Ett familjedrama, säger Malmöpolisen när en kvinna blir skjuten i sin bil av en man som tar sig rätten att hota, trakassera och till sist döda henne. Så skjuter man ansvaret från det offentliga till det privata. Men det finns tillräckliga lagar, och det ska finnas tillräcklig kunskap, för att kunna ta hot mot kvinnor och barn på allvar och se till att skydda dem.
För andra gången på kort tid har samhället misslyckats med att skydda en kvinna som faktiskt gjort allt rätt. Både Maria i Landskrona och Elvira i Malmö hade slagit larm om att de var hotade, och de hade sökt samhällets stöd och skydd från våldet och hotet om våld.
Varje år mördas omkring 17 kvinnor av män som de har eller har haft en nära relation med, enligt Brottsförebyggande rådet. Vi på Roks kan förstås inte säga hur många av dem som skulle kunna förhindras, men vi kan säga detta: en kvinna som lever med en man som slår, hotar och misshandlar psykiskt, hon förminskar våldet hon är utsatt för. Det är en ren överlevnadsmekanism. Om hon tar steget och lämnar mannen, om hon orkar och vågar förstå vidden och allvaret i det våld och de hot han utsätter henne för – då gäller det att samhället reagerar. När en kvinna slår larm har det ofta gått väldigt långt och kan vara fråga om liv och död.
Roks efterlyser, för det första, kvalitetssäkrade hot- och riskbedömningar. Om en vecka anordnar vi en internationell konferens i Stockholm, i samarbete med Wave, den Europeiska organisationen för kvinnojourer. Dit kommer poliser, kvinnofridssamordnare och jourkvinnor från hela Europa för att utbildas till att själva bli utbildare i hot- och riskbedömning.
I vår manual för hot- och riskbedömning listas flera kända riskfaktorer för våld i nära relationer. Separation, att kvinnan väljer att lämna mannen, är i sig en signifikant riskfaktor för allvarligt våld eller mord. Den kunskapen måste finnas hos alla de myndigheter och aktörer som möter hotade kvinnor och barn.
För det andra måste överträdelser av kontaktförbud få konsekvenser. När lagen om besöksförbud kom 1998 så varnade kvinnojourerna för att den skulle vara rent farlig om inte överträdelser beivrades. Det visade sig att våra farhågor besannades. Männen som överträder besöksförbuden lärde sig, och lär sig fortfarande väldigt snabbt, att det inte får några konsekvenser att gång på gång bryta mot kontaktförbudet.
När en man som har ett kontaktförbud bryter mot det handlar det inte om ”bara ett telefonsamtal”. Det handlar om att han tar sig rätten att fortsätta kontrollera och trakassera – och att samhället genom att inte agera sanktionerar det.
Den nya lagen om kontaktförbud innebär inga egentliga förändringar, och möjligheten att bevaka ett kontaktförbud med fotboja kommer bara att gälla män som dömts för grova överträdelser av tidigare kontaktförbud. Här krävs att polis och domstol oftare utreder och väcker åtal för överträdelser av kontaktförbud.
Och till sist – år 2003 fick vi en ny lag om besöksförbud i det egna hemmet. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström sade då att äntligen skulle kvinnan och barnen kunna stanna kvar i bostaden, och förövaren skulle hindras från att begå brott mot kvinnan och beläggas med besöksförbud i det egna hemmet. Men varför används inte den lagen i dag? Att samhället går in och plockar ut den som är våldsam och begår brott ur det gemensamma hemmet, och på så vis signalerar att det är fel, skulle vara ytterligare en viktig signal om att vi tar de här brotten på yttersta allvar.
Väldigt ofta får jag i egenskap av Roks ordförande frågan om vad som krävs för att mäns våld mot kvinnor ska minska. Vilka nya lagar behövs, vilka nya insatser krävs? Roks svar på den frågan är att vi inte önskar några nya lagar om kvinnofrid. Däremot kräver vi att vi implementerar de lagar vi har, och ser till att de används och får den effekt som var lagstiftarens tanke.
Därför kräver vi från Roks att samhället använder det lagrum som existerar till att tydligt markera mot män som slår, hotar och trakasserar kvinnor och barn. Och vi kräver att samhället använder den kunskap som finns om riskfaktorer för att ta de hot som kvinnor och barn utsätts för på allvar, och skydda dem.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
För att inte tala om "utvidgat självmord" om män som dödar barn, deras mammor och till slut sig själv. Eller att vi inom media skriver om "tonårsgäng" eller "ungdomsgrupper" som begår våldsbrott. Varför inte skriva som det är - unga män. anncy
Jag vill verkligen tacka för att författaren inte skiljer på våld, hot och mord beroende på offrens och förövarens hudfärg!