Konst som kräver engagemang

2012-10-12 | Katarina Rosengren Falk padlock

KULTUR

Vid första anblicken kan kroatiska konceptkonstnären Ivana Frankes konst tyckas stram och otillgänglig, men den som anstränger sig blir inte besviken, särskilt inte den som är intresserad av gräns- och normbrytande konst och crip theory, skriver Katarina Rosengren Falk.

Ivana Frankes utställning Onset pågår på Galleri Niklas Belenius i Stockholm till och med 28 oktober.

Ivana Frankes konceptuella konst brukar befinna sig på en hög abstraktionsnivå. Så gör även ”Onset”, hennes pågående utställning på Galleri Niklas Belenius i Stockholm. Verket ”Onset”, som har gett namn åt hela utställningen, utgör ett slags konkret mittpunkt och är samtidigt en utgångspunkt från vilken en resa startar som tar med betraktaren till en annan verklighet. Franke hämtar inspiration bland annat ur den medicin- och neurovetenskap som är en del av hennes liv som fotosensitiv epileptiker. De metoder som en gång användes för att definiera Franke som sjuk använder hon nu i sin konst för att utforska gränsöverskridanden och förhöjningar istället för begränsningar och försämringar.

En snurrande cylinder som utgör rummets och utställningens mittpunkt utmanar vår uppfattning om hur vi se på världen, och oss själva i den. I förlängningen förändrar de optiska effekterna som förvränger betraktarens synfält också synen på vad som är stabilt, och objektivt fastställbart. Ytterligare ett av Frankes gränsöverskridande grepp är själva metodologin; Frankes estetik blir också den en sorts brott mot föreställningen om hur en kroatisk, kvinnlig konstnär med vad som brukar kallas för ett handikapp förväntas uttrycka sig. Att använda ett vetenskapligt, traditionellt maskulint, minimalistiskt och konceptuellt formspråk kontrasterar effektivt mot några av Frankes teman, så som (kvinno-)kroppen, fysiska begränsningar, normalitet och dysfunktionalitet.

Att hennes konstnärliga uttryck såväl teoretiskt som estetiskt kan placeras in i en västerländsk, maskulint konstruerad konceptkonstdiskurs ger därför utställningen ännu en dimension genom att bryta mot ännu en norm, den om kvinnliga konstnärer.

Utställningen kräver ett visst engagemang av betraktaren men den som vill och vågar ge sig in i den blir inte besviken. Den svart-vita estetiken som tycks stram och otillgänglig vid första anblicken är i själva verket både suggestiv och inspirerande. Verken kan upplevas utan manual och för den som vill finns olika texter som tolkningsverktyg, bland annat en bok av Franke själv. Både bok och utställning rekommenderas för den som är intresserad av gräns- och normbrytande konst i allmänhet och crip theory i synnerhet.