Christina Lugnet fick gå från Tillväxtverket efter avslöjanden om kostsamma fester.

Bild: Håkan Flank

I festfixarnas tidevarv

2012-08-31 | Inga-Lisa Sangregorio padlock

EKONOMI/ANALYS

"Är DN:s och andra tidningars avslöjanden om hur ett antal myndigheter hanterar våra pengar bara ointressant 'kvittojournalistik' eller säger de något viktigt om hur tidsandan har förändrats?", undrar Inga-Lisa Sangregorio, som guidar oss genom den senaste tidens uppståndelse kring myndigheternas hushållning med skattemedel.

”Det var inte många hästkrafter i det här!” sa den lite fårade finske man som var min bordsgranne när han smakat på det svenska lättölet. Platsen var en restaurang i Gamla Stan och tiden mitten av sjuttiotalet. Jag arbetade då som byrådirektör vid invandrarverket och hade fått äran att bjuda några utländska besökare på en måltid. Men något starkare än lättöl kunde jag inte bjuda på. Inte för statens pengar.

Det känns väldigt längesen, i de skattefinansierade vinprovningarnas och avecernas tid.

Kvittojournalistik eller viktiga avslöjanden?

Är DN:s och andra tidningars avslöjanden om hur ett antal myndigheter hanterar våra pengar bara ointressant ”kvittojournalistik” eller säger de något viktigt om hur tidsandan har förändrats?

Först ut var AP-fonderna, vilkas chefer inte bara har högre lön än statsministern utan dessutom en rad privilegier i form av tjänstebilar, städhjälp, och till och med gratis sprit, kreativt bokförd som ”personalvård”. Den som bagatelliserar kvittojournalistiken skulle kunna säga att det skandalösa är att pensionspengarna alls placeras på börsen och att ersättningarna till dem som arbetar med fonderna är småpotatis i förhållande till alla de miljarder dessa förvaltare kan spela roulette med. Ändå säger det något om hur vårt samhälle värderar olika arbetsinsatser att 85 av medarbetarna har över 100 000 i månaden, och högsta hönset Kerstin Hessius 301 000. Att flytta pengar är uppenbarligen Ett Viktigt Arbete som måste belönas med Marknadsmässiga Löner, hur klent resultatet än är.

Sen var det Tillväxtverkets tur. Mest ont blod väckte en påkostad personalfest på Grand Hotel, den enda utgift som verket senare tagit avstånd från. Själv har jag svårt att bli riktigt indignerad. Om ett verk har medarbetare på nio platser i landet och någon gång låter dem alla träffas under festliga (ok, onödigt festliga) former så är det inte något jag tänker ligga sömnlös över. Om däremot elva personer i ledningsgruppen tycker det är okej att beställa in tre flaskor vin à 855 kronor till den gemensamma middagen på en fiskrestaurang i Göteborg och låta skattebetalarna stå för notan – då måste jag ifrågasätta dessa ledares omdöme även inom andra områden.

Ballonger för 138 000

I en skicklig upptrappning tar DN:s Mattias Carlsson sedan itu med Stiftelsen för strategisk forskning, som fått uppgiften att förvalta pengarna från de avskaffade löntagarfonderna och dela ut dem till olika forskningsprojekt. Här når vi rena buskisnivåer. Festfixaren Micael Bindefeld har under tre år fått över nio miljoner för att bland annat ordna fester som bokförts som ”informationsprojekt”. Vid en fest i Stadshuset kostade bara ballongerna 138 000! Man måste dock ge Bindefeld en eloge för att han i motsats till stiftelsen tydligen har ordning på sin egen bokföring: det är med hans hjälp som man kunnat återställa verifikationer som stiftelsen inte kunde hitta (!) och som inte diarieförts.

Och det är klart, om man inte diariefört fakturorna och sen inte kan hitta dem har man kanske inte granskat dem så noga heller. I Aftonbladet gör Staffan Heimersson det stiftelsens ekonomiansvariga borde ha gjort, nämligen granskar rimligheten i de belopp som fakturerats. Hyran för Blå hallen och Gyllene salen i Stadshuset är 98 000 kronor, vilket är lätt att kolla. Men Bindefeld fakturerade 224 110 kronor, i trygg förvissning om att ingen skulle ifrågasätta summan. Heimersson gör också en rolig kalkyl över hur många heliumfyllda ballonger man får för 138 000 kronor och kommer fram till att de omöjligt kunde få plats i Blå hallen. Detta dock under förutsättning att de fakturerades till normalpris och inte till Bindefeldpris.

När jag skriver detta är det Säpos tur att hamna på DN:s förstasida: en intern fest med James Bond-motiv gick på 5,3 miljoner. Hur många som deltog är förstås hemligt, eftersom allt Säpo sysslar med som bekant rör rikets säkerhet.

Det är inte era pengar!

Så långt några saftiga detaljer, alla hämtade från olika medier. Men vad betyder detta? Hur har synen på vad man har rätt att använda statens pengar till kunnat ändras från Aina Erlanders berömda återlämnade pennor (Tillhör Statsverket) till dagens frikostiga så kallade interna representation?

Att höra och läsa de så kallade ansvarigas ursäkter har inte varit upplyftande. Nio miljoner är bara någon promille av de pengar stiftelsen förvaltar, säger vd Lars Nord. Han förstår uppenbarligen inte att det inte är hans och hans kollegers pengar. Samma sak gäller det nyhetsbrev Tillväxtverket skickade ut efter avslöjandena. Där medgav man att personalfesten blivit för dyr men bad läsarna tänka på att verket i sin outsägliga godhet faktiskt delar ut 2,6 miljarder om året till olika företag.

Och forskningsstiftelsens styrelseordförande Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist är så nöjd med Micael Bindefelds insatser. För den facila summan av 260 000 i månaden har han hjälpt kansliet att ”få dialog med medier på ett nytt sätt” och styrelsen att ”tänka kommunikativt”.

Tidigare var man frustrerad över att, som hon uttrycker det, ”här satsar vi 600 miljoner om året på forskning och det syns inte med en rad någonstans”. Nå, nu har Bindefeldpengarna onekligen lyckats sätta stiftelsen på kartan, som det heter.

Plikt att synas

Jag undrar om inte en förklaring till de konstiga prioriteringarna hos flera myndigheter är just en frustration över det anonyma livet som statstjänsteman. I en kultur där det ses som varje människas rätt och kanske plikt att synas och få åtminstone sina beskärda 15 minuter i rampljuset blir det väl använda pengar att anlita någon som kan tala om för medierna att VI FINNS. Det blir så man kan förstå att Arbetsförmedlingen betalar en annonsbyrå 150 000 för att i myndighetens namn skriva en debattartikel (aldrig införd) för DN Debatt, eller att samma myndighet satsar 1,2 miljoner på medieträning för en handfull chefer.

Som äldre är det lätt att tycka att det var bättre förr och framstå som en dinosaurie. Men nog har Aftonbladets Oisín Cantwell rätt när han talar om ”det svårbegripliga spenderandet av betydande summor på en förfärlig mängd trams”. De som kritiserar kvittojournalistiken för att missa de större sammanhangen missar i sin tur att det här tramset faktiskt säger något om de personer som sitter högt nog i hierarkierna för att beställa det. Den fråga som ingen som följt de här affärerna kan undgå att ställa är på vilka grunder chefer och styrelsemedlemmar egentligen utses. Hur i all världen kunde den osannolika samling klantskallar vi mött de senaste veckorna hamna på de här posterna med de här lönerna?

Det är sannolikt en fråga som många inom respektive myndighet grubblat på. Utan tips inifrån hade de undersökande journalisterna inte kommit långt.

Döms kvinnor hårdare?

Den enda chefsperson som hittills fått gå är Tillväxtverkets Christina Lugnet. Är det ett bevis på att kvinnor döms hårdare än män?

Jag vet faktiskt inte. Som jag ser det offrades Lugnet av två skäl. Det viktigaste var att Annie Lööf ville visa handlingskraft och kanske flytta uppmärksamheten från det egna departementets affärer. Det andra var att Christina Lugnet var dum nog att komma med en lättkontrollerad lögn när hon påstod att Grand var det billigaste alternativet för en personalfest. Jag ser henne snarare som ett bondeoffer (kommunalråd från Kiruna) än som ett exempel på hur kvinnor behandlas.

Hur som helst har jag svårt att fälla många tårar över någon, man eller kvinna, som behåller sin gd-lön utan att behöva göra något. Och målet för den del av kvinnorörelsen som jag tillhör har aldrig varit att få in lika många inkompetenta kvinnor som inkompetenta män på höga poster.

Den mest negativa effekten av de här affärerna är att det kan uppstå en allmän misstro mot den statliga förvaltningen. Det skulle vara oerhört orättvist och destruktivt, eftersom svensk statsförvaltning som helhet förmodligen är bland de hederligaste och mest kompetenta i världen.

I själva verket underskattar vi hur mycket en okorrumperad förvaltning betyder, för förtroendet människor emellan och för viljan att uppfylla våra medborgerliga plikter. Vi behöver inte betala mutor, vi behöver inte misstänka att tjänstemännen gynnar sina släktingar eller klanmedlemmar, vi utgår (än så länge) från att de flesta andra är hederliga och att våra skattepengar används till nyttiga ändamål.

Om och när den tilltron försvinner blir det både svårare och dyrare och tristare att leva.