I tecknade serier lever samtidsanalysen

2012-05-11 | Gordana Malešević padlock

KULTUR

Sydkoreanska serietecknare ifrågasätter regeringens politik och framställning av nationen, kvinnans ställning, det goda och det onda. Gordana Malesevic närgranskar konstarten som uttrycker den kritik samhällsdebatten saknar.

Genom att skildra unga vuxna, bönder i staden, stadsbor på landet, utan att förenkla, visar serietecknare den omvandling som det sydkoreanska samhället genomgår och åskådliggör hur politiska beslut påverkar människor.

De lyfter även fram det egna ansvaret för utvecklingen och visar på andra möjligheter att tolka, agera och agitera än det som regeringen, näringslivet och traditionen påbjuder.

Sydkorea har på relativt kort tid gått från att vara ett utvecklingsland, som på 80-talet lämnade flest barn i världen till adoption, till att vara en av de 20 starkaste ekonomierna i världen.

Samtidigt hänvisar sydkoreanska oppositionspolitiker och representanter för det civila samhället till det senaste decenniets otaliga skandaler, där regeringsmedlemmar och lokala konservativa politiker tagit emot mutor från byggherrar och andra representanter från näringslivet. Och där medborgerliga och politiska rättigheter inte har utvecklats hand i hand med ekonomin.

Solskenspolitiken, som på initiativ av president Kim Dae Jung 1998, demokratiserade Sydkorea och skapade försoning efter kalla kriget, är över.

Socio-ekonomiska skillnader

När Lee Myung Bak valdes till president, december 2007, förändrades tonläget – inrikes som utrikes. Frank la Rue, FN:s särskilda rapportör, skriver att yttrandefriheten har beskurits sedan 2008, då det var kraftiga protester mot privatiseringar och andra ekonomiska reformer.

Bristen på regler och strukturer som förhindrar korruption och stora socio-ekonomiska skillnader, samt dålig uppföljning av de regler som finns, gör det möjligt att ta emot mutor, förtrycka och diskriminera.

Kritikerna till den konservativa regeringens politik lyfter fram exempel efter exempel på familjer vilka tvingats att flytta och kastats ut från sina hem på grund av den starka lobbying som byggindustrin driver.

Exemplen på hur individer, familjer och grannar kämpar för att få stanna på den plats där de levt i generationer – behålla sitt hem och därmed en social och ekonomisk stabilitet – är också många.

Tusentals familjer har flyttats runt i Seoul och andra städer och inte sällan hamnat ute i landsorten på grund av fattigdom – de har inte kunnat betala hyran på lägenheten som de har erbjudits som kompensation.

Utsatthet och fattigdom

Denna utsatthet och (ny)fattigdom återger bland annat serietecknaren Choe Gyu-seok. Han är född 1977, har gått den sydkoreanska motsvarigheten till Konstakademin och slog igenom 1998. Choe har blivit belönad med flera priser och varit hedersgäst vid bland annat 2003 års internationella seriefestival i franska Angoulême, Europas största i sin genre.

I en av sina tidiga tecknade serier tar han upp övergången från jordbruks- till industrisamhälle och visar bland annat att levnadsvillkoren förblir desamma, trots att den yngre generationen har flyttat från huset i byn, där försörjningsmöjligheter saknas, till en modernare lägenhet i staden. Familjen kan inte häva sig ur fattigdomen eftersom lönerna är för låga i relation till bland annat bostadskostnaderna.

En annan tecknad serie handlar om unga män som gör militärtjänsten, en miljö som tycks vara fylld av våld - där alla förnedrar eller slår alla till lydnad.

I 100 grader C (Changbi, 2009) återger han scener ur verkligheten juni 1987, då sydkoreaner slogs för civila och politiska rättigheter, och segrade. I ruta efter ruta kan man se det som finns dokumenterat på film: en klunga väpnade och skyddsklädda poliser som skjuter mot medborgare, vrider armar ur led och håller medborgare mot marken genom att trampa på dem. Och rad efter rad av människor, utan vapen, utan skydd, som återkommer dag efter dag.

I 100 grader C låter Choe dåtiden möta samtiden, som alltmer liknar situationen före juni -87, och ställer läsaren till svars med frågor som: Hur viktig är demokratin? Med empati och humor kritiserar Choe regeringen såväl som den unga generationen, då de väljer materiell rikedom framför mänsklig värdighet och kamp för mänskliga rättigheter. Han tydliggör det egna ansvaret i de val man gör samt behovet av att kontinuerligt värna om de sociala och politiska rättigheterna.

Diskriminering och förtryck

Fattigdom, diskriminering och social utsatthet är återkommande teman även hos Chae Min, författare och serietecknare, prisbelönt av bland annat KOCCA, som är den sydkoreanska motsvarigheten till Kulturrådet.

Enligt Chae finns det hierarkiska tänkandet och våldet på alla nivåer i samhället: i familjen, i individen, i skolan och på arbetsplatsen - i det privata som i det offentliga. Diskrimineringen, förtrycket och lydnaden går i arv från generation till generation och tar sig olika skepnad.

Chae Min började med att skriva och fick, som gymnasist och universitetsstudent, flera noveller publicerade. Hon har tecknat så länge hon kan minnas, och fyllda 20 blev hon erbjuden att illustrera några skolböcker. Som serietecknare fick hon sitt genombrott 2001 och skapar nu långa sammanhängande historier, som närmast kan beskrivas som grafiska romaner.

Hennes senaste verk handlar om en skådespelarstudent och en förre detta juridikstuderande som använder mat som tröst för sin oförmåga att uttrycka sina känslor. Det har titeln Mauvaise cuisine (Casterman, 2011) i den franska översättningen och Junk Love i den engelska.

I Hennes perfekta dag (Changbi, 2010) går kritiken av samtiden inte att ta miste på, även om formen är experimentell. De nio kapitlen är fristående berättelser och inleds med en känd koreansk dikt, vilken knyter an till ämnet i den tecknade serien.

I ruta efter ruta finner jag hur den konfucianska traditionen sammanflätad med extrem kapitalism är fientlig mot individen. Dessa två samverkande system blir starkt förtryckande, särskilt mot kvinnor.

För även om kvinnor tar allt större plats på arbetsmarknaden och i det offentliga rummet är fadern, sonen, mannen, fortfarande den som styr familjen och den vars yrkesutveckling avgör familjens status.

Kvinnors verklighet

I boken finns närbilder på svullna kvinnoben med åderbråck, som illustrerar de långa och hårda arbetsdagarna som majoriteten av kvinnorna har. Mörka ringar under ögonen och trötta kvinnoben, som står vid kassan i matvaruaffären, på bussen och sedan vid spisen. Nariga och svullna händer som tvättar barnens kläder, innan läggdags.

I Hennes perfekta dag finns också en ruta med en man som säger något när han går förbi en kassa där en kvinna arbetar. I nästa ruta ett sorgset kvinnoansikte. Chae förklarar att det är ett exempel på de många kommentarer med sexuell anspelning som flickor och kvinnor får höra varje dag. Hon säger att det i bästa fall är just en verbal kommentar och berättar om sin barndom, när hon gång efter annan fick kjolen lyft av pojkar i skolan, att hon blev slagen när hon protesterade, och när hon sökte vuxnas hjälp sade lärare och rektor att ”det är barn som leker”.

Varje dag utsätts flickor, och pojkar, för våld, förtryck och diskriminering. Det är inte endast en del av vår historia utan en del av vår samtid, berättar Chae Min. Hon tillägger att hon förvisso är arg och vill väcka folks vilja att söka andra vägar, men att hon först och främst hoppas kunna hjälpa läsare att bearbeta liknande erfarenheter.

Hon berättar att hon från början skrev detaljerade och komplexa berättelser men att hon allt oftare gör dem ganska enkla, för att de skall ge många tolkningsmöjligheter och därmed utrymme för många läsare att identifiera sig med upplevelsen. Kanske är det just den på händelser avskalade bilden som i kombination med de grafiska detaljerna i närbild gör sammanhangen överskådliga och resulterar i en kraftfull kommunikation.

Med Hennes perfekta dag har Chae fått manga-, liksom poesi- och romanläsare att köpa och kommentera boken. En del politiker har hyllat den, andra har kritiserat den, läsare har bloggat om den och litteraturkritiker har beskrivit den som ”ett fräscht tillskott och en välkommen reflektion kring den sydkoreanska kvinnans situation”.

Hennes förläggare ansåg den vara dyster. Han ville att Chae skulle lätta en del på stämningen och byta ut en del av berättelserna. Chae, som inte gav vika för förläggarens påtryckning, säger: ”Förvisso är den dyster, och det finns en del ilska närvarande, men jag gillar den”.

Och det tycks som att Choe Gyu-seoks liksom Chae Mins samtidskommentarer har auktoritet: tecknade serier som synar de politiska besluten genom att belysa konsekvenserna får allt större spridning bland de koreanska läsarna. Det kan behövas, särskilt i ett land där sociala och politiska rättigheter inte fått fäste.