Sverige har unik chans att agera mot det sexualiserade våldet

2012-03-29 | Josefine Karlsson padlock

OPINION

När FN i juli för första gången förhandlar fram ett internationellt vapenhandelsavtal förväntar sig Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF, att Sverige inte talar genom ett splittrat EU utan självständigt verkar för ett avtal som tar hänsyn till kvinnors rättigheter och säkerhet. Det skriver Josefine Karlsson, tf generalsekreterare för IKFF.

FAKTA BROTT UTAN STRAFF

I dag, torsdag 29 mars, släpper IKFF rapporten Brott utan straff. I samband med det arrangerars ett panelsamtal mellan tf generalsekreterare Josefine Karlsson, författaren Maria Sveland och tidigare socialdemokratiska ministern och FN-ambassadören Pierre Schori på Turteatern för att uppmärksamma straffriheten som omgärdar det sexuella våldet.

Dessutom läser Agneta Wallin en del ur pjäsen Seven och Pojkfittorna spelar Patti Smith.

Konferensrapporten samt information om evenemanget finns på IKFF:s hemsida.

Josefine Karlsson

IKFF är den svenska sektionen av den internationella fredsorganisationen Women´s International League för Peace and Freedom (WILPF), en fredsorganisation som genom påverkansarbete, information och opinionsbildning arbetar med säkerhetspolitiska frågor med fokus på kvinnors aktörskap.

Ur ett globalt perspektiv är det i princip riskfritt att utsätta kvinnor och flickor för sexuellt och genusbaserat våld. Förövare löper liten risk för att anmälas, och än mindre risk för att dömas. Problemet är som störst i de länder där våldet är som grövst, där det trasar sönder både kroppar och samhällen. Det uppskattas att cirka 50 000 våldtäkter utfördes i Bosnien och Hercegovina under kriget på 90-talet. 30 av dem har lett till åtal. Det beräknas att 75 procent av kvinnorna i Liberia blev våldtagna under inbördeskriget. Även där är straffriheten stor, och våldet fortsätter.

I konflikt- och postkonfliktländer utövas våldet som ett led i krigföringen eller i maktkamper efter att fredsavtal har slutits. Det utövas för att bryta ned hela samhällen eller för att tysta och kontrollera de kvinnor som protesterar och står upp för mänskliga rättigheter, demokrati och fredliga lösningar. Men det leder även till en våldskultur som inte försvinner efter att det väpnade våldet utfört av soldater har tystnat, det vi i vanliga fall kallar ”krig”. Våldet utgör ett enormt hinder för kvinnors deltagande i freds- och demokratibygge och straffriheten utgör i sin tur ett stort hinder för att få stopp på våldet.

Vi vet att konfliktrelaterat sexuellt och genusbaserat våld samt den straffrihet som följer har att göra med maktordningar kring kön och våldsbejakande maskulinitetsnormer. Flickor och kvinnor som överlevt övergrepp stöts ofta ut från samhällsgemenskapen eftersom de definieras som ”smutsiga”, ”förstörda” eller ”förbrukade”. Kvinnor som anmäler utsätts ofta för hot, inte sällan av män med vapen.

När anmälningar väl görs går förövarna ofta fria på grund av korrupta samhällssystem som systematiskt fördelar makten till män. Kvinnor saknar ofta ekonomiska och politiska rättigheter vilket förminskar deras handlingsutrymme och frihet, både i hemmet och i domstolssalen. En del rättssystem definierar helt enkelt inte våldtäkt som just våldtäkt. Där straffas istället kvinnliga överlevare för ”äktenskapsbrott”. Eller som i Marocko, där lagen säger att om en man våldtar en minderårig slipper mannen straff om han gifter sig med sitt offer.

IKFF anordnade i december 2011 en konferens om straffrihet tillsammans med Kvinna till Kvinna och Amnesty International Sverige. Deltagare var företrädare från våra egna sektioner i olika delar av världen men även från UNDP, Medica Kosova och svenska myndigheter. De framhöll att kvinnors ekonomiska rättigheter, deras rätt att röra sig fritt och deras rätt att delta i det politiska livet är grundläggande för att stoppa straffriheten för sexuellt och genusbaserat våld. Det handlar om att förändra grundläggande strukturer, inte sätta plåster på såren.

Vad kan då Sverige göra? Sverige har ett gott rykte när det gäller att verka för kvinnors rättigheter och fred, men det efterfrågas från internationellt håll en starkare och mer aktiv röst från Sverige i dessa frågor. Alltför ofta talar vi genom EU vars röst är för svag och splittrad när det gäller kvinnors rättigheter. Vi kan inte längre gömma oss bakom EU-flaggan. Det är dags att Sverige lever upp till sitt rykte.

Det gäller till exempel vår nedrustningspolitik. Vapen används för att hota, våldta och mörda kvinnor. De används för att underbygga sexualiserat våld och för att trycka ned de kvinnor som protesterar och står upp för sina rättigheter. IKFF:s ordförande i DR Kongo, Annie Mbambi Matundu, har sagt: "En man med en machete kan våldta en kvinna. Två män varav en har ett skjutvapen kan våldta en hel by."

I juli kommer ett internationellt vapenhandelsavtal att förhandlas fram i FN för första gången. Sverige måste verka för att avtalet tar hänsyn till kvinnors rättigheter och säkerhet så att vapen inte överförs till länder eller regioner där de riskerar användas för systematiskt sexualiserat våld.

Med vetskap om att strukturer och normer kring kön är en del av problemet med straffrihet, måste vi också våga lyfta blicken. För strukturerna och normerna finns inte bara i konflikt- och postkonfliktländer, de finns också här. Våldet och straffriheten finns även i Sverige. En uppsats av Lina Tengvar som uppmärksammats av media visar att alltfler våldtäktsförövare i Sverige går fria. Aftonbladet skriver att år 2010 anmäldes 4 134 våldtäkter. Bara 313 fall gick till lagföring och dom, och av dessa friades 33 procent. I andra typer av brottsmål frias, enligt Riksåklagaren, i genomsnitt 5 procent.

Det är svårt att jämföra situationen för kongolesiska flickor och kvinnor med den i Sverige utan att förringa allvaret i det systematiska, konfliktrelaterade våldet. Genom vår systersektion i landet får vi löpande rapporter om hur våldet inte bara fortsätter, utan också normaliseras och flyttar in i hemmen. Men för mig innebär inte vetskapen om den extrema situationen i DR Kongo att vi kan åsidosätta det faktum att våldet, oavsett var det sker, är kopplat till globala strukturer. Jag tror att den insikten är nödvändig.

I dag, torsdag, anordnar vi ett panelsamtal med Maria Sveland och Pierre Schori på Turteatern i Stockholm där vi kommer att diskutera maktordningar kring kön och normer kopplat till just sexuellt våld och straffrihet. Inte bara i konflikt utan även i fred. Inte bara på nationell och lokal nivå utan också ur ett globalt perspektiv. Det strukturella perspektivet kan säga oss mycket om hur våldet och straffriheten både fungerar och kan motverkas.

Avsaknaden av detta perspektiv kan svara på varför vi hör olika lösningar och strategier beroende på om det är Gunilla Carlsson som talar om jämställdhetsinsatser inom svenskt bistånd, Sten Tolgfors om militära insatser i exempelvis Afghanistan för att ”skydda kvinnorna” eller Nyamko Sabuni som talar om arbetet mot sexuellt våld i Sverige. En våldtäkt i DR Kongo, i Pakistan, i USA eller Sverige drabbar enskilda individer, men det kan också få långsiktiga konsekvenser för tilltron till rättsystemet, kvinnors frihet och deltagande i samhället och i det längre perspektivet för freden. Det är detsamma i hela världen.