Många kvinnor och hbt-personer får felaktiga avslag på sina asylansökningar, enligt Maria Bexelius.

Bild: Karin Råghall

Sverige struntar i asylsökande hbt-personers rättigheter

2012-02-17 | Karin Råghall padlock

INRIKES

Trots vetskapen om hbt-personers svåra situation i Irak, skickade Sverige i förra veckan tillbaka två dödshotade lesbiska kvinnor som hade sökt asyl i Sverige. Maria Bexelius, juridisk rådgivare, drar slutsatsen att de svenska myndigheterna väljer bort hbt-personers rättigheter.

Läs också:

2012-02-12 Sverige har utvisat lesbiskt par till säker död

2012-02-10 Dödshotade lesbiska kvinnor fick inte stanna i Sverige

2011-11-18 Kvinnors politiska asylskäl ignoreras

2011-09-16 Migrationsverket får hård kritik i ny studie

Feministiskt Perspektiv ställde fyra frågor till Maria Bexelius, som jobbar på Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, och är expert på genusfrågor i asylprocessen.

En representant för Migrationsverket sade i förra numret av Feministiskt Perspektiv att man inte kan leva fullt öppet som lesbisk i någon del av Irak, och att det aldrig får krävas att någon döljer sin sexualitet för att undkomma förföljelse. Hur kan man förstå att öppet lesbiska kvinnor ändå skickas tillbaka?

– Jag har svårt att se det på något annat sätt än att Migrationsverket medvetet väljer bort hbt-personers rättigheter. Att man helt enkelt accepterar att de inte kan kräva samma rättigheter som lesbiska i Sverige. Det här visar på bristen på genusperspektiv i prövningen. Det speglar också en problematisk syn på vad det innebär att leva öppet. Med tanke på att Migrationsverket anser att man inte kan leva öppet fullt ut i Irak innebär det här att man medvetet gör avsteg från en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna – att man ska kunna leva öppet som hbt-person utan att riskera kränkningar, säger Maria Bexelius.

Är du förvånad, eller känner du igen detta från andra fall?

– Jag känner igen det på så sätt att det fortfarande förekommer beslut om utvisning till länder där samkönade relationer inte är accepterat i lag eller i praktiken. Att ge avslag när det gäller hbt-personer från de länderna innebär i praktiken att man godtar att man inte kan leva öppet. Man förväntas vara diskret, även om det inte sägs rakt ut. Bara senaste året har Sverige fällts två gånger i olika FN-kommittéer, där man ansett att Sverige har brutit mot tortyrförbudet gällande hbt-personer. Om man säger sig ta hbt-personers asylskäl på allvar finns det bra riktlinjer att följa, men jag har svårt att se hur det är förenligt med utvisningar till länder som kriminaliserar samkönade relationer och där det inte är möjligt att leva öppet.

Hur skulle du beskriva det som kvinnor och hbt-personer möter när de söker asyl i Sverige i dag?

– Kvinnor och hbt-personer möter alltför ofta handläggare som har ett heteronormativt synsätt och som inte ställer genusmedvetna frågor. I utredningar tas det inte hänsyn till hur stigma och trauma försvårar att berätta om sexuell läggning och könsidentitet på en gång, och att berätta kronologiskt och exakt. Nu är det en väldigt snabb asylprocess, samtidigt har man inte mekanismer som säkerställer att man fångar upp personer som kan ha utsatts för tortyr och inte är heterosexuella. Naturligtvis är det positivt med korta processer, men det får inte gå ut över kvaliteten.

Det finns riktlinjer för att kvinnor och hbt-personer ska få en rättvis asylprövning, och Utlänningslagen är numera tydlig med att kön och sexuell läggning kan utgöra en flyktinggrund. Hur efterföljs det här i praktiken?

– Det står ju många bra saker, men de får inte genomslag. Det tillämpas av vissa handläggare, men det är alldeles för ofta som det inte används. UNHCR, som nyligen gjort en kvalitetsgranskning av Migrationsverket, fann flera utredningsbrister angående personer som varit utsatta för tortyr. De fann även brister i samtalsmetodik, det ställs till exempel inte frågor om könsroller, vilket förstärker den bild som funnits sedan tidigare om genusbrister i utredningen.

– Vad gäller bedömningen av asylärenden möter kvinnor och hbt-personer generellt en väldigt restriktiv praxis och dessutom brister genusperspektivet. Det leder till att många får avslag på grund av till exempel höga beviskrav, brist på relevant landinformation, att man inte har tagit hänsyn till information om att våldsutsatta kvinnor inte kan få skydd av polis eller domstolar i landet eller att man inte har tagit hänsyn till att exempelvis tvångsgifte och sexuellt våld kan utgöra förföljelse. Kvinnor och hbt-personer möter också en traditionell, snäv syn på politik – där deras vägran att följa normer för kön eller sexualitet inte erkänns som politiskt motstånd – vilket det ska göra enligt svenska förarbeten.

– Dessutom får hbt-personer avslag med indirekta motiveringar om att man kan dölja sin sexualitet. Det står inte uttryckligt så i besluten, men om man inte ifrågasätter att någon är lesbisk och samtidigt vet att personen kommer från ett land som kriminaliserar eller allvarligt diskriminerar hbt-personer, då har jag svårt att se hur det inte är en indirekt förväntan att man ska leva diskret.