På grund av sjukdom har jag under en period kollat otroligt mycket teve på dagtid. Förutom Breivik-rättegången har jag mest sett sådant som anses föraktligt; Real Housewives of Beverly Hills, New York, New Orleans, Atlanta, New Jersey – det finns riktiga fruar överallt. Man kan givetvis undra varför jag tittar så mycket på den sortens program. Jag är ju inte ens sambo – eller kanske är det just därför? Jag fascineras av kvinnors världar, även fruars. Hur kön konstrueras i medierna är oändligt spännande. Dessutom är det så bisarrt att det är underhållande. Jag bara väntar på Real Singles of... Tänk vad många program det kan bli.
Jag har också tittat mycket på vad jag kommit att kalla empowerment-teve. Det handlar ofta om överviktiga som ska gå ner i vikt och därmed förväntas bli pånyttfödda, alternativt byta personlighet. ”There is another person behind all that fat”, and I will help you release it”, säger coacherna. Människor ska, så att säga, befrias från sig själva. Det finns en närmast religiös retorik runt viktminskning, för att inte tala om moralisk.
Strävan efter egenmakt
Man kan raljera över de här programmen, och invända att övervikt stigmatiseras och förlöjligas i dem. Det är sant – och självklart behandlas inte övervikt som ett samhälleligt eller strukturellt problem, enbart som ett individuellt. Men några av dem går lite djupare och diskuterar psykologiska aspekter och de medverkandes egenvärde och hur det manifesteras i kroppen. I alla fall på ytan finns det någon strävan efter egenmakt om än i dess mest liberala form, nämligen den att du – oavsett livsvillkor eller förutsättningar – kan med din fria vilja välja att bli smal. Precis som du valde att bli tjock.
Men frågan ställs aldrig: trots att det finns en stark norm om smalhet blir allt fler blir allt tyngre – vad handlar det om? Är det en protest? Hopplöshet?
Ett par serier har jag följt: Chelsea Settles och Plain Jane, båda på MTV. Chelsea Seattles är en realityserie om den charmiga men ganska olyckliga 23-åringen Chelsea. Hon möts av trakasserier och fördomar för sin vikt och drar sig undan. Men hon har en dröm – att jobba i modeindustrin i Los Angeles. Hennes pojkvän tror inte att hon klarar det – och då väljer hon bort honom och åker till LA. Modeindustrin där ropar inte efter 150-kilostjejer men Chelsea kämpar på och bevisar att hon är duktig. Hon bestämmer sig för att gå ner i vikt och börjar ett ambitiöst program som lika mycket handlar om dåligt självförtroende och smärtsamma minnen som om vikt. Med lite god vilja går det att skönja ett svagt feministiskt tema i serien, i bemärkelsen att Chelsea kämpar för att frigöra sig och bestämmer sig för att lyckas, oavsett kroppsvikt.
Genialt alternativ
Plain Jane är en makeover-serie som delvis också handlar om självförtroende – men mest kopplat till höga klackar och korta klänningar. Grundtesten är att varje ful ankunge kan bli en vacker svan. Här väljer den brittiska modejournalisten Louise Roe i varje avsnitt ut en tjej som själv skrivit och bett om hjälp att ”hitta sin kvinnlighet och sexighet” för att våga gå på dejt med drömkillen. Den påstådda medelmåttan får utmana sina värsta rädslor, till exempel att hålla i ormar, flirta eller hoppa fallskärm. I förhållande till den prestationen ska dejten förhoppningsvis te sig som en lätt match. Girl power snackades det mycket om för tio, tolv år sen – Plain Jane är en variant på temat. Starka och duktiga tjejer kan också vara kvinnliga och få sin drömprins – för det hela bygger såklart på en närmast tvångsmässig heteronormativitet.
Det är slående att det inte finns ett enda feministiskt drama, eller serie, bland kanalerna i basutbudet. Ingen reality, ingen feministisk make-over, nada. Det borde kunna gå att göra ett spännande/roligt/edgy drama. Varför inte med namnet Basgruppen? Sju, åtta personer med olika sexuell läggning, av olika kön, etnicitet, religiös bakgrund, olika klass och ålder som av olika skäl går igenom en feministisk transformation: lägger av med bantning, struntar i de vettlöst höga klackarna och bränner bh-arna, släpper machoförväntningar, gör grymma politiska aktioner, börjar boxas för att slutligen göra revolution. Jag tycker idén är genial.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Men för Wollstonecrafts skull; ska ”bränner bh-arna” vara ett skämt eller har Jacobson verkligen gått på faktoiden om BH-bränning? Nej, idén är inte genial. Revolutionen kommer som bekant inte att televiseras.
För övrigt är textens brist på kursivering och fullständiga titlar förvirrande. Vore det inte för att jag känner till formatet _Real Housewifes of_... antoge jag att det funnes ett program med titeln _Real Housewives of Beverly Hills, New York, New Orleans, Atlanta, New Jersey_.