Kulturministern – ett allvarligt hot mot konstnärliga värden

2012-04-27 | Edda Manga padlock 3

OPINION

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth bör avgå, men inte på grund av någon enskild – nog så omdömeslös – handling, utan för att hon använder sin position för att göra egna brister till allmän lag. Det skriver Edda Manga i kölvattnet av diskussionerna om Makode Lindes tårtinstallation.

Jag tycker också att kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth borde avgå. Men inte för att hon skrattandes skar upp en tårta/afrikansk kropp/svart kvinna och sedan gav henne att äta en bit av sig själv – ett fascinerande sadistiskt infall och en symbolisk akt som givetvis kan tolkas på olika sätt. Inte på grund av att hennes hud är vit och det syns på bild – vilket naturligtvis vore att ansluta sig till ett rasistiskt skillnadstänkande. Inte på grund av att hon inte ens i efterhand kan komma på något vettigt att säga och på så sätt som politiker och medborgare ta ansvar för sina egna handlingar.

Och inte ens för hennes bristande omdöme, som säkerligen grundar sig på en total blindhet för sin egen maktposition och sin egen vithet och anslutande avsaknad av etisk reflektionsförmåga vad gäller de konstnärliga representationernas och sina egna handlingars betydelse i förhållande till sociala maktstrukturer. Utan på grund av att hon systematiskt ägnat sin tid som kulturminister åt att göra sina egna brister till allmän lag.

I den kultursfär som Liljeroth ägnar sig åt att försöka skapa skulle man (den vita medelklasseliten) i lugn och ro kunna kalasa omkring utan att riskera att bli ”inlurade” i något problematiskt eller obehagligt som tvingar en att tänka. Hon har ägnat sig åt att förstöra den fria kultursfärens kulturproduktion och omvandlat kulturhusen till arenor för företagsevent.

Det tycks mig tveksamt om förmågan att skapa massmedial uppståndelse och skandal kan godkännas som mått på konstnärligt värde. Men jag låter frågetecknet vara kvar vad gäller själva konstverket i det här fallet. Konstnären påstår att han inspireras av postkolonial teori, så vad vill han säga med att ”ge den svarta kvinnan en röst”? Ska man räkna in den skriftliga protesten från en grupp afrikanska kvinnor som tilltaget gav upphov till som en del av konstverket? En sak är säker: om ett konstverk inbegriper de sociala reaktioner och debatter det ger upphov till så är konstverkets värde beroende av kapaciteten att tolka och skapa mening kring det i den sociala kontexten där det utförs (uppenbarligen är den sociala kontexten global i dag).

Av detta följer enligt min mening att konstnären inte kan frånsäga sig ansvar i förhållande till den sociala kontexten i vilken hen verkar samt att konstnärligt värde i så fall oundvikligen inbegriper en etisk komponent. Av detta följer också att den kulturpolitik som kulturministern bedriver, i den mån den lyckas åstadkomma samma slags oförmåga till reflektion och meningskapande hon själv lider av, utgör ett allvarligt hot mot all konstnärligt värde som sådant.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20120430 - Mariam CK: Varför kidnappar Edda Manga, likt Kajsa Ekis Ekman den här debatten till att handla om den kulturpolitik som Adelson Liljeroth bedriver? Mariam Osman Sherifay frågar i sin debattartikel var alla feminister är i den här debatten. Alls sk 'antirasister.' Jag undrar samma sak. Varför tar det emot så mycket att lyssna på organiserade svarta människor i det här landet och bara instämma i kravet på avgång efter tårthistorian? Alla ickesvarta människor- varför inte bara hålla käften och vara lite ödmjuka inför den specifika formen svarta människor drabbas av?
20120430 - Mariam CK: 'specifika formen av rasism' ska det stå
20120504 - Edda Manga: Tack för din kommentar. Jag förstår din position. Men jag tror inte det är hållbart att hävda att icke svarta människor ska vara tysta och bara ansluta sig till vad svarta människor säger. Det visar bara hur svårt det är att bedriva en antirasistisk politik utan att rasismen tar sig in bakvägen. Anledningen till att jag vill fokusera på hennes kulturpolitik är att jag tycker att det är viktigt att upprätthålla en separation mellan politiskt ansvar och personligt moraliskt ansvar. Alltför ofta nuförtiden går politiker fria från de katastrofer de åstadkommer genom sin politik, men kan fällas för sina privata bristers skull. Det tyvcker jag är en olycklig utveckling. Och problemet är inte att rasisman syns - det hjälper inte att städa bort det från offentliga sammanhang - utan vilka möjligheter till kritik och motstånd det finns i samhället.