar. Metoden går ut på att behandla ätbeteendet, tillsammans med värmeterapi, låg aktivitet och sociala övningar. Kliniken menar att de psykologiska bitarna i ätstörningen enbart är symptom på det fysiska svältandet. Få patienterna att äta igen, och få ner aktivitetsnivån, och de är botade.

Detta till skillnad från metoderna inom den offentliga vården, som oftast inkluderar kognitiv beteendeterapi, KBT, tillsammans med uppföljning av den så kallade fysiska biten i ätstörningar. Till viss del finns även mer psykodynamiskt betonade terapimetoder, men fortfarande har det gjorts förhållandevis lite forskning kring psykodynamiska metoder för att behandla ätstörningar. Diagnosen Anorexia nervosa har bland de högsta dödstalen; mellan 10 och 20 procent av anorektikerna dör till följd av bland annat självmord, hjärtsvikt eller hjärtinfarkt.

Mandometerkliniken menar själva att de har goda resultat i jämförelse med den allmänna vården, 75 procent går i remission och enbart 10 procent får återfall inom fem år efter avslutad behandling. Detta enligt deras egna studier. Men behovet av jämförelse med offentlig vård är stor. Sanningshalten i Mandometers generaliserande påstående att de har bättre resultat än offentlig vård kan också ifrågasättas. En färsk studie från 2011, jämför Mandometer Center och Rintveld Center for Eating Disorders under ett års tid. Den visar att Rintveld, som använde KBT, låg bättre till både vad gällde hur många patienter som efter tio månader hade uppnått normal vikt och andelen som hade blivit ”helt återställda” vid studiens slut (2 år efter intagningen på klinikerna).

Det visade att Mandometermetoden inte var bättre än ”vanlig behandling”. Det går att säga mycket om vad som är hönan och ägget i fråga om ångest och svält, men att helt fråntas behandling av den psykologiska biten kan vara problematiskt.

I en artikel publicerad i Expressen 1 maj 2003 säger anorektiske Sebastian, då 25 år:

Man får inte prata om sina känslor på Mando. Hade man ångest skulle man lämnas ifred ensam på rummet. Allt var fokuserat på att äta vid datorn.

Även Minna Forssberg uttrycker skarp kritik mot Mandometer. I Expressen 28 oktober skriver hon:

...jag grät öppnade personalen min dörr och beordrade mig att vara tyst, eftersom jag riskerade skrämma i väg en potentiell ny patient med familj som var på besök. Och det är klart, i ett vinstdrivande företag vill man förstås inte förlora någon patientpeng.

Både Sebastian och Minna beskriver även att de skrivits ut av kliniken, Sebastian då han gick ned i vikt istället för upp, och Minna då hon sades ha för mycket ångest. Inte konstigt att de får goda behandlingsresultat när de skriver ut patienter som behandlingen inte fungerar för, menar de båda.

Vidare riktas kritik mot att Mandometer-kliniken är privat driven och därmed är det problematiskt att gå ut med studier som hjälper till med marknadsföringen av deras dyra våg. Även transparensen är lägre i privata företag, vilket det gör det svårt att veta hur många som skrivits ut likt Sebastian. Med detta sagt, ska vi minnas att Mandometer i dag har avtal med flera landsting.

Mandometern fick Stora Embedded-priset 2006, och nättidningen Ny Teknik hjälper till med marknadsföringen: ”Tillsammans har de också tagit fram och formgivit den läckra lilla apparat som ska tilltala personer med ätstörningar. Den finns i milda, lugna färger, som lavendel, rosa och ljusblått."

– De är ju ofta lite fixerade vid design och utseende, säger Pär Löfgren från konsultföretaget Mikrodidakt AB som utvecklat vågen.

Ätstörda ska alltså tilltalas med en ”läcker liten apparat” i flera färger. Och det blir bättre, ätstörda är inte bara utseendefixerade konsumenter, utan kan även bidra med att skapa jobb och konkurrenskraft:

Företaget är ett bra exempel på hur svensk innovationskraft kan möta stora hälsoutmaningar och samtidigt skapa jobb och konkurrenskraft, som centerledaren Annie Lööf uttryckte sig i ett pressmeddelande den 23 oktober 2012.

När vi under hösten 2011 kom ut med antologin Ätstört ville vi problematisera ätstörningsdiagnoserna och det fokus på skönhetsideal eller individuella orsaker som dominerar i dag. Istället ville vi tala om kropp, att ta plats och makt i en social kontext. I mitt bidrag talade jag om den breda upplevelsen av övervikt, om vart den problematiska kontrollfixeringen kan tänkas komma från, och hur begär och känslor både formar och formas av svält. Jag lyfte också problemet med BMI i och med att det inte säger någonting om kroppens hälsostatus. Även ett flertal läkare är kritiska mot BMI, dels för att det är ett dåligt mätverktyg, dels för att mätningen i sig ibland är problematisk.

Minna Forssberg uttrycker det skarpt själv:

Behandlingen må lära en del patienter att normalisera sina symptom och i behavioristisk anda lyckas med att förvandla trasiga individer till anpassade diton. Man gör detta genom kontroll, regler och strävan efter effektivitet - alltså själva kärnan i en anorektikers sätt att tänka.

En metod som går ut på mätning, som att läsa tabeller och statistik, är inte behandling.

Problemet ligger inte enbart hos Mandometer, utan deras resultat kan dels skyltas med i och med vårdens partiella misslyckande när man ser till andel personer som får återfall eller dör i anorexi, samt deras fokus på KBT som inte gör sig av med, utan enbart förflyttar och samhällsanpassar de tvångssyndrom som i många fall hänger tätt ihop med anorexi. Men till viss del ligger delar av problemet även hos diagnossystemet självt.

Förvrängd kroppsuppfattning, ett BMI under 17,5 och amenorré (utebliven mens i minst tre månader) är några av villkoren för att få diagnosen anorexi. Många som inte uppfyller dessa villkor hamnar i övrigt-diagnosen UNS (utan närmare specifikation). Det är villkor som många anorektiker eftersträvar att uppfylla och som alltså agerar som en sporre, och det tar bort fokus från den återkommande svälten som handling till ett kroppsligt tillstånd, något som exkluderar många.

Mätning och kontroll är faktorer som förenar ätstörda med den resterande dietbefolkningen. Att därmed ”behandla” patienterna genom att en, enligt diagnossystemet, sjuklig mätning ersätts med en icke-problematiserad "frisk" mätning och kontroll är inte värd namnet behandling. ”Personer med ätstörningar bör aldrig få utgöra en del av en näringslivspolitik” skrev Yonna Waltersson på Dagens Arena 23 oktober som svar på Annie Lööfs uttalande. Jag vill gå ännu längre än så.

Människors matvanor och kroppar är redan är en del av en enorm marknad, inte bara skönhetsindustrin, läkemedel och diettips, arbetslinjen och ”hälsoföretag”. Detta sätt att försöka utnyttja ätstörda är bara toppen av ett isberg. För i realiteten är det som benämns som hälsa högst ohälsosamt, dess mätmetoder högst problematiska, och gränsen mellan friskt och sjukt mycket svårdragen.