Missa inte HERE/HÄR

2012-10-19 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

Föreställningen HERE/HÄR hade urpremiär i onsdags, den första i scenkonstprojekt Ful Stage där konstkollektivet bakom tidskriften Ful "utforskar scenkonstuttryckets queerfeministiska och postkoloniala potential". Den bryter regler kring berättande och liknar inget Lina Arvidsson tidigare sett.

FAKTA FUL STAGE HERE/HÄR

Urpremiär 17 oktober på Stadsteaterns Fri scen i Stockholm. Spelas till och med 28 oktober.

Av: Nasim Aghili och Maya Hald

Regi: Nasim Aghili

På scen: Nasim Aghili, Bahareh Razekh Ahmadi, Maya Hald Konstkollektivet Ful och gästaktörer

Det finns föreställningar som är så välrepeterade, tajta och perfekta att en ryser av välbehag. När minutiös timing har repats fram över månader och resultatet blir fantastiskt och bra.

Det här är inte en sådan föreställning. Det här är något annat. Det här är bara en fantastiskt bra föreställning. En spretig, vinglig skapelse med ett mördande fokus som inte släpper taget. Som sätter sig i musklerna och i bröstet och inte viker med blicken. Det här är en föreställning som inte bara vill – utan som gör.

Här/Here är en del i det experimentella scenkonstprojektet Ful Stage. Tyngpunkten ligger på ett queerfeministiskt och postkolonialt perspektiv. I programmet beskrivs Ful Stage som ”en serie performativa handlingar som tillsammans skapar en händelse där många människor – ibland kanske bara några få – möts för att fördjupa vissa frågor eller upplevelser”. Nu gästspelar Här/Here på Stockholms Stadsteaters minsta scen, Bryggan. Föreställningen är skriven av Nasim Aghili och Maya Hald som också deltar på scenen tillsammans med Bahare Razekh Ahmadi, konstkollektivet Ful och gästaktörer.

Vi i publiken välkomnas på översvallande persiska. Vi får presenter och snacks. Alla publikplatser är reserverade. Vad nu då? Vi ser oss osäkert omkring och knaprar på våra pistagenötter. Såhär brukar det inte gå till. Men å andra sidan är ingenting med den här föreställningen som det brukar. Det är lika bra att släppa taget.

När vi tillslut får sätta oss befinner vi oss mitt emot en projektion av en annan publik som sitter i Berlin och ser föreställningen via länk. Trevligt, tänker jag.

Handling? tänker jag också. Men den tanken släpper jag snabbt. Vem behöver handling när ett queerpolitiskt budskap levereras med denna spontanitet och glädje. Vem behöver struktur när aktörerna dansar rumpdans så svetten stänker.

Den röda tråden

En röd tråd finns naturligtvis. Rasism är en central del. Vi får möta en ung papperslös som delar med sig av sin vardag. Hens röst följer mig ut. Hen brukade sitta vid centralen, tror jag. Undrar var?

Det kommer en berättelse om hur en flykting, ett litet barn, upplever sin nya värld. Vilka bor i det nya landet, den nya staden? Det berättas om skulden som hänger kvar. Skulden i att få stanna, medan andra inte fick.

Kön är naturligtvis också en central del. Vuxnas förväntningar och projiceringar på barns uttryck för kärlek. Att vara heterosexuell, att vara homosexuell, att vara kvinna eller kanske en variant av kvinna. Att vara politiskt lesbisk.

Och så Tintin. Alla barn ska kunna känna sig trygga på våra bibliotek, säger Ful. Här/Here är en starkt politisk föreställning som bryter de regler kring berättande som vi är vana vid.

När jag efter en timmes deltagande (för det är vad publiken i det här fallet gör, deltar) vacklar ut är jag så full av intryck att världen runtomkring känns overklig och drömlik. Den här föreställningen liknar inget annat. Missa den inte.