– Jag kommer säkert att skriva om feminism igen, men just nu kändes de här frågorna mest angelägna, säger Nina Björk.
Bild: FemPers
Feministikon tillbaka hos Marx
2012-09-21 | Karin Jacobson
2
KULTUR
Litteraturvetaren och feminist-ikonen Nina Björks nya bok Lyckliga i alla sina dagar är en svidande uppgörelse med vårt moderna samhälles kapitalistiska hegemoni. Feministisk Perspektivs Karin Jacobson ringde upp henne för att ta reda på var hon står i dagens feministiska diskussion.
Det har sina nackdelar att bo i Lund. Hade Feministisk Tribunal inte hållits så långt bort som i Stockholm, hade Nina Björk gärna gått dit. Trots att den färgstarka författaren och litteraturvetaren de senaste åren allt mer kommit att lämna den feministiska diskussionen till förmån för en vidare samhällskritik, med udden riktad mot det kapitalistiska systemet, följer hon fortfarande den feministiska idédebatten.
I alla fall den som förs i media. Den akademiska forskarvärlden har hon för tillfället lämnat, sedan hon 2008 disputerade med avhandlingen Fria själar - ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson.
Följaktligen är hon inte heller helt ovillig att svara på frågor om dagens feministiska idédebatt. De flesta svar kan dock hänföras till samma ideologiska grund som utgör temat i hennes nya bok – kritiken av ett kapitalistiskt samhälle styrt av ekonomism och konsumtionshets. Som när jag ber henne välja ut en viktig jämställdhetspolitisk fråga för 2012.
– Hm. Kanske Rut-avdraget? Jag tror att det är farligt om man ser skattesubventionering av hushållsarbete som en lösning på jämställdhetsproblemet. Varufiering kan aldrig vara svaret. Detta gäller ju inte minst globalt, de fattiga kvinnorna har det allra värst, därför måste feminismen förhålla sig till ägandefrågor. Och Rut bygger ju på att de sociala klyftorna ökar.
Ekonomi för människor
Lyckliga i alla sina dagar, som den nya boken heter, är en uppgörelse med ett samhälle under ekonomismens hegemoni. Bakgrunden är en oro för vad den globala kapitalismen, och dess vidhängande strävan efter ständigt ökande BNP och konsumtion, i förlängningen gör med vår planet. Inte minst i termer av global uppvärmning.
– Den kapitalistiska ekonomin utgår ju från att man kan ha en ekonomi för dess egen skull. Jag anser att grundidén bör vara att leva efter hållbara ramar, så att säga inom det möjliga. Ekonomin ska vara till för människor, inte tvärtom. I dag utökas marknadens domäner hela tiden, och det är den som kräver saker av oss istället för vi av den.
De tankar Björk nu för fram formulerades delvis redan i den konsumtionskritiska och omdebatterade krönikan Skitdrömmar i DN 2007. Där konstaterar hon bland annat: ”En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan.” Sedan dess har hennes övertygelse om ett alltmer utbrett lönsamhetstänkande i samhället stärkts. Inte minst fick den rejält med bränsle under valrörelsen 2010.
– Den blev en ögonöppnare. De olika partiernas kampanjer gick ungefär ut på att man skulle räkna fram vad man tjänade mest på privatekonomiskt, och sedan rösta efter det. Detta räknande har ju mer och mer kommit att prägla vårt språk och tänkande – i intima relationer pratar vi om energitjuvar, liksom vi i vår kärleksrelation förväntas kalkylera kring om vår partner är tillräckligt utvecklande för oss.
Kritisk till varufiering
En av de tänkare hon refererar till i den nya boken är den amerikanska sociologiprofessorn Arlie Russell Hochschild, och dennes teorier om emotionellt arbete. Genom att studera hur positiva känslouttryck är ett uttalat krav på personal i vissa kvinnodominerade yrken, som exempelvis flygvärdinneyrket, redogör hon i boken The managed heart för hur känslor produceras, säljs och görs till varor på en marknad. Ett annat centralt begrepp för Björk är den pågående varufieringen, det vill säga hur fler och fler tjänster blir köp- och säljbara.
Som exempel nämner hon surrogat-mödraskap, det vill säga handeln med livmödrar. Kanske är steget inte så långt från feminism till konsumtionskritik?
– Patriarkatet har ju placerat oss kvinnor närmare naturen. Vi har levt närmare spåren av den, och fått ta hand om andras kroppar och kroppsvätskor. Detta skulle möjligen kunna bidra till ett större förstående av miljöfrågor. Många undersökningar visar ju att kvinnor oftare väger in miljöhänsyn i sin konsumtion än män. Kvinnligheten är ju också mer modulerad efter konsumtion än mansrollen, beroende som den är av ständigt nya framställningsmedel som kläder, smink, accessoarer. Men någon ekofeminist är jag inte, det lilla jag läst av sådana tänkare har jag hittills uppfattat som ganska särartsinriktat.
Män borde härma kvinnor
Det var just som stridbar försvarare för likhetsfeminismen hon slog igenom med sin debattbok Under det rosa täcket 1996. Slagkraftig som få pulvriserade hon i kapitel efter kapitel de då ganska högröstade livmoderfeministernas argumentation för att kvinnor på grund av sin biologi hellre borde ägna sig åt vissa uppgifter än åt andra. Detta så grundligt att ytterst få offentliga debattörer längre hävdar något liknande. Det är så att säga inte politiskt korrekt. När jag frågar henne om vilken som är den stora utmaningen för dagens feminism är perspektivet delvis omvänt, men lösningen densamma.
– Jag kan se en fara i att ha ett traditionellt manligt liv som modell för oss kvinnor. Att det är det – och endast det – som jämställdhet går ut på. Med detta menar jag inte att jag är särartsfeminist, bara att våra olika sociala roller kan göra att vi ser på saker olika. I boken skriver jag om att många kvinnor enligt undersökningar gärna vill vara hemma mycket med sina barn, och jag menar att det inte behöver vara bakåtsträvande. Tvärtom är det ett beteende som män borde härma.
Om det är något hon saknar i dagens feministiska idédebatt så är det också, i enlighet med den bredare samhällskritiken, lite mer övergripande, utopiska och samhällskritiska idéer av den art som finns hos till exempel Elin Wägner och Ellen Key. De kopplade inte sällan ihop kvinnofrågan med freds- och miljöfrågor.
– Men samtidigt är det svårt att veta vilken strategi som är den bästa – kanske finns det en poäng i att arbeta på separata fronter.
Du har varit med länge och är säkert fortfarande något av en idol för många yngre feminister. Vilken tänkare tar du själv fram när det feministiska projektet känns alltför tungt?
– Min personliga husgud är den norska litteraturvetaren Toril Moi, men det är för att jag gillar det sätt hon skriver på. En annan jag tycker är väldigt intressant är sociologen Arlie Russell Hochschild. Hon är konkret, i konkretionen får hon syn på många frågor. Men jag söker inte tröst på så vis, om jag gör det går jag nog snarare till marxistisk litteratur. Där finns en genomgripande kritisk analys av det kapitalistiska systemet. Den marxistiska ideologin har en tydlighet – hur skapas vinst, varför producerar vi det vi gör. Genom att ta ett steg tillbaka får Marx syn på vårt ekonomiska system.
Det låter som att du skulle kunna kalla dig socialist eller kommunist?
– Usch, jag har så svårt att använda så pass laddade ord. Men om vi säger att socialism och kommunism innebär att människor får mer demokrati, och mer makt även över ekonomin, då är jag det. Om det innebär mindre demokrati är jag det inte.
Är det lätt för dig att rösta?
– Ja. Av den anledningen att jag alltid röstar på ett parti som jag vet kommer in i riksdagen. I alla fall har jag gjort så hittills.
Hur ser du på din roll som respekterad vänsterintellektuell i dag – har du något ansvar?
– Hm. Jag vill inte gärna förhålla mig till det. Jag vill ju vara fri att tycka och skriva som jag vill. Men jag tycker det är värdefullt att jag får en plats i offentligen – jag som tycker så konstigt, haha, enligt en ekonomistisk hegemonisk dagordning alltså.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jag håller med Nina Björk om att det är viktigt att hon har en plats i offentligheten och kan tillägga att hennes böcker (den senaste har jag ännu inte läst)betytt oerhört mycket för mig och många andra.Men jag vill dessutom hävda att den positionen - feministikon och aktad vänsterintellektuell - medför ett större ansvar. Jag förstår att även en feminstikon kan ha dåliga dagar. Men kanske bättre då att ställa in och inte delta i vissa diskussioner. Jag tänker på humanioradagarna i en fullsatt aula Uppsala för ett par år sedan. Björk är dystopisk, trött och svarar i nedlåtande ordalag på de förväntansfulla ungdomarnas frågor med typ "ingen mening att engagera sig, kapitalismen sabbar allt ändå, Femnistiskt initiativ har misslyckats och är inget att hoppas på". Björk får såklart rösta på vad hon vill och vara hur pessimistisk hon vill. Men har hon inte, som vi alla vuxna, ett visst ansvar att ingjuta hopp i ungdomen?
tråkigt att höra, men kanske en intellektuell får ha en dålig dag? Tror ingen skulle vara gladare än Nina Björk om Fi kom in i riksdagen.