Var sitter kvinnligheten?
2012-04-05 | Inga-Lisa Sangregorio
3
OPINION
Det finns de som i snart fyrtio år vårdat sin grämelse över att några kvinnor under en tid klädde sig i kläder de fann bekväma och ansåg sig kvinnliga nog utan att behöva göra om sig. Men sitter kvinnligheten verkligen i skorna? frågar sig Inga-Lisa Sangregorio och erinrar om att det finns mycket som naturen glömde att förse kvinnor med i så fall.
Två väninnor på promenad. ”Har du hört att Stina har opererats?” säger den ena. ”Brösten och livmodern, knips knips – bort med alltihop!”
Den andra funderar en stund: ”Hur ska hon kunna va kvar som ordförande i kvinnoföreningen?”
Det var Cecilia Torudd som i en serie träffsäkra teckningar till Klimakterieboken (1991) ställde den fortfarande obesvarade frågan om var kvinnligheten sitter.
Fem år senare kom Nina Björk med Under det rosa täcket. När jag nu på nytt läser kapitlet ”Välkommen till maskeraden” häpnar jag över hur sorgligt aktuellt det är.
Det är nästan kusligt hur samma argument och delvis samma personer förekommer i den dagsaktuella debatten, och hur samma nidbilder av sjuttiotalets kvinnorörelse och hyllningar till åttiotalets förmenta befrielse av det kvinnliga återkommer i dag.
Vad Nina Björk slagkraftigt visade var hur mycket hårt arbete och hur många artefakter som krävs för att åstadkomma det som anses vara en ”kvinnlig” kvinna. Den som tror att det räcker att ha bröst och livmoder för att platsa bland de riktiga kvinnorna misstar sig. ”När det är ’tillåtet att vara kvinna igen’ handlar det inte en sekund om att låta kvinnokroppen vara som den är; tvärtom är varje skrymsle på din kropp föremål för omsorg och förbättring. (…) Det är allt detta arbete, all denna tid att förändra kvinnokroppen, som kallas ’tillåtelse att vara kvinnlig’, som kallas ’modet att betona de naturliga könsskillnaderna’.”
För att bli en riktig kvinna bör den reellt existerande kvinnan avlägsna det äckliga som hon har, som kroppsbehåring (”Till tanken på att vuxna kvinnor har hår under armarna har aldrig det naturliga modet hunnit”, skrev Nina Björk) och lägga till det gud dessvärre glömde att förse henne med, till exempel bröst som står rakt upp när hon ligger ner.
I många kulturer har kvinnligheten krävt större offer: klitorisstympning i delar av Afrika, krympta och missformade så kallade liljefötter i Kina. Sexualgurun Havelock Ellis påpekade att en del män är attraherade av kvinnor som inte kan gå eller som har en vacklande gång (an uncertain gait).
Kanske är det någonstans här som föraktet för kvinnor som bär ”förnuftiga skor” (sensible shoes) har uppstått, menar Mary Daly i Gyn/Ecology. Eftersom de kan både gå och springa kan de ju knappast vara riktigt kvinnliga. Överdrivet? Tja, om man får döma av två av DN:s kulturskribenter sitter kvinnligheten tydligen i klackarna.
Den 8 mars recenserar Sara Danius en bok om stil av Camilla Thulin, presenterad som ”f d korsettdrottning” och beskriven så här i texten: ”Läpparna är en ren sockerbagarskapelse gjord på mandel, socker och rosenolja.” Thulin, som förekommer även i Nina Björks text från första hälften av nittiotalet, fastslår som den drottning hon är att kvinnligheten fordrar minst åtta centimeter höga klackar, långt hår och röda läppar.
Danius faller efter viss tvekan (”med en sådan vän behöver feminismen ingen fiende”) för Thulins teser och lyckas åstadkomma en egen logisk rockad: ”Kvinnan som kvinna är en farlig sak. Kanske för att en kvinna som klär sig uttalat feminint också förväntas vara självständig på alla andra plan.”
Ju högre klackar desto självständigare och farligare kvinna?
En dryg vecka senare är det dags för Maria Schottenius. I en notis (DN 16/3) med rubriken ”Gud bevare oss för näbbstövlarna”, kongenialt illustrerad med ett par extremt fula högklackade skor och dito zebrarandiga nylonstrumpor, citerar hon med gillande ett uttalande av Sveriges äldsta tonåring, Gunilla Pontén.
I senaste numret av Hertha återkommer Pontén till sitt gamla hatobjekt, nämligen sjuttiotalets kvinnorörelse. ”Man skulle inte ha smink och höga klackar. Fokus hamnade i stället på en politisk anti-stil med manchester, träskor, raggsockor, näbbstövlar och ryggsäckar. Det var en enorm befrielse när åttiotalet kom med nya politiska vindar och flärden vaknade till liv igen.”
Schottenius instämmer helt. Vilken befrielse när åttiotalet äntligen kom, med nya politiska vindar, med frisk nyliberalism, med Reagan och Thatcher och den enda vägens politik, med korsetter och knytblusar och finansvalpar och satsa på dig själv. När, som Schottenius formulerar det, ”förbudsvänstern torkat in i sin egen surhets brunn”.
Själv har jag aldrig ägt några näbbstövlar men många par högklackade skor. Av detta har jag dock aldrig dragit slutsatsen att kvinnligheten sitter i klackarna. Visst är det fascinerande att de båda frihetskämparna Pontén och Schottenius i snart fyrtio år vårdat sin grämelse över att några kvinnor under en tid klädde sig i kläder de fann bekväma och ansåg sig kvinnliga nog utan att behöva göra om sig.
”På sjuttiotalet var det inte ’tillåtet’ att vara kvinnlig, men nu är vi ’fria’ och ’modiga’ nog att vara kvinnor – och denna frihet och detta mod är ett tecken på jämlikhet”, skrev Nina Björk 1996.
I motsats till Sara Danius, Gunilla Pontén och Maria Schottenius var hon ironisk.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Detta eviga tjat om vad som inte skulle vara "tillåtet" visar bara på en enorm jag-svaghet. Vad hände med kvinnor som trots allt klädde sig fåfängt under 70-talet? Hamnade dom i fängelse? Och det omvända nu: Är det så jävla TILLÅTET att inte raka sig, gå i fotriktiga skor osv? Men att gå emot normen kan vara en rejäl kick, jag kan gå i mina fotriktiga skor och aldrig ha BH, ingen jävel kan göra nåt åt det! Att utmana normen kan dessutom påverka den. Människor känner sig så förtryckta när dom bara tänker på att avvika från normen, men detta är inte det ÄKTA förtrycket. Det äkta förtrycket är när vi anpassar oss till en norm som förtrycker oss. Och detta förtrycket KÄNNS inte, det luktar inte, det syns inte. Vi får sätta på oss särskilda feminist-glasögon för att upptäcka det.
Trots allt var det väl ganska få som gick i foträta skor och liknande plagg även på den tiden. Och de var sedda över axeln av de flesta.
vi var många som gick klädda i vad vi ville på den tiden, fotriktigt,bekvämt eller barfota, vi rakade inte armhålorna, hade ingen BH och kände oss fria och kvinnliga, vem säger att vi var sedda över axeln och vilka är "de flesta" ?Jörgen och hans gelikar?