Bild: Sarah Maple/cc

Konstens frihet och publikens ansvar

2012-04-20 | Paula Melkersson padlock 4

ANALYS/KULTUR

Konstens frihet är starkt förknippad med publikens frihet att reagera på, rentav tycka illa om konsten. Men konstens frihet är inte detsamma som publikens frihet från ansvar, skriver Paula Melkersson med anledning av Makode AJ Lindes omdebatterade tårtinstallation.

Det är inte alltid smickrande att vara ivrig kulturkonsument och övertygad försvarare av konstens frihet och absoluta värde.För ja, jag hade nog också skrattat, lika förtjust som förskräckt, om jag varit där på Moderna när kulturministern skar sin beramade tårtbit.

Jag är ju en av dem. En av de där vita, medelålders, medelklassiga kulturälskarna som är vana vid konstnärliga tilltag och provokationer.

En av dem, självrättfärdig och trygg i förvissningen om att alltid stå på den goda sidan, att nästan per definition företräda tolerans och mänskliga rättigheter, och lika givet vara emot diskriminering, rasism, homofobi, sexism och förtryck i största allmänhet.

Så trygg att det där skrattet mest blir till en bekräftelse på samhörigheten oss emellan. Vi som förstår. Vi som tycker rätt. Och som upprörs, i konstens namn, över alla dem som upprörs för att de inte förstått.

Trygg också i att vara tillräckligt långt från den verklighet som verkets kritiker påvisar när de förklarar sig kränkta. Vi som har råd att se och förstå att det "bara" är konst.

Oss som det ingenting kostar att försvara just den konsten. Det är inte smickrande att tänka att det är just vi, som mycket väl kunde ha stått där och skrattat som dominerar bland dem som skriver försvarstalen.

Det är inte smickrande för att det öppnar upp en mycket obehaglig misstanke om att jag kanske inte varit lika omedelbart förstående och positiv om tårtan gestaltat en sexistisk stereotyp av en vit kvinna. För att tårtan blottlägger den rasistiska maktordningens verkan ända in i mitt omhuldade systraskap.

Och den insikten, den påtvingade självrannsakelsen är bara en av många remarkabla effekter av Makode Lindes verk. En annan och mycket viktigare är den mest påtagliga – plötsligt kommer rasismen upp på dagordningen, precis som Lindes avsikt var.

Den tydliggörs av debatten, av kritiken, av de svarta kvinnor vars röster saknas också här, där det också här talas om dem, för dem, i deras ställe. Det är otäckt, skrämmande och storslaget.

Och just det är något konsten är ganska ensam om att kunna åstadkomma. Med sin tvetydighet, med sitt tolkningsutrymme, sin oförutsägbarhet och ovilja att inordnas, med sin förmåga att samskapas tillsammans med sin publik.

Därför måste den försvaras. Måste få behålla sin frihet att förbrylla, förskräcka och väcka anstöt. Kritiseras och debatteras – alltid. Stoppas eller inskränkas – aldrig.

För börjar vi tulla på den konstnärliga friheten när det gäller en "god" sak som antirasism lämnar vi fältet fritt för dem som vill censurera av mindre nobla anledningar. Sådana, till exempel, som i höstas ville stoppa SCUM- manifestet på Turteatern.

Då var det antifeminister som ville censurera på grund av åsikter jag avskyr, fruktar och föraktar. Nu är kritikerna antirasister vars övertygelse jag hedrar, hyllar och delar. Men principen är precis densamma. Nämligen den att ett konstverk som kan uppfattas som misshagligt riskerar att fråntas sin rättighet att vara just – konst.

Och i det ögonblick vi inte längre kan skilja på ett konstverk och ett partiprogram är vi illa ute. I det ögonblick vi inte längre är mottagliga för ett konstverks natur, det att det gestaltar någonting utöver det omedelbart uppenbara – att det faktiskt kan uppfattas som en sak när jag ser det och en annan när du gör det utan att faktiskt behöva vara någotdera – gillrar vi en farlig fälla för oss själva.

Då berövar vi oss den omistliga möjligheten som konsten erbjuder, nämligen den att luckra upp gränserna mellan dig och mig, oss och dem. Att få syn på oss själva utifrån och de andra inifrån.

Med den möjligheten förlorar vi också hoppet om att kunna lära oss någonting. Hoppet om en framtid där tårtinstallationen skulle kunna få en annan utgång. En framtid där kulturministern skulle ha civilkurage nog att lägga ner kniven och säga "Nej! Det får vara nog med stympningar och skändningar av svarta kvinnokroppar nu."

En framtid där vi självrättfärdiga konstförsvarare skulle kunna komma ihåg att konstens frihet inte är detsamma som konstkonsumentens frihet från ansvar. Att vår förståelse av ett verk inte legitimerar att vi skrattande ställer oss bredvid. Där också vi lär oss skilja på konst och ideologi, lär oss att detta med att uppskatta och förstå inte är detsamma som att ta ställning och agera.

Därför är det så avgörande att konsten ska vara fri från politiska restriktioner. Så att vi alla ska ha en chans att genom den upptäcka politiken i oss själva.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20120420 - Ingrid Engarås

Klokt. Tack! / Ingrid e

20120420 - Goldina Smirthwaite

Intressant artikel. Vill klippa in ännu en röst i debatten: Pan-African Vioces for Freedom and Justice writes: "Here’s an idea for truly provocative art. No more male artists, black or white, speaking for African women. No more ever-more-graphic ever-more-voyeuristic art on the suffering of African women. Stop using the female African body as raw material to be worked – unless you happen to live in one. Then, notice that African women are making their own work about their lives and struggles. Look. Listen. Learn."

20120420 - Ann Dahlborn

Konstverkets kvalitet är svårbedömd för många vilket givetvis är helt i sin ordning. Men under veckan har jag återkommande frågat mig: 1) Vad vet Linde själv om *strukturerna kring kvinnlig omskärelse? 2) Vad, och varför diskuterar han, som manlig konstnär, via kvinnofigurer? 3) Med vems ögon ser han på sina egna verk? 4) Vems talan för han?

En sannolik maktstrukturell rasism inom kultureliten är självklart djupt problematisk, men än värre blir det av att kulturministern, hopplöst nog, inte är insatt i samtidskonst överhuvudtaget.

*) rek. [länk] (http://www.avhandlingar.se/om/Liselott+(Lisen)+Dellenborg/)

20120421 - Julia Bahner

Svar/tanke kring Pan-African Vioces for Freedom and Justice-s genom Goldina Smirthwaites kommentar ovan: jag tycker det är farligt att säga att endast den som är/erfarit någon/något kan uttala sig om en sak. Inte minst som forskare blir det svårt att kunna forska på något annat än sig själv, vilket inte alltid är så intressant. Detsamma med konst, utbildning osv. Det är därför vi har solidariteten, för att kunna stå upp för andra, för att kunna föra andras talan. Sen är det naturligtvis viktigt att detta sker på ett respektfullt sätt och kanske gärna utifrån en dialog med berörda.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: