”Kvinnor osynliggörs ännu i Vänsterpartiet”

2012-03-02 | Jonas Göthner padlock

OPINION

Om vi skulle ta vilket politiskt parti som helst, och konstatera att ordförande, gruppledaren i riksdagen och partisekreteraren samtliga var män skulle vi dra slutsatsen att det är svårt för kvinnor att nå de betydelsefulla positionerna.

Det skriver Jonas Göthner i ett svar på Josefin Brinks och Ulla Anderssons debattsvar från förra veckan.

Jonas Göthner är styrelseledamot Feministiskt initiativ.

Ett parti som representerar feminister måste förhålla sig till att en överväldigande majoritet av feministisk aktivism, teoribildning och organisering sker av kvinnor. Arbetet mot mäns våld mot kvinnor i alla dess former, fredsrörelser, sexualpolitiska rörelser, genusvetenskapen och denna tidning är bara några exempel på feministisk organisering. Här har männen valt att lysa med sin frånvaro.

Med den bakgrunden ifrågasatte jag om ett feministiskt parti kan ha en rad män i ledande positioner när vi vet att det är framförallt kvinnor som är engagerade, kunniga och framträdande i den feministiska rörelsen idag.

Josefin Brink och Ulla Andersson valdes till Vänsterpartiets vice respektive andre vice ordförande medan Jonas Sjöstedt valdes till ordförande. Partiets högsta ledning, det verkställande utskottet, består i dag av sammanlagt fyra kvinnor och tre män. Vänsterpartiets partistyrelse är som helhet dominerad av kvinnor, liksom partiets Riksdagsgrupp, vars gruppledare dock är en man. Det har också valts en ny partisekreterare. Även detta en man.

Brink och Andersson skriver att ”Partiet har dessutom kvinnliga talespersoner på de flesta av de områden som allmänt betecknas som ”tunga” och som är prioriterade av partiet självt: ekonomisk politik, arbetsmarknad, välfärd, bostadspolitik, trafik och utbildning. Vänsterpartiet lider alltså inte av någon dominans av män på centrala förtroendeuppdrag - tvärtom. Göthners artikel är ett monumentalt osynliggörande av alla oss kvinnor som har tunga positioner i partiet. Det faktum att till och med företrädare för Feministiskt initiativ helt ogenerat osynliggör kvinnor i andra partier är bara ett av många bevis på att det ännu finns mycket att göra.”

Om vi skulle ta ett politiskt parti, vilket som helst, och titta på organisationen och konstatera att ordförande, gruppledaren i riksdagen och partisekreteraren samtliga är män och att två tredjedelar av partiets representanter i kommunstyrelserna är män, då skulle vi dra slutsatsen att det är svårt för kvinnor att nå de betydelsefulla positionerna.

Vi skulle ställa frågor kring organisationens struktur och undra över hur de hanterar dessa fakta. Vi skulle fråga om de har en handlingsplan för att åstadkomma förändring. Vi skulle lyssna förvånat på förklaringar om att detta i själva verket avspeglar att det finns fullt med kapabla kvinnor i partiet men att deras krafter behövs bättre på andra positioner. Vi skulle ännu mer förvånat få höra att just den här organisationen, med män på centrala poster, just i det här partiet, inte tyder på någon dominans av män på centrala förtroendeuppdrag. I det här partiet är det ett uttryck för tvärtom!

Vi skulle inte svälja det. Vi skulle konstatera att det parti som på fullt allvar menar sig vara det mest feministiska, genom att välja män till centrala maktpositioner, monumentalt osynliggör en stor mängd kvinnor i det egna partiet. Vi skulle konstatera att det ännu finns mycket att göra.