Bild: Edda Manga

Feministiska fantasier

2012-08-17 | Edda Manga padlock

FEMINISM

Det finns en svårlöst spänning mellan feministisk kritik av konstruktioner av kvinnlighet och feministisk mobilisering utifrån ett antagande av en gemensam identitet eller en gemensam erfarenhet av underordning. Joan Wallach Scotts nya bok The Fantasy of Feminist History (2011) försöker komma förbi den med hjälp av psykoanalytisk teori.

Joan Scotts senaste bok kan läsas som en fördjupning av tänkandet kring genusbegreppet i feministisk historieforskning. Scott söker denna gång verktyg i psykoanalytisk teori. Hon låter sig inspireras av den franske historikern Michel de Certau som menar att psykoanalytiska tolkningsmetoder kan möjliggöra en kritisk historieskrivning. Scott tar sin utgångspunkt i psykoanalys som en teori om könsskillnad som en olöslig gåta.

Detta avspeglar en förändring i Scotts tänkande: från att se kroppen eller det biologiska könet som referenspunkten till genus till att se könsskillnad som en ständig fråga för moderna subjekt och som den omöjliga referenspunkten till genus. Med andra ord: genus förstås inte som föreställningar eller roller som tillskrivs olika kroppar utan som ett meningsskapande kring någonting som motstår definition.

Historiseringen av genus blir utifrån detta perspektiv ett traderande av kampen för att stabilisera mening kring genus inklusive såväl skiftande sanningsregimer om kön och sexualitet som fantasier och överträdelser av dessa.

Den tidigare kvarvarande referensen till kroppen framstår nu för Scott som ett resultat av den feministiska rörelsens behov av att producera ett politiskt subjekt som grundar sig på kollektiv identifikation av kvinnor som kvinnor. Detta resulterade i att även om genusbegreppet definierades som historiskt föränderligt fanns det en tendens i feministisk historia att ändå konstruera kategorin kvinnor och män som transhistoriska.

Begreppet fantasi används för att förklara hur kvinnoidentitet formas på en historiskt specifik och icke-essentialistisk grund som icke desto mindre kan vara kollektiv och bortom subjektets kontroll. Det är ett försök att begreppsliggöra kön bortom identitetspolitik och nationella eller transnationella sexuella kulturer.

Subjektet är vävt av fantasier, skriver Scott. Dessa fantasier försöker ge substans åt ett obestämbart något: ett psyke som inte kan få bekräftelse på sin identitet, som inte egentligen existerar i sig utan beror på andra eller den andre för sin bekräftelse och där dessa andra, oavsett om de är objekt eller människor, inte går fria från subjektets projicerade fantasier som uttrycker drifter och begär bortom det medvetna förnuftets kontroll.

En viktig följd av detta perspektiv på identitet är att politisk mobilisering knyts till intressen som skapas genom kollektiva fantasier snarare än till objektiva intressen. Fantasierna laddar intressena med begär och verkar ge ett svar på identitetens omöjliga problem genom att hänvisa till en grupptillhörighet. Feministiska rörelser ses som ett sätt att skapa kvinnoidentitet snarare än som en mobilisering av en redan existerande social konstruerade genus.

Scotts nya genusbegrepp försöker fånga det historiskt specifika och okontrollerbara hur olika sätt att artikulera kön försöker svara på könsskillnadens gåta och dirigera fantasin mot vissa politiska eller sociala mål oavsett om det handlar om feministisk mobilisering, nationsbildande, en specifik familjestruktur, etnicitet eller religiös praktik.

När fantasin om den feministiska rörelsens subjekt som enhetligt har slutat att fungera går en stor teleologisk berättelse om befrielse förlorad och feminister drabbas av melankoli, en ovilja att släppa det starkt affektladdade medlemskapet i den förlorade homosociala världen och att ens erkänna förlusten. Den trygga miljön som genus- och kvinnostudier utgjorde har främmandegjorts av queer, postkoloniala och etniska studiers utmaningar. Men Scott menar att impulsen att reproducera det välbekanta är djupt konservativ och feministisk historiografi blir mest livskraftig om den motstår att stanna upp och vara hemmastadd.

Om kollektiva identiteter är skapade inom ramarna för en process av politisk mobilisering måste man också försöka förstå hur detta skapande sker.

I detta sammanhang hänvisar Scott till ett tidigare arbete Only Paradoxes to Offer, i vilket hon beskriver feministisk identitet som en effekt av retoriska politiska strategier som åberopas av feminister vid olika tidpunkter. Scott menar att feminismens historia snarare än en obruten linjär utveckling är en historia där olika feminister försöker laga diskontinuiteten. Kvinnoidentiteten kan därför sägas vara resultat av en ansträngning att identifiera och därmed mobilisera ett kollektiv.

För att förstå detta fenomen föreslår Scott begreppet ”fantasy echo”. Detta eko betecknar historiska identifikationer och hon beskriver dem som ”föreställda upprepningar eller upprepningar av föreställda likheter”. Ekot är en fantasi, fantasin är ett eko.

Scott beskriver två fantasistrukturer som hon menar har varit speciellt framträdande för västerländsk feministisk identitet sedan 1700-talet: oratorn och modern. Fantasin om den kvinnliga oratorn placerar kvinnor i maskulina offentliga sfärer och erbjuder njutningarna och farorna med överträdelsen av sociala och sexuella kategorier. Den feministiska moderskapsfantasin verkar acceptera reproduktion som kvinnors primära roll. Den är dock en vision om skillnadens upphörande, av återtagandet av ett förlorat territorium, av alienationen som är associerad till individualiseringen. Det är en utopisk fantasi om likhet och harmoni genom moderkärleken.

Dessa fantasier är inte fixerade och användningen av den ena hindrar inte användningen av den andra, enligt Scott. Hon menar att det tvärtom är vanligt att samma feminist placerar sig själv vid olika tidpunkter i de olika fantasiscenarierna. Fantasierna fungerar som resurser som kan åberopas vid olika tidpunkter. De är som ekon som genljuder ofullständigt och sporadiskt och uppmanar kvinnor att identifiera sig som feminister.

Fantasiekot är inte en kategori som när den en gång använts förklarar identitet. Det handlar snarare om en beteckning för psykiska operationer genom vilka vissa identitetskategorier undviker historisk skillnad och skapar synbar kontinuitet. Begreppet fantasieko är ett verktyg som kan användas för att studera fenomen som ser ut som oföränderliga identiteter från ett historiskt perspektiv.

En sådan förståelse av specificiteten av västerländsk feministisk identitet möjliggör ett ifrågasättande av dess osynliga yttre gränser, till exempel dess identifiering med sekularitet och föreställningen om sexuell frigörelse. Scott ifrågasätter i ett kapitel med den fyndiga titeln ”Sexularism” föreställningen att kvinnoförtrycket upphör genom sekularisering och fri sexualitet.

För det första finner hon inte att det finns en historisk koppling mellan sekularism och jämställdhet mellan könen, tvärtom menar hon att sekularister ofta varit sexistiska. För det andra är föreställningen om individuell frihet och agentskap som likställd med befrielsens mål i själva verket en effekt av sekularismen. För det tredje menar Scott att sekulariseringen inte löst de problem som könsskillnad utgör för den sociala och politiska organiseringen. Däremot göms kvarvarande könsdiskriminering i sekulära samhällen genom att könsdiskriminering placeras på religionens och den icke-västerländska sidan av den binära begreppskedjan som konstituerar ”det sekulära” och som är kopplad till modern västerländsk imperialistisk tanketradition.

Scott påminner om att under den första vågens feminism strukturerades den feministiska kritiken av religiösa principer och argument. Protestantiska kvinnor tog plats i offentligheten som den kristna moralens röster och de grundade sina argument i Bibeln och teologiska tolkningar.

Agentskap är inte en exklusiv egenskap av den moderna individen utan en egenskap av subjekt som definieras av diskurser som på en och samma gång underordnar dem och gör dem förmögna till handling. Religiösa diskurser är därför inte motsatsen till agentskap utan tvärtom skapar partikulära former av agentskap.

Om man tolkar psykoanalytisk teori som situerad inom ramen för modern historia kan vi ställa flera viktiga frågor: Hur är identifikationen av maskulinitet med det universella och kvinnlighet med det partikulära kopplat till sekulära idéer om det offentliga och det privata? Är könsegenskaper som synes tidlösa egentligen specifika egenskaper av sekulära subjekt? På vilket sätt spelar det roll om det är Gud eller naturen som föreställs som grunden för könsskillnaden? Undermineras jämställdhet av sekulära processer som insisterar på essentiella skillnader mellan kvinnor och män och separation mellan deras respektive sfärer?

The Fantasy of Feminist History ställer många frågor och ställer dem därtill på ett nytt sätt. Den är ett tankeväckande försök att utifrån psykoanalytisk teori överskrida feminismens dilemma att på en och samma gång kritisera och åberopa kvinnoidentiteten. Det är en viktig bok som innehåller många guldkorn. Läs den!