Vissa hävdar att det rent biologiskt är en riskfaktor att vara kvinna.

Sedan början av 1990-talet har kvinnor stått för ungefär 65 procent av de dagar som betalas ut från sjukförsäkringen för långvarig sjukskrivning, viket betyder sjukfrånvaro i minst 60 dagar. De två vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivning är psykisk ohälsa och värk i kroppen.

Många vetenskapliga studier har visat att det är vanligare med värk i kroppen bland kvinnor än bland män. Skillnaden mellan könen är störst för värk i nacke och skuldror.

Kan det vara så enkelt att kvinnor, rent biologiskt, löper större risk att bli sjuka? Kvinnor är kortare, har mindre muskelmassa och en annan hormonsammansättning än män – olika faktorer som skulle kunna innebära att kvinnor har en högre känslighet för att utveckla besvär som värk i kroppen.

Inte så enkelt

Forskaren Ola Leijon, medicine doktor vid Institutionen för folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet, som forskat om könsskillnader i förekomst av värk och andra arbetsrelaterade besvär, menar att det inte är så enkelt.

Grovt räknat är kvinnors genomsnittliga totala kroppsstyrka två tredjedelar av mäns genomsnittliga kroppsstyrka – men variationerna mellan olika individer är stora. En relativt stor grupp kvinnor och män har låg eller mycket låg respektive hög eller mycket hög muskelstyrka. Det innebär att det finns många kvinnor som är fysiskt starkare än män.

I själva verket har kvinnor och män mer gemensamt vad gäller muskulär styrka inom samma bransch än skillnader; studier har visat att skillnaden i kroppsstyrka mellan män och kvinnor är mindre när kvinnor och män har samma eller likartad yrkesbakgrund och yrkeserfarenhet eller är ungefär lika vältränade.

Ola Leijon menar därför att kvinnors fysiska förutsättningar måste diskuteras i relation till en specifik arbetssituation. Eftersom många arbetsredskap och arbetsplatser är utformade utifrån den genomsnittlige mannens kroppsmått, vilket för många kvinnor (och för den delen även kortvuxna män) kan risken vara större för dem att bli sjuka. Till exempel kan arbetsredskap anpassade för män vara för stora för kvinnors grepp med handen och medföra att kvinnorna måste använda en relativt större muskelkraft för att kunna hantera redskapet.

Saknas kunskap

Hormonerna då, kan de bidra till att förklara kvinnors ohälsa? Enligt Ola Leijon saknas det kunskap för att svara på frågan. Forskarna vet inte om det finns något samband mellan kvinnligt könshormon och risk för att utveckla besvär i rörelseorganen, för det är inte tillräckligt undersökt. Det finns dessutom endast en begränsad kunskap om ifall faktorer som bruk av p-piller, antal graviditeter och födslar eller för tidiga klimakteriebesvär kan öka risken.

Att ha ett jobb är generellt hälsobefrämjande, men samtidigt kan krävande fysiska och psykosociala arbetsförhållanden öka riskerna för ohälsa. Många yrkesgrupper är betydligt värre drabbade av värk än andra. Det kvinnodominerade yrket städare ligger till exempel högt vad gäller risken att drabbas av belastningsskador.

Ola Leijon drar slutsatsen att skillnader i kvinnors och mäns arbetsförhållanden i kombination med den könsuppdelade arbetsmarknaden i kvinnodominerade och mansdominerade branscher troligen till stor del kan förklara varför värk i rörelseorganen är vanligare bland kvinnor.

Men det är inte bara vad gäller branscher det finns en uppdelning av kvinnor och män. Även inom en bransch finns uppdelningar som kan påverka hälsan. Ola Leijon beskriver i artikeln ”Kvinnor har oftare värk – sanning eller konsekvens?” i boken Perspektiv på kvinnors hälsa i arbetslivet hur kvinnor underordnas män på jobbet, eftersom mannen betraktas som den rådande normen vilket innebär att manliga egenskaper och ”kvaliteter” uppmuntras och belönas i större utsträckning.

Lönegap påverkar hälsan

Två sätt att mäta underordningens omfattning är att se på position och inkomst. I Sverige är två av tre chefer män. I den privata sektorn är det tre av fyra. Kvinnor har svårare än män att befordras till chefsbefattningar och framför allt till de högsta chefsbefattningarna.

Lönemässigt tjänar kvinnor också sämre. År 2010 var medellönen för samtliga anställda i Sverige 27 700 kronor per månad, men det fanns stora skillnader mellan män och kvinnor. Män tjänade i genomsnitt 30 000 kronor i månaden och kvinnor 25 400 kronor. Det innebär att medellönen för kvinnor var 4 700 kronor lägre än för män – eller att kvinnor i genomsnitt tjänade 84 procent av vad män tjänade.

Men många kvinnor, liksom ett stort antal män, tjänar dessutom långt under genomsnittet. I de kvinnodominerade branscherna i tjänstesektor, restaurang och de vårdjobb som kräver lägst utbildning ligger lönen enligt kollektivavtal på cirka 19-20 000 kronor i månaden.

En annan skillnad mellan män och kvinnor är att kvinnor oftare finns i socialt krävande arbeten med intensiva kontakter med kunder, klienter eller patienter, inom arbeten med mer ensidiga och mindre varierande arbetsuppgifter och i organisationer där de har ansvar gentemot flera chefer och arbetsledare. Deras arbeten är mer styrda och de har mindre påverkan på sin egen arbetssituation. Dessutom är det vanligare för kvinnor att ha arbeten som innebär mycket tid i stående eller med andra statiska arbetsställningar. Allt detta kan bidra till risken för besvär.

Dubbla krav

De dubbla kraven på förvärvsarbete och obetalt arbete tros också påverka hälsan. Kvinnor ägnar mer tid och oavlönat arbete och upplever oftare rollkonflikter eftersom många kvinnor bär huvudansvar för hem och familj även då de arbetar, vilket kan leda till en ohälsosam stress och mindre tid för återhämtning.

Tittar man på summan av alla dessa olika pusselbitar: Låglönesituationen, arbetsmiljöproblemen, underordningen, stressen och dubbelarbetet – är det kanske inte så konstigt att kvinnor är värre drabbade av långtidssjukskrivningar, med ryggont och utmattningssyndrom som de vanligaste diagnoserna.

Konstigare är, kan man tycka, att vi inte ser mer debatt om kvinnors arbetsvillkor och att så få ställer frågan: Varför är förväntningarna på kvinnor utformade så att många kvinnor blir sjuka – och var går egentligen gränsen för vad en människa klarar av att hantera?

Varannan kvinna jobbar i Sverige i offentlig sektor. Vårdbiträde är det vanligaste jobbet för en arbetande kvinna. Låt oss därför titta lite närmare på den debatt om äldreomsorgen som rasat sedan i höstas.

Avslöjande på avslöjande fick oss då att hisna: Tunga kissblöjor byts inte och personalen tvingas till och med snåla på maten till de gamla. Listan över problemen i äldreomsorgen blev snart mycket lång när de privata vårdbolagen granskades.

Djupare kris

En upprörd debatt uppstod i kölvattnet av nyhetsinslag om sår som inte hann läggas om, liggsår och till och med dödsfall som hade kunnat undvikas.

Kritiken handlade nu inte bara om den uppmärksammade vanvården utan också om huruvida det är rimligt att privata vårdbolag och riskkapitalbolag ska kunna använda skattemedel till att göra vinst.

Främst riktades kritiken mot företaget Carema, vars ansvariga hängdes ut och fick klä skott för den allmänna vreden mot hur de äldre drabbats på ett sätt som inte ansågs värdigt ett välfärdssamhälle.

Men krisen i äldreomsorgen är djupare än de uppmärksammade problemen inom Carema. Fyra av de fem största privata vårdbolagen i Sverige (förutom Carema är det Capio, Attendo och Aleris), ägs av bolag som förvaltas av riskkapitalbolag. Men krisen, låt oss kalla den underbemanningskrisen, kan inte reduceras till privatisering och riskkapitalbolag. Den omfattar även den kommunala äldrevården.

I en undersökning från 2008, som Anna-Lena Lodenius hänvisar till i rapporten Kommunals medlemmar och den globala utmaningen i vilken de äldre själva fick betygssätta den vård de får, visade det sig att de privata vårdjättarna visserligen hamnar lägre än den offentliga vården när det gäller hur mycket tid personalen har för de boende, vilket är ett bra mått på hur hög personaltätheten är, men Carema var inte värst. Lägst hamnade Attendo, följt av Aleris och sedan Carema.

Vad omvårdnad får kosta

Men krisen i äldreomsorgen, den övriga vården och den offentliga sektorn uppstod inte i samband med de senaste årens privatiseringar. Visst har privatiseringarna i många fall förvärrat situationen genom att personaltätheten generellt sett blivit ännu lägre än inom privat omsorg jämfört med offentlig. Men det finns samtidigt exempel på privat vård som fungerar tillfredsställande, för både patienter och personal. Och liknande avslöjanden om vanvård har gjorts i den kommunala verksamheten, som ju fortfarande är den dominerande vårdaktören.

Mer intressant än privat eller offentlig regi är i sammanhanget vad omvårdnad anses få kosta samhället.

Vad vi sett de senaste åren är en generell neddragning på resurser till äldre. 25 000 arbetstillfällen har försvunnit inom äldreomsorgen de senaste fem åren trots att de äldre och sjuka inte blivit färre.

Kostnaderna för att ta hand om äldre minskar både i kommunerna och som andel av BNP, enligt Kommunals rapport Hänger din mammas trygghet på dig?.

Men att se vad som hänt de senaste fem åren räcker inte. För att förstå dagens kris måste vi blicka lite längre bakåt än så, till de stora neddragningarna av den offentliga sektorn på 1990-talet (1992-1997 minskade antalet sysselsatta inom offentlig sektor med närmare 100 000 personer) vilka dessutom föregicks av rationaliseringar och nedskärningar i den privata delen av arbetslivet.

Vi fick en arbetsmarknad som i högre utsträckning anpassats till marknaden och snabbt kunde ändras på grund av sparbeting.

Vad fick detta för konsekvenser för undersköterskorna som fick fler sängar att bädda och för sjuksköterskorna som fick ansvar för oändligt många fler och ännu sjukare patienter? Jo, den ökade belastningen tog sig uttryck i att antalet sjukskrivningar sköt i höjden några år senare.

Fler sjuka efter nedskärningar

Sju av Sveriges mest meriterade stressforskare skriver i Läkartidningen (nr 19-20/2010) att det inte bara är en ”teori” att relationen mellan nedskärningar och personalens ohälsa skulle ha ett samband, det är en tolkning som har ett ”empiriskt stöd” i en studie av svenska landsting: ”storleken på personalneddragningen i början av 1990-talet var signifikant relaterad till antalet långtidssjukskrivna fem år senare”. Enkelt uttryckt: i takt med att arbetsstyrkan slimmades, luften pressades ur organisationen och marginalerna skars bort ökade stressen så pass mycket att det ledde till allvarlig sjukdom.

Sociologen Talcott Parson har utvecklat en modern teori om hälsa och sjukdom. Han definierar hälsa som en människas förmåga att uppfylla de uppgifter som åläggs henne enligt de sociala villkor hon lever under.

Om vederbörande inte längre kan uppfylla dessa krav, kommer hon att inta den så kallade ”sjukrollen”, vilket innebär en av samhället sanktionerad rätt att slippa samhällets plikter och krav – under förutsättning att vederbörande aktivt försöker återvinna hälsa för att åter ta på sig det sociala oket. Det låter rimligt. Klarar man inte av kraven som ställs blir man sjuk. Men teorin svarar inte på frågan om det i så fall är individen som är för svag för det rådande arbetslivet – eller om det i själva verket är så att samhällets krav på människor har blivit ”sjuka” viket får fler människor att utveckla sjukdomar och inta sjukrollen.

I slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet ökade de långa sjukskrivningarna dramatiskt i Sverige. Ökningen skedde bland både män och kvinnor, men var betydligt större hos kvinnor. Antalet sjukskrivna i alla typer av sjukdomar har ökat sedan 1997 men andelen psykiska sjukskrivningsdiagnoser har ökat mest.

Tuffare arbetsklimat

Forskaren Helene Sandmark, docent i folkhälsovetenskap vid Mälardalens högskola, konstaterar i artikeln ”(F)risk i arbetslivet” att antalet sjukskrivna ökade markant inom verksamheter som drabbades av omorganisation och neddragningar i början av 1990-talet. När hon analyserar detta i ljuset av att folkhälsan under samma tid generellt blivit bättre, drar hon slutsatsen att en exponering för ett allt tuffare arbetsklimat, omorganisationer inom den offentliga sektorn och nya definitioner av sjukdom och arbetsförmåga samt ändrade attityder, är olika tänkbara orsaker till ökningen av de långa sjukskrivningarna.

Ökningen av ohälsotalen fortsatte fram till 2003 då utvecklingen vände och sedan dess sjunkit år för år. Ohälsotalen i Sverige har nu närmat sig internationell statistik men är fortfarande något högre.

En viktig förklaring till varför sjukskrivningstalen fortsatt sjunka anses vara de nya rekommendationer för sjukskrivningar som infördes 2008, som både ledde till färre sjukskrivningar och kortare sjukskrivningslängd.

Forskare talar om att det sker en ”feminisering” av arbetsmarknaden. Det innebär bland annat att när flexibiliseringen av arbetsmarknaden ökar, tilltar efterfrågan på kvinnor. Jobben blir inte bara tunga och stressiga utan dessutom osäkra och förlagda till obekväma tider. Till de jobben vill man framför allt ha kvinnor, som är tränade till underordning och som gör jobbet med ett leende på läpparna.

Feminiseringen av arbetsmarknaden sker nu steg för steg i det tysta – bara var tredje arbetarkvinna har till exempel i dag ett jobb som utförs vardagar dagtid, och många kvinnor upplever en orimlig situation.

Arbetsmiljön granskas

Arbetsmiljöverket har i dag ingen överblick över de skilda förutsättningarna för män och kvinnor på jobbet. Men till följd av att fler kvinnor än män slås ut från arbetslivet, kvinnor har högre sjukfrånvaro än män och fler kvinnor tvingas gå i pension i förtid, har en landsomfattande granskning för att öka kunskapen om kvinnornas arbetsmiljö inletts helt nyligen. Resultatet ska presenteras 2015.

Under tiden kommer Feministiskt Perspektiv i en serie på sju delar att granska och skildra kvinnors ohälsa i Sverige.

De närmaste veckorna ska du som följer serien få möta den sjukskrivna barnskötaren i Stockholm som varje månad tvingas be sin mamma om pengar för att få mat på bordet till sig och sonen. Du möter sjuksköterskan i Sollefteå som rehabiliterats från långtidssjukskrivning men som fortfarande fem år senare bara kan jobba 65 procent eftersom stressen i yrket är så stor. Du får också möta företrädaren för Kommunal i Falkenberg som vittnar om hur vårdbiträdena börjat gå till jobbet en halvtimme före utsatt tid för att ha en chans att hinna med.

Lägg till det en fördjupad inblick i hur låglönestress, fysisk belastning, dubbelarbete och omvärldens förakt för den som till slut inte orkar med ser ut i dagens Sverige. Serien skärskådar dessutom bristen på rehabilitering, hur Försäkringskassans strama regelverk slår mot de svagaste och hur visionen om det goda arbetslivet förpassats till papperskorgen.