Bild: gm.newsted

Var är den nya självbilden?

2012-07-22 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

Militarism och träning i konsten att skjuta för att döda bakom datorskärmen är liksom hat mot muslimer och feminister ännu självklara inslag i vardagen. Det finns tusentals instruktioner i att bli en våldsman, men nästan inga i att värja sig mot mot den bilden. Hög tid att börja blicka inåt, menar Anna-Klara Bratt i sin ledare ett år efter Utøya.

I dag är det ett år sedan den omfattande och tragiska massakern på Utøya ägde rum. En årsdag som kommer att riva i många sår som knappast ens hunnit lägga sig. En årsdag som kommer att fyllas av ceremonier, sånger och tal och tårar. En årsdag som har kommit för att stanna och som redan betyder mer för de flesta i Norden än alls någon nationaldag.

Demokrati, politisk organisering och samhälleligt engagemang fick en förnyad innebörd efter morden på Utøya och attentatet i centrala Oslo. Såväl det norska SSU – AUF – som de andra partierna har sett en påtaglig medlemstillströmning och trots att det funnits meningsskiljaktigheter om exempelvis pressens eller rättsväsendets förhållningssätt till dåden, så har det funnits en samsyn vad gäller vad de riktade sig mot:

Dåden riktade sig mot demokratin och samhället. Här är till och med offer och förövare överens. Målet var att skada det fria samhället och demokratin. Målet var alla dem som verkar för ett friare, öppnare samhälle. Att försvaret för demokrati har fått en förnyad innebörd i Norden är viktigt, även om det skett på ett mycket sorgligt och tragiskt sätt. Det knyter an till en vardag för många i ansatta och icke-demokratiska länder.

Demokratiska och fri- och rättigheter är inte alla givet och därför också något att hantera med största respekt. Så är inte alltid fallet. Inte ens bland världens mest etablerade demokratier. Tvärt om finns en rad friheter som stater tar sig – framförallt när det kommer till konflikter, krig och i vissa fall rena ekonomiska intressen.

Och även om det fanns en ryggmärgsreflex till försvar för demokratins grunder så var också många snabba att utse ”den andre” – islamisten – till förövare innan omständigheterna runt dåden stod klara. Och när väl Anders Behring Breivik presenterats i enlighet med sina önskningar i uniform och vattenkammat, då kickade teorierna om den ensamme galningen i gång. Sättet på vilket man effektivt kan avskärma sig från ansvar.

I samband med årsdagen, men också rättegången mot Peter Mangs – som åtalats för att ha skjutit tre personer med så kallad invandrarbakrund i Malmö, har paralleller dragits till tiden då lasermannen härjade i början av 90-talet. Flera har frågat sig varför det folkliga antirasistiska engagemanget uteblivit den här gången?

Sanningen är naturligtvis komplex. Till exempel ökar toleransen i samhället för varje årlig mätning som SOM-institutet gör. Å andra sidan har vi ett rasistiskt parti i Riksdagen. Brinnande internationalism, alliansfrihet och generös flyktingpolitik har bytts ut mot en operativ insatsstyrka och rationell arbetskraftsinvandring. Det är helt enkelt många år sedan exempelvis Sverige utmärkte sig som ett land som satte solidaritet mellan människor och länder högt.

Frågan är naturligtvis om det har etablerats en ny självbild i regionen efter Utøya? Eller är chocken alltjämt är större än förmågan till analys och självreflexion? Lever försvarsmakt, etablerade partier, tyckare och näthatare fortsatt i uppfattningen om att hoten endast kommer från ”den andre”?

I ärlighetens namn tycks de mest högljudda rösterna under året som gått kommit från personer långt ut på högerkanten, som slagits för sin rätt att fortsätta ogilla muslimer och feminister utan att förknippas med Breiviks dåd.

Att Breivik ingått i en intensivt tjattrande islamofobisk, antifeministisk och antiintellektuell nätkontext måste ha framgått för de flesta vid det här laget, även om nya politiska allianser ritat om den xenofobiska kartan de senaste tio åren. Men det finns också mycket i Breiviks hemmasnickrade upplägg som det faktiskt inte har talats om och som är fullt accepterade inslag i vår vardag.

Som att han knyter an till en militaristisk tradition inom vilket allt tycks vara tillåtet och överordnat alla juridiska system i världen? Eller hur anabola steroider och olika droger med fördel används för att skärma av känslor och rädslor för att på bästa möjliga sätt kunna agera kyligt och våldsamt. Eller alla dessa år av träning i konsten att skjuta för att döda bakom dataskärmen? Eller för all del, rekvisitan med uniformer och vapen.

Allt blir kittlande detaljer i Breiviks personakt, men är samtidigt vanligt förekommande inslag i vår vardag. Det gäller för övrigt vanligt, öppet och fullt uttalat hat mot muslimer som ju förekommer ända in i riksdagen. Om detta har vi inte talat. Att det finns tusentals instruktioner i att bli en våldsman men nästan inga i att värja sig mot mot den bilden?

Tyvärr är nog Anders Behring Breivik alltjämt en ensam galning i mångas ögon. Ensam för att han var en ensam människa. Ensam för att han bodde med sin mamma eller ensam för att han inte verkar ha haft några vänner. Att han var en av många i en global, anonymiserad, homosocial nätkontext där han passerade som en i mängden blir lätt för abstrakt. Icke desto mindre finns allt där att dra slutsatser av. Omvärldsanalys i all ära – självreflektion handlar om att blicka inåt.

Missar man att rita om kartan missar man med säkerhet riskerna för nya dåd i samma anda. Trafiken på nätet tycks inte ha minskat. (Feministiskt Perspektiv fick för mindre än några veckor sedan en insändare undertecknat med signaturen Breivik-anhängare.) Och framförallt – de brinnande demokratiska, solidariska utspelen lyser med sin frånvaro.

Det är en sak att säga att man är demokrat – en annan att agera som en sådan. Det är hög tid för en nyanserad självbild – det är det minsta vi kan göra för Breiviks offer – endast med en djupare analys kan vi ändra det som behövs på hemmaplan. Först då utvecklar vi vår demokrati.