Bild: FemPers

Då var det 1912 – kvinnornas dag för hundra år sedan

2012-03-02 | Ulla Wikander padlock

FEMINISM

Vad ska vi ha Kvinnodagen till? Fira, festa, kräva, manifestera, demonstrera? Vad ska då firas? Och vad ska vi ställa för krav? Och varför just den 8 mars?

I år kommer det att festas den 8 mars. Bland annat ”firas” kvinnodagen på Södra Teatern i Stockholm hela kvällen med heta brandtal, normkreativ scenkonst, låtskrivarworkshop och svettigt dansgolv med en grym DJ. Vad som firas förblir oklart i förhandsannonseringen. Om några krav ställs är de hemliga ännu. Men de ställs på andra håll: barnvagnsmarscher ska till exempel på förmiddagen dra genom flera städer: säkrare och bättre graviditetet och födande, här hemma och i världen. Så är det nu. Så har det inte alltid varit.

Redan 1910 hade en socialistisk kvinnodag föreslagits av Klara Zetkin. I Berlin och Wien marscherade kvinnor för sin rösträtt året därpå. Inte i Stockholm.

I Sverige lanserades Kvinnodagen – då kallades den Kvinnornas dag – för första gången år 1912. Sedan dess har den gått igenom många stadier. Den har alltså funnits i 100 år? Nja, det är nog att säga för mycket. Under årtionden fanns den nästan inte i västvärlden. I Sovjetunionen fanns en Kvinnodag den 8 mars; då ställdes aldrig några krav.

Bara ett krav

I år är det i alla fall hundra år sedan kvinnor i Sverige manifesterade på en egen dag. Nej, stopp förresten. Inte på en enda dag utan under flera dagar under månaden april och maj med början under påskveckan. Mars månad var det inte tal om.

År 1912 höjdes bara ett krav: rösträtt för kvinnor. Först ut var Södertälje den 3 april. Borgmästare Pettersson och fru von Koch talade inför 200 personer för att påverka riksdagen att anta en proposition om rösträtt för kvinnor. Sen hölls opinionsmöten av liknande slag över hela landet.

Det hände annat också. På den Orientaliska Teatern i Stockholm visades filmen Kvinnohat, ur Paris affärsliv. August Strindberg var döende och bulletiner om hans tillstånd publicerades regelbundet i tidningar. Elin Wägner försvarade de engelska suffragetterna som förlorat tålamodet igen. De hade krossat fönster i sitt raseri över parlamentets nya avslag på rösträtt för kvinnor.

En känd humorist – Eric Tenow - talade på Folkets Hus för en fullsatt stor sal mot kvinnors rösträtt. Han ville ge kvinnor samma lön som män. Då, menade han, skulle de bli arbetslösa och män skulle få deras jobb. Kvinnor kunde då gifta sig med dessa män. Se där, hela problemet var löst! Enligt Tenow krävde kvinnor ”trösträtt” för att de inte blivit gifta. ”Hans friska och originella syn på tingen verkade välgörande i allt rösträttskvalmet” tyckte en reporter.

Möte efter möte

Två dagar senare, söndagen den 14 april, höll rösträttskvinnorna sitt stora möte i Fenixpalatset i Stockholm (ni vet där Citykyrkan håller till i dag och man kan fika några trappor upp i gamla sekelskifteslokaler). Statsminister Karl Staaff, andra statsråd och många riksdagsmän var närvarande i den stora salen där majoriteten var kvinnor. Den var fullsatt, balkongerna dignade och dekorerad med svenska flaggor och blommor. På estraden strålade det internationella rösträttsbaneret i vitt och guld, hållet av två unga studentmarskalkar. Huvudtalare var Anna Whitlock, Agda Montelius och Gulli Petrini, alla framstående inom kvinnorörelsen.

Samma dag hölls ett stort möte i Varberg, i samarbete med nykterhetsorganisationen Vita Bandet. Så höll det på hela våren, möte efter möte på olika håll i landet, på kvällstid eller på helger. Opinioner samlades i Umeå, Arvidsjaur, Oskarshamn, Härnösand, Jönköping, Strömstad, Uppsala; i Göteborg naturligtvis i Göteborg med Frigga Carlberg och vidare Lund, Växjö, Tidaholm, Luleå och Karlskrona bara för att nämna några. Det var rösträttsrörelsen som drev på men socialdemokratiska kvinnor deltog inte sällan. Mötena hölls inomhus. En eller två kända personer talade, kvinnor eller män. Mötena avslutades med sång, en dikt eller musik. Ofta sjöng alla till sist Du gamla, du fria.

Vi som har facit vet att det inte skulle bli någon rösträtt för kvinnor det året, eftersom första kammaren, den trögare instansen, satte fortfarande sig emot detta år. Det skulle förändras först efter ett världskrig.

För socialismens skull?

Men – vart tog den socialistiska kvinnodagen vägen i hela denna mobilisering för rösträtt? Klara Zetkin i Tyskland var den som ensam bestämde över den. Från henne utgick det ett bud om att de socialdemokratiska kvinnorna skulle anordna ”de socialistiska kvinnornas internationella rösträttsdag den 12 maj”. Lite sent kan tyckas. I alla fall för den politiska situationen i Sverige. Denna söndag blev – vad som går att utläsa – knappast någon större succé.

Det blev inga marscher på gatorna som på den europeiska kontinenten året före. Rösträtten hade nog redan samlat till så många opinionsmöten att luften hade gått ur. I Stockholms borgmästare höll den kände kvinnoförkämpen och socialdemokraten Carl Lindhagen ett tal vid ”en enkel med anslående fest”. Hans syster Anna Lindhagen talade i Norrköping. Socialdemokraternas slogan var ”Med rösträtten skola vi främja socialismen! Med socialismen skola vi erövra världen!” Den gjorde somliga kvinnor lite stötta; var det för socialismens skull som kvinnor skulle få rösträtt, inte för sin egen?

I denna kraftsamling för att kräva rösträtt samarbetade olika kvinnoorganisationer, tvärtemot vad organiserade partimän riktigt gillade. Eftersom kravet var ett enda och tydligt gick det för sig, tyckte många kvinnor.

Under kriget låg opinionsbildningen för rösträtt lågt och strax efter fick svenska kvinnor sin rösträtt. Då tog lusten och motiveringen att ordna Kvinnodagar i stort sett slut för många årtionden. Nästa stora våg, Kvinnodagens pånyttfödelse, med demonstrationer på gator och torg, med kravlistor och bråk, kom först på 1970-talet. Vad kräver vi i dag?